Att se rädslan i vitögat inför förlossningen
Det finns en miljon saker som kan gå fel. Och ändå går det oftast bra! Vi talar om förlossning. Rädslor och förhoppningar i ett enda virrvarr, en kropp som beter sig som den vill och ett liv som bultar där inne. Hur hanterar man allt? Här skriver en av våra medlemmar, Therese Nanos, om sin första förlossning – om hur yogan och profylaxandningen hjälpte till och hur hon konfronterade sina rädslor.
När jag väntade mitt första barn var jag 26 år gammal och oerhört oerfaren med barn. Det enda jag visste var att jag ville. Ville så gärna ha ett barn och bilda familj. Hela min person är dominerad av att jag förlorade en mycket älskad närstående som barn, alldeles för tidigt. Och att jag själv föddes för tidigt, inte kunde andas och hamnade i respirator. De här händelserna har gjort att jag alltid känt att jag har bråttom med det jag vill göra, samt att jag inte heller har kunnat förvänta mig något. Jag har aldrig tagit något för givet, på både gott och ont. Den här inställningen är väldigt viktig när jag beskriver hur jag förhöll mig kring min förlossning.
Att vara gravid var på det personliga planet en oerhörd upplevelse, jag tyckte det var magiskt. Främst för att jag kände att det gav mig ett rum där jag kunde tillåta mig att verkligen gå in i mig själv och mina behov. Vad behöver jag? Vad önskar jag mig? Genom hela graviditeten hjälpte mig yogan att dels finna lugn, men också mjuka upp både muskler och sinne. Jag ägnade mig särskilt åt yoga nidra och djupavslappning. På slutet var det nästan nödvändigt då jag fick väldigt högt blodtryck och for in och ut på sjukhuset för olika mätningar och kontroller.
Rädslorna tar aldrig slut
När jag tänker tillbaka på den tiden innan förlossningen och under förlossningen, så tänker jag mycket på hur jag konfronterade mina rädslor. Jag och min sambo gick en profylaxkurs, där vi uppmanades skriva ner vår drömförlossning men även den förlossning vi var mest rädda för. Eftersom jag är den jag är, så var det nästan svårt för mig att beskriva en drömförlossning. Vad var det? Att allt gick bra? Kan allt gå bra, fungerar ens världen så? Jag bestämde mig för att en drömförlossning måste vara att jag får ett friskt barn och att jag också mår bra efter förlossningen. Vare sig mer eller mindre.
Däremot var rädslorna större. Tänk om barnet dör? Tänk om jag dör? Tänk om moderkakan fastnar och jag förblöder. Ni förstår. Rädslor tar aldrig slut, och kan hur lätt som helst sluka en in i ett svart hål. Jag bestämde mig för att skriva ner allt jag var rädd för. Hur fult, hemskt, makabert eller groteskt det än var. Bäst att få ut det, fundera över det, och sen försöka släppa. Det där med att släppa gick väl si och så där. Men att ändå få ur alla tankar hjälpte mig att se rädslorna i sitt riktiga ljus, och jag kunde ändå se att många av dem inte var befogade. Ju närmare förlossningen jag kom, desto mindre rädd blev jag. Jag hade mina scenarier klara. Drömmen: Ett friskt barn. Skräcken: Att förlora mitt barn. Det var dags nu.
Gled mot skräckscenariot
Värkarbetet gick bra, jag var hemma länge (nästan för länge) och fortsatte känna att jag hade koll på läget. Jag hade verkligen stor nytta av profylaxandning, den skiljer sig från yogisk andning med det att du andas ut genom munnen, och anpassar hastigheten efter smärtnivån. När vi väl var inne på sjukhuset var jag öppen 9 centimeter. Det var nu jag också tappade kontrollen, för jag hade inte fattat det där med krystningen. Hur gör man? Hjälp, måste jag släppa taget nu? För en människa med enormt kontrollbehov var det inte helt lätt! Samtidigt började bebisens hjärtslag att sjunka och det blev bråttom. Jag kände att vi gled mot skräckscenariot, men jag hann aldrig bli rädd, mer bestämd: Gör det ni måste göra så att det här går bra.
Tre läkare stod runtomkring och mumlade om akutsnitt och sugklockor, men de provade först med ett klipp i perineum. Då till sist kom han ut, det lilla miraklet! Min första fråga var: Lever han? Ja, det gör han, svarade de lugnt. Allt var bra, det hade gått precis som jag önskade mig. En frisk liten pojke. Klippet de gjorde och hastigheten när han till sist kom ut, gjorde att jag fick en av de svåraste förlossningsskadorna och fick opereras direkt efter förlossningen. Läkningen tog flera månader. Men det konstiga är att det gjorde mig absolut ingenting. Inte ens när de beskrev vilka men jag kunde få av skadan, så oroade jag mig. Jag var bara så himla glad att han levde och mådde bra. Att han fanns i mitt liv.
När det gäller livet, så är det ju ytterst få saker vi har kontroll över. Det mesta sker ju ändå, oavsett hur vi försöker planera eller kontrollera. I den bästa av världar skulle vi då egentligen inte behöva vara rädda, för vad som helst kan ju hända. Någon kan bli sjuk, bli påkörd, lämna oss i förtid. Nu är det ju nästintill omöjligt att inte vara rädd, det verkar sitta i varenda cell i kroppen. Rädslor ser ju olika ut, och när det gäller förlossningar, så är det väl mer än sant. Jag tror det viktigaste är att vi pratar om det, skriver ner det, ser rädslan i vitögat. Var vetenskapligt granskande, vad blir konsekvensen om det här händer, vad är det värsta som kan inträffa? Och glöm inte, barnmorskan sitter inne på många svar, eller en annan mamma som varit med om samma sak. Om vi pratar med varandra, så blir det kanske lättare?
Länktips
- Bli en stark tillgång – Tillåt dig att landa i höstmörkret, av Erika Kits Gölevik.
- Möt barnen där de är – med pokémonyoga, av Elena Malfert.
- Ska du också föda barn? Här finns alla våra videosekvenser med gravidyoga!
Vill du också vara en del av YOGAMOM365? Utöver all inspiration i vår BLOG och guidande videosekvenser under VIDEOS så finns vår Facebook community YOGAMOM365. Här vägleder, inspirerar och peppar Team Yogobe tillsammans med dig och likasinnade gravida och mammor till yoga på mattan och i vardagen.
