Vare sig vi törstar efter massans uppskattning eller acceptans i en liten krets, vars värderingar vi anser vara de enda som betyder något, finns det människor vars åsikter vi värderar. För vem vill inte ha omvärldens respekt och gillande? Vi försöker alla vara lyckliga, eller åtminstone att undvika lidande. Sätten vi gör det på är lika många som barren i en myrstack. Det beror på vår världsbild, på våra gener, vår uppfostran och på våra tidigare erfarenheter. Men vad är lycka egentligen?
Vad ger oss lycka?
Handlar det om att ha så många häftiga upplevelser som möjligt? Gäller det att äta så mycket god mat, ha så många orgasmer som möjligt? Eller handlar det om att ha det lite bättre ställt än grannen, köra dyrare bil och ha häftigare prylar? Kan det vara att se snuskigt bra ut, med vacker kropp och cool stil som får folk att vända sig om när vi glider förbi dem på gatan? Vill vi kanske bli beundrade för vårt överlägsna intellekt? Eller för vår andliga mognad? För familjen vi skapat och tillhör?
När jag utbildade mig till lärare i Cultivating Emotional Balance i Thailand för några år sedan fick jag höra en jämförelse som har förföljt mig, vänt upp och ned på min tankevärld och slutligen blivit en central del av min livssyn.
Hedonisk njutning vs Eudaimonia
Det Hedoniska handlar om vad vi kan få ut av livet och världen i form av upplevelser. Sådant som stimulerar våra fem sinnen eller vårt ego och får våra neuroner att dansa break-dance av upphetsning.
Alternativet kallas för Eudaimonia och myntades redan av den gamle grekiske filosofen Aristoteles. En av mina meditationslärare, Alan B. Wallace – långtida buddhistmunk under Dalai Lama som sedan gav sig ut i världen för att agera, kallar Eudaimonia för genuin lycka.
Eudaimonia är den typ av inre glädje som uppstår utan yttre stimuli, oberoende av våra sinnen och vårt ego. Det handlar om en lycka som har sitt ursprung i vilken sorts människa vi är och hur vi verkar i världen. En sorts inre tillfredsställelse som kommer från ett etiskt leverne och från mental balans.
Goda handlingar ger inre välmående
För visst kan vi tänka oss en inre frid som kommer från att önska både andra och sig själv väl? Den där känslan när vi sett en film om människor som gjort fantastiska saker för andra, som tagit ställning mot orättvisor trots att det medfört eget lidande.
Självklart så utesluter inte det ena perspektivet på lycka det andra fullt ut. Däremot har det vidare perspektivet fått en allt mer avgörande roll sedan Eudaimonia som koncept dök upp på horisonten – och faktum är att livet känns lite bättre, lite mer okomplicerat. Ideal som status, rikedom, utseende och popularitet – som vi alla konstant tvångsmatas med genom reklam och media – känns allt mer oviktiga. Det är en boja att vara styrd av dessa värderingar.
Den strida ström av forskningsresultat som kommer från institutioner som Berkeleys Greater Good Science Center, Stanfords CCARE och Centrum för Social Hållbarhet vid Karolinska och många många andra stöder denna tankegång. Lite förenklat kan vi säga att: Vi människor mår bra av att ge, vi mår till och med bra bara av att se andra utföra goda handlingar. Samtidigt minskar stress vår empatiförmåga och pengar gör oss mer själviska. Tänk om dessa insikter kunde få en avgörande roll i samhällets utformning och för våra medvetna val.
Vi kan se allt fler komma till liknande slutsater. Det är en fröjd att se och ger hopp om framtiden när mening och värdegrund blir allt viktigare faktorer i valet av arbetsgivare och för karriärsval i allt fler människors liv.
Jag tror att det goda samvetet och medkänslan är underskattat i jakten på den personliga lyckan.
Vad tror du?
Varma hälsningar,
Pål
Ta del av mindfulnessvideos med Pål här på Yogobe!
Läs mer om Cultivating Emotional Balance här.
Foto: yogahverdag.no
