Varje år får 58 000 svenskar beskedet: Du har cancer. Att få det beskedet känns som att hamna i livets väntrum skriver Cecilia Hedström, som här öppenhjärtligt berättar om sin kamp mot cancern. Hur livet kan vända på ett ögonblick. Och hur man hittar kraft att kämpa och komma tillbaks till livet. Hon ger dig också chansen att hjälpa henne att hjälpa andra, genom initiativet FIGHT CANCER and RUN.
Ögonblicket som för alltid förändrade ens liv, biter sig ilsket fast och även om man inte vill komma ihåg, så går det inte att sudda ut. Man minns kanske hur läkaren höjde blicken från journalen, den där pappersbunten, där allt handlade om dig. Där det kanske stod om man skulle få leva eller dö. För de flesta så är däremot ögonblicket strax efteråt helt tomt, den sekunden när beskedet sjunker in och man tappar fotfästet. När jag fick mitt cancerbesked så var det som att någon drog ner rullgardinen och allt jag såg framför mig var döden. Helt plötsligt har man bara en enda önskan. Mer tid.
För just då och där, känner man intensivt att man inte har fått leva färdigt. Att man har tusen saker man vill göra innan det är slut. Tusen kyssar som återstår att kyssas, flera miljoner kramar som man inte hunnit dela ut. Miljarder pussar som man inte hunnit ge sitt barn. Eller alla snälla saker som man tänkt, men inte hunnit säga. Och all kärlek man har i sitt hjärta, men inte använt än.
Min egen resa
Jag hade tur, min cancer upptäcktes i tid och läkarna lyckades operera bort den. Att upptäcka cancer är mycket viktigt för störst chans till överlevnad, men också för att få behålla så många kroppsdelar som möjligt och på så vis få leva ett liv med större livskvalité. Hade jag inte haft ett marathon framför mig hade jag nog inte gått till doktorn så snabbt som jag gjorde på grund av mina återkommande toalettbesök. Läkaren hittade en urinvägsinfektion, men han hittade också något mer. Så jag fick några dagar i frihet, där jag fick springa mitt marathon nere i Frankrike. När jag kom hem så var det operation som gällde.
Att inom loppet av två veckor gå från stark, vältränad och självständig till att inte kunna sköta någonting själv. Det var bland det värsta jag varit med om. Men det var ändå ingenting emot den psykiska biten.
Det kändes som jag hamnade i livets väntrum och jag hade ingen aning om vad som väntade. Ingen talade om för mig hur dödsångest känns. Att det ens fanns sådana svarta känslor? Ingen ville berätta att ångest är en vanlig biverkning till cellgifter. Att bli skallig var ytterligare en biverkning som ingen förberett mig på. Att tvingas upptäcka det mörka och hemska och inte ha någon att vända sig till var svårt. För jag lärde mig snabbt att på sjukhuset räddar man liv, och att i cancervården finns ingen tid att trösta trasiga själar. Och när det var som mörkast och jobbigast så insåg jag att man nog alltid är ensam inne i själva krisen. Och jag förstod att ingen annan skulle hjälpa mig att ta mig tillbaka. Och där någonstans bestämde jag mig för att inte slösa en enda minut i onödan på min cancer.
Så jag satte upp mål och delmål. Som både skulle hjälpa mig, men också inspirera och ingjuta mod i andra som var i samma situation.
Ett av mina mål var att springa det där marathonet jag sprang precis innan jag opererades. Igen. När jag bestämde det, kunde jag inte ens sätta på mig mina träningsbyxor själv. Så här i efterhand förstår jag inte var jag fick styrkan att fortsätta ifrån. Men kanske hade jag inget val och min kärlek till livet var mycket större än det andra alternativet, att ge upp. Att bli en cancerdrabbad. Så jag försökte yoga och jag försökte springa, så fort jag fick tillåtelse från min läkare. Och den känslan när jag första gången kunde springa igen var helt underbar. Eller när jag lyckades komma ner på mattan första gången var fantastisk.
Det slutade med att jag tio månader senare sprang det där marathonet i Frankrike, precis som jag bestämt.
När man kommer ut på andra sidan som överlevare börjar en annan typ av kamp. Man slipper cellgifter, men det är många delar ur ens liv som är förstörda. Själv hamnade jag i klimakteriet med allt vad det innebär. Att drabbas av gynekologisk cancer innebär också förändringar som ingen pratar om. Att man förändras som person, när man går igenom ett trauma som cancer hade jag också uppskattat att få veta.
Att få prata med någon, att få träffa en sexolog, att få träffa någon som vet hur man skall träna med balans (och INTE springa ett marathon sex månader efter avslutad cellgiftskur). Det har tagit ända till nu för mig att komma till vissa insikter och acceptera att nu är nu.
Hjälp fler få en andra chans
Att få en andra chans, innebär att man måste ta den. Att man måste leva sitt liv så bra det går. Att man måste leva med ödmjukhet inför det faktum att man överlevt. Att man måste leva i nuet för att fånga dagen och att man måste dela med sig, genom att hjälpa varandra. Det är därför jag vill att ni skall hjälpa mig. För att ge fler en andra chans. Så att ännu fler får pussa klart på sina små barn, och känna att livet är väldigt härligt, väldigt länge. Jag vill att ni skall hjälpa mig på två sätt:
1. Först vill jag att ni hjälper mig att stödja forskningen.
2. Jag vill att ni aldrig slutar träna.
FIGHT CANCER and RUN
Jag vill bjuda in er till mitt projekt FIGHT CANCER and RUN där vi springer för att samla in pengar till forskningen. Men också för att motarbeta fördomar och okunskap. Och där vi hjälper dem som haft cancer och har svårt att hitta tillbaka till sitt gamla liv. För jag vet att löpning och yoga är bättre än alla glad-piller och konstiga pulver man kan få av doktorn.
Sluta aldrig träna
Dels för att du alltid skall vara i så god form som bara du kan, efter dina förutsättningar. För om du skulle drabbas av cancer, eller någon annan kris, står du bättre rustad både mentalt och fysiskt. I vissa kriser kan det vara skillnad på liv och död. När det gäller cancer kan det vara skillnad på ett liv i mörker eller ett i ljus och värme.
Men också för att du skall vara stark, ifall någon i din närhet behöver låna lite av din energi och ditt mod för att ta sig igenom sin kris. För att vara anhörig och stå bredvid är tungt det också.
Låt oss göra det vi kan
Mina uppmaningar har blivit mitt mantra, att forskningen räddade mitt liv och löpningen och yoga min kropp och psyke. Så låt oss göra det vi kan. För att må så bra det bara går, så länge vi lever. Som att: Inte sola solarium, inte röka, drick med måtta, använd kondom vid one-nightstands, motionera mycket, ät hälsosamt, gå på alla undersökningar du erbjuds och stå på dig om något känns fel och ingen tror dig!!
Och stöd cancerforskningen!
Peace out för idag!
Lev livet, älska, kramas och skratta. För läser du det här så är du ju här. I livet!
Kram
Cecilia
Vill du också vara med i Cecilias vision och projekt FIGHT CANCER and RUN så anmäl dig till loppet den 19 september. 2014 samlade man in nästan 80 000:- till cancerforskningen. Vill du veta mer eller kontakta Cecilia så besök hennes blogg.
