Yoga, träning och hälsoinspiration för dig

Som ung älskade jag inte min egen kropp och under vissa perioder rent av misshandlade jag den. Idag är yogan mitt bästa hjälpmedel för att komma ihåg hur fenomenal kroppen är. Här kommer en dos med kroppskärlek till dig själv – och hur du kan föra den vidare till dina barn!

Barn gör som vi gör

Barn gör som vi föräldrar gör, snarare än vad vi säger åt dem att göra. De apar efter våra beteenden och det är något som sitter djupt inne i människans hjärna. Det kallas för speglingsneuroner och är otroligt viktiga för vårt samspel med andra människor. Jag har en 1-årig son som jag senaste månaden uppmärksammat att han vill göra allt jag gör. Stå i nedåtgående hund, sitta på yogamattan tillsammans med mig i liknande positioner och städa vårt hem. Hans spegelneuroner i hjärnan gör att han speglar mina beteenden, vilket gör mig otroligt medveten om att mina beteenden påverkar denna lilla formbara människa. Det är en unik möjlighet men kräver också en enorm medvetenhet kring vad jag vill föra vidare till honom.

Drivkraft att vara ett föredöme

Med en tonårsperiod som bestod av kroppshat, självförakt och dålig självkänsla känns kroppskärlek extra viktigt att sprida vidare till mitt barn. För det var så många år som jag hatade min kropp, rent utav misshandlade den genom svält för att jag inte tyckte om den. Alla år av ångest, ensamhet och mörker bara på grund av att jag inte älskade mig själv. Det gör att jag har en otroligt stark drivkraft till att vara ett föredöme för mitt barn, genom att visa honom att jag genuint älskar min egen kropp.

Vikten av beröring

Jag för vidare min kroppskärlek genom att jag och min son övar på olika övningar. Det vi arbetar med just nu är beröring. För när jag var som allra sjukast i anorexia ville jag inte beröra min egen kropp, och beröring är otroligt läkande. Tänk dig själv vad en varm hand kan göra, och om du ger dig själv denna varma hand, vad gör den med dig? Om ditt barn ser att du berör dig själv kärleksfullt och varmt så kommer denna lilla individ mest troligen att ta efter det beteendet. Så träna på att älska dig själv genom att beröra din egen kropp.

Beröringens fokus just nu är att min son får beröra min navel och samtidigt lära sig säga navel, samt vart den sitter. Därpå får han hitta och beröra sin egen. Och han älskar detta. Såsom han undersöker och mjukt berör våra kroppar, och det är precis vad jag vill lära ut till honom. Att han ska fortsätta att med värme beröra sin kropp för resten av livet.

Visa kroppskärlek

Mitt bästa tips är att vara ett föredöme genom att först ta hand om dig själv, vårda din kropp och berör den på ett kärleksfullt sätt. Lär sedan ut beröring och kroppskärlek till dina barn. Var innovativ! Vår nästa beröringsövning är att jag klappar på min bara mage och lär honom att göra detsamma. Njut av processen och se till att ha roligt på resans gång! Barn är så otroligt nyfikna och entusiastiska, så ta till vara på den energin.

/Moa Westman

Lästips

• Skaka igång din energi i novembermörkret, av  Yogaretreats Norrland.
• Lyssna utan att försöka lösa ett problem, Lotta Zetterqvist från tjejzonen hjälper föräldrar att stötta sina barn.
• Den viktigaste andliga övningen - hur kan man ta med sig yogan in i föräldraskapet, av Rebecca Carlowitz.
• Våga sträck ut handen – Familjen är oändlig, av Emelie Steen.

Videotips

Yogobe Video: e9z7 Yogobe Video: 7xbh Yogobe Video: 75gf Yogobe Video: 48xg

För att se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem hos Yogobe. Ny till tjänsten? Prova gratis i 14 dagar, utan bindningstid. Klicka här och kom igång direkt!

När det ofattbara händer. Hur kan man ta sig vidare? Det handlar om tid, om ödmjukhet och eftertanke. Caroline Molse skriver här om hur hon hanterade förlusten av sin dotter, stundtals vägledd av yogan.

Livets största stress

För fem år sedan berättade en psykolog för mig om mätningar kring stresspåverkan där man konstaterat att förlusten av ett barn är den största stressen man kan utsättas för.

Så hur har jag gjort för att hantera mitt liv efter min dotter Annas död i cancer 2013?

Det har tagit tid och att det tar tid. Året efter min dotters död var på ett sätt enklare än åren som komma skulle. Under det första året utan Anna fanns en överlevnadsinstinkt, en förståelse från vår omgivning och en slags upphöjd känsla av att det bara måste gå. Allt vår familj gick igenom upplevde vi nu för första gången utan en av våra älskade döttrar vid vår sida.

Därefter blev det svårare. Vårt liv, liksom vår omgivnings liv, gick vidare trots att inget mer skulle komma att bli detsamma för oss. En utmanande insikt som det har tagit tid att landa i.
Idag lever vi ett bra liv, men inte det liv vi en gång levde.

Att se mitt barn långsamt tyna bort och dö fick mig att ifrågasätta mitt eget liv, vem jag är och vem jag vill vara, hur jag lever och vad som är mitt livs egentliga syfte.

Att hantera förlusten

Den första tiden efter Annas död ägnade jag mig åt mitt författarskap, jag sprang korta och långa lopp, jag sprang Lidingölopp med silvermedalj som mål, jag sprang maraton med sikte på fysisk toppform och jag höll på med en utmanande form av yoga. Jag var i min egen värld samtidigt som jag levde på min omvärlds beundran eftersom fysiska prestationer ses som viktiga i vårt samhälle. Jag levde utifrån synliga prestationer. Men jag var trött, själsligt var jag långtifrån i balans.

Under dessa år har jag läst böcker, jag har sökt mig till människor som befinner sig närmare en andlig dimension än vad jag tror att gemene man gör och jag har tänkt, tänkt, tänkt. Jag har avskärmat mig från allt som tidigare var jag för att därefter mödosamt bygga upp en tillvaro som passar mig i mitt nya liv.

Yogan har väglett mig genom att belysa mitt förhållande till min egen kropp, till livet och till mina medmänniskor. Jag har fördjupat mig i yogans filosofi och jag har provat på olika instruktörer och olika former.

Ödmjukhet och eftertanke

Numera känner jag en djup ödmjukhet gentemot min kropp och min behandling av den. Det går också tillbaka till Annas sista tid i livet. Att se Annas kropp bokstavligen tyna bort framför mina ögon; smala ben, insjunket ansikte och en stor mage, gör att jag vill vara rädd om min egen friska kropp som är en gåva, någonting vackert och starkt, men också sårbart att hantera varsamt.

Jag tänker på vad jag äter, och numera även ofta på hur jag äter. Ren och näringsrik mat är viktigt, min kropp fungerar som bäst om jag förser den med bra saker. Magproblem under senare år gör det omöjligt att hantera den på något annat sätt. Jag har upptäckt att antiinflammatorisk kost och ayurveda möts på många punkter. Ayurveda som i sig betyder kunskap om livet vägleder mig i kostval men också livsval. Vad jag konsumerar med magen är en sak, men vad jag väljer att konsumera med mina övriga sinnen har också stark betydelse.

Jag övar mig på att betrakta min omgivning med ödmjukhet. Alla gör på sitt sätt och jag kan inte döma andras sätt att leva eller vara eftersom var och en lever efter sin egen övertygelse. Världen är så mycket mer än bra och dåligt och eftertanke blir mer konstruktivt är kategorisering. Att leva utan att värdera är en utmaning.

Vila är en förutsättning

Jag har bottnat i insikten om att jag inte är lika stresstålig som förr, att jag behöver avskildhet för återhämtning och att vila inte är detsamma som att vara passiv utan snarare är en förutsättning för att jag ska vara mitt bästa jag oavsett om det gäller min mammaroll eller på arbetet.

Jag inser nödvändigheten av att välja fokus i tillvaron, och att hantera konsekvenserna av det. Det är mycket jag vill göra men jag behöver disponera timmarna jag har till mitt förfogande med eftertanke. Vad är viktigast nu och vad kan vänta? Vilka konsekvenser får mina val på mitt välmående och min familj, som numera inkluderar ett mindre barn igen.

Jag är övertygad om att tillvarons drivkraft bör vara kärlek och gemenskap mellan människor. Det är den vackraste av gåvor och det är Annas gåva till mig.

Lästips

• När var du senast ödmjuk mot dig själv? av Carolina Molse.
• Yoga som terapi, av Anne Pehrsson.
• Yogaterapi & meditation – hela ett brustet hjärta, av Yogaretreats Norrland.

Om Carolina

Carolina Molse är författare och mamma till fyra barn, tre på jorden och ett i himlen. Hon gav ut boken Sagan om Anna 2015. Det är Carolinas berättelse om sjukdom, hopp, liv och död men mer än något handlar berättelsen om att försonas med sin sorg över ett förlorat barn. Om hur familjen lever vidare.
År 2018 gav hennes förlag ut en omarbetad version av manuset med titeln Med oss någon annanstans. Boken finns även som ljudbok med Carolina som uppläsare.
Carolina föreläser om sorg. Föredraget kan bokas via hennes hemsida!

Strecken på stickan. Ett nytt liv som växer inuti dig. Glädje, lycka, oro, rädsla – allt i en salig blandning. Fullt naturligt, men många gånger svårt att hantera. Här delar jag med mig av mina graviditetsresor och de lärdomar jag tagit med mig.

Drömde inte om att bli mamma

Att romantisera en graviditet och att sätta ett barn till världen är vi nog många som gör. Vissa från det att de är små och andra senare i livet, när längtan efter att upptäcka världen lagt sig och tankar kring ett hem och en familj lockar.

När jag var yngre sa jag ofta, till min mammas stora besvikelse, att jag minsann aldrig skulle ha några barn. Jag skulle istället jobba med barn i krigshärjade land eller lära barn att hoppa höjdhopp i en regnskog i Brasilien. Drömmarna har varit många men aldrig, i min ungdom, handlade det om att bilda familj och att få vara gravid.

Plötsligt en dag så smög sig längtan på och jag kunde ligga i min säng och dagdrömma om att få bli mamma. Att få hålla en del av mig själv i min famn och lukta på en liten bebis som min kropp burit i nio månader. Jag romantiserade hur jag skulle ligga och amma min bebis i ett hem som var harmoniskt pyntat med sobra färger och som alltid doftade som en blandning av sommarblomster och bebis. Kaffet var rykande varmt och jag skulle göra allt från barnmat till nybakt bröd, nästintill dagligen. Kläderna skulle ligga vackert strukna i en hylla, som jag såklart själv monterat. Livet skulle vara så fulländat. Tankarna på något annat slog mig inte. Kalla mig lite naiv eller en härlig dagdrömmare.

Så bestämdes det att vi skulle försöka bli föräldrar. Jag skulle bli mamma, om det nu var möjligt såklart. Jag intalade mig själv att det skulle bli tufft och kanske rent av omöjligt. Men den oron var onödig och jag insåg ganska snart att min kropp höll på att förändras. Strecket på stickan var början på min graviditet och startskottet på mitt föräldraskap.

Oro på många plan

Jag tror att mina funderingar under min första graviditet skiljer sig väsentligt mot de andra två. Min första graviditets funderingar och tankar var en fortsättning av mitt romantiserande som jag hade innan strecket på stickan, men även hur jag skulle älska min bebis? Hur skulle den kärleken faktiskt se ut och kännas i hjärtat? Jag hörde föräldrar prata om hur de grät när de träffade sitt barn för första gången och hur kärleken slog till som en blixt från klar himmel. Skulle jag känna så eller skulle jag inte det? Vad händer om jag inte känner det? Är jag deprimerad då?

Mina funderingar var en salig blandning av oro och romantik. Jag kastades mellan strukna bebiskläder och hemmagjord barnmat till tänk om inte amningen fungerar och jag blir deprimerad? Jag var ganska orolig kring just amningen kommer jag ihåg. Det kändes väldigt viktigt för mig att kunna amma och att kunna ge min bebis den viktiga näringen.

Desto närmare jag kom vecka 40, desto mera började jag också tänka på förlossningen och hur själva utdrivningen skulle ske. Jag bestämde mig tidigt att bara ta lustgas. Jag ville vara i kontakt med min kropp och jag hade också hört att epidural kan sakta ner hela förloppet, vilket jag inte ville riskera. Nu vet jag att det där kan vara otroligt olika. Jag höll dock fast i min önskan av att bara köra på lustgas.

Go with the flow

Jag tror nu med facit i hand att jag skulle varit mindre hård mot mig själv. Amningen får bli som den blir. Går det inte så går det ju inte det. Samma med själva förlossningen. Klarar man inte av smärtan eller den blir så utdragen att man inte orkar får man såklart ta hjälp. I mitt fall tog den första förlossningen från första värk ungefär 36 timmar. Jag valde som planerat bara lustgas och det var tufft. Men jag ångrar inte mitt beslut. Amningen kom igång direkt och jag hade inte så mycket problem förutom ömma bröst och trötthet. Oron jag hade innan förlossningen var ganska obefogad. Men oro är svårt att inte ha, svårt att tänka bort när något livsavgörande står för dörren. När den kommer får vi nog låta den komma och bearbeta den genom att prata om den. Se den ur någon annans perspektiv. Ta hjälp, det finns mycket att få om man letar på rätt ställe.

Kärleken till mitt första barn är stor. Större än livet själv på något sätt. Jag upplevde inte att den kom som en blixt från en klar himmel dock. När hon kom min lilla dotter blev jag mest chockad, som att jag inte fattat att det varit en bebis inne i mig i nio månader. För varje dag som gick så växte kärleken och jag kan nog uppleva att den fortfarande gör det. Hur otroligt det än låter så blir den bara större och större.

Ny graviditet, nya funderingar

Under min andra graviditet vet jag att jag kunde fundera kring hur jag skulle kunna älska någon lika mycket som jag älskade min första dotter? Hur kan det vara möjligt att älska två små personer lika mycket? Den oron var också obefogad. Det löste sig ganska direkt när hon kom, dotter nummer två. Kärleken till henne är lika stor den och den slutar heller aldrig att växa.

Nu befinner jag mig i graviditet nummer tre och väntar döttrarna nummer tre och fyra. Funderingarna nu ser väldigt olika ut om jag jämför med graviditet nummer ett och två. Jag var beredd på ett barn och chocken var total när jag fick reda på att det låg två små flickor i min mage. Nu funderar jag mycket kring hur jag skall räcka till för alla barnen och samtidigt ta hand om mig själv och min relation till min partner. Hur kommer det se ut att amma två barn samtidigt och framförallt hur kommer jag eller vi att lösa nätterna?

Jag tror att det jag lärt mig av mina tidigare graviditeter är att ta smällen när den kommer, om den kommer. Jag försöker att inte oroa mig i onödan och fokuserar på nuet och att investera i mig själv och min familj. Jag gör så gott jag kan och så länge jag gör det så kommer jag att räcka till. Mitt hjärta växer i takt med min familj.

Mina bästa råd för att hantera funderingar och oro

• Prata, prata och prata. Ibland kan de oroskänslor som uppstår få för stor plats inom dig. Ofta hjälper det att sätta ord på dina tankar och ventilera dem. När orden du sedan får tillbaka landar hos dig, blir oroskänslan ofta mindre.

• Gör saker du mår bra av. Det kan vara alltifrån träning och spabehandlingar till skogspromenader och kompishäng.

• Om du redan har barn, se till att prata med dem också om det som väntar dem så att de känner sig delaktiga. Då kan ni ventilera lite ihop om era funderingar kring hur det kommer att bli. Barn är så mycket klokare än du tror. Om barnen känner sig delaktiga under graviditeten och när bebisen kommer så tror jag att det blir mindre konflikter mellan dig och dina tidigare barn.

• Vårda din kärleksrelation till din partner och tillåt dig gärna att bli lite bortskämd av hen. Nu när jag väntar tvillingar så är mina ben tunga och otympliga på kvällen och mitt bästa är när min partner masserar eller bara berör dem. Jag brukar ofta somna framför tv:n i samband med detta. Och nej, jag skulle inte säga att jag är jätterolig att umgås med efter kl 20.00.

• Berätta för din partner om hur du mår så att hen kan få en förståelse. Det är aldrig lätt att bara titta på och inget veta. Du är så föränderlig under graviditeten att det som var aktuellt förra veckan kanske nu är ett minne blott. Kommunikation är A och O.

• Sist men inte minst, försök inte vara superwoman. Oroa dig inte i onödan för saker och ting. Jag har provat och det tar på krafterna, krafter som du faktiskt inte har just nu. Tagga ner och njut av att det kanske är en av de få långa tillfällen i livet som du har chansen att “lata” dig. Jag känner spontant att här måste jag bli bättre att lyssna på mina egna goda råd.

Lästips

• Läs mer om hur familjen föds, av Susanna Heli.
• Läs mer om hur Johanna Andersson tacklar livet med småbarn.
• Läs mer om hur du skall vårda relationen till dig själv, av Rosanna Gatti.

Yogobe Video: s6w4 Yogobe Video: 75he Yogobe Video: 26ax Yogobe Video: zs85

För att se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem hos Yogobe. Ny till tjänsten? Prova gratis i 14 dagar, utan bindningstid – klicka här och kom igång direkt!

Att själv vara den du hade behövt när du var yngre. Att lyssna. Linda Schyldt och Denize Händestam volontärar båda som Storasystrar för Yogobes samarbetspartner Tjejzonen. Vi har intervjuat dem om deras viktiga arbete – att finnas där för någon annan.

Alla kan göra något

Linda Schyldt är 33 år och har varit storasyster sedan 2015. Hon, som många andra, har själv erfarenhet av psykisk ohälsa.

– Det är svårt att prata om och man lär sig vilka som är ens vänner när man mår som sämst. Den jag skulle behövt som mest då är den jag är idag, för en annan tjej, säger Linda.

Tanken slog rot när hon såg Tjejzonen medverka i Nyhetsmorgon på TV4. Genom en släkting som varit volontär i annan verksamhet såg Linda också det ideella arbetet som som tar tid, men som ger så mycket för någon annan.

– Det kändes som en självklarhet. Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

Chattar online en gång i veckan

Att vara Storasyster hos Tjejzonen innebär att du har kontakt med en tjej under ett år. Träffarna med lillasyster sker via Skype, och du chattar en gång i veckan, en timme per gång. Storasystrarna rapporterar sedan samtalen till sin handledare på Tjejzonen och får stöd i att komma vidare i samtalen, om det behövs. Som Storasyster bjuds du även in till fortlöpande aktiviteter och fortbildningar.

– Att vara storasyster är jättekul. Man får lära känna en ny person som kan komma att betyda väldigt mycket. Att få så mycket tillbaka är värt allt. Man har också möjlighet att lära känna andra storasystrar, då vi har handledning, och få tips och råd därigenom, säger Linda.

Hon menar också att utmaningen i rollen som storasyster är att ställa öppna frågor och att bara lyssna. För det är inte deras roll att ge råd. Det är många som redan går till psykolog eller kurator.

– Det kan vara skönt att prata med någon annan också, någon man kan skratta eller bara vara tyst med. Det är kanske det som också är bra med detta, att det många gånger är mycket skratt – för de ljusa stunder man kan få är så mycket värt. Det bästa är när lillasyster säger att hon uppskattar att man finns där och att hon får annat att tänka på.

Vilken betydelse tror du att ni har för tjejerna som chattar med er?
– Jag tror det betyder allt att prata om det jobbiga utan att någon dömer en eller sätter någon press att man ska vara glad hela tiden. Alla förtjänar och behöver ha ett eget rum att gå till och bara känna kärlek.

Vad önskar du själv att du hade vetat eller känt när du var yngre?
– Att jag inte är ensam. ”Det är svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle” som jag hört någonstans. Det ligger nog en del sanning i det. Sen är fördomar och ”tror sig veta hur det ligger till” för mig en stor bov när det kommer till människor. Man behöver ha en dialog och ställa frågor för att veta hur personen mår. Ensam är inte stark, säger Linda.

Vill göra skillnad för tjejer som mår dåligt

Denize Händestam är 29 år och volontärarbetar även hon storasyster – dels för att hon själv mått ganska dåligt i perioder när hon var yngre.

– Jag tyckte då att det var svårt att veta vart man skulle vända sig och hur man kunde få prata med någon, utan att det skulle vara en professionell eller en vuxen. När jag hade pluggat klart och börjat jobba så insåg jag att jag hade tid över och då ville jag göra något som hjälper andra och gör en skillnad för samhället.

I perioder kan det vara ganska tungt med rollen, berättar Denize. Tjejerna som söker sig till Tjejzonen har ofta problem av olika typer eller mår väldigt dåligt, och det gäller att inte ta på sig alltför mycket av det.

– Oftast är det dock väldigt givande. De lillasystrar jag haft har uttryckt sin uppskattning för oss som storasystrar, och det är fint att få följa hur de öppnar upp sig och släpper in mig i deras liv och problem. I många fall har de ingen annan att prata med om svåra saker, och då känner man verkligen att man gör skillnad.

Enligt Denize är det svåraste med rollen att inte bli för personlig. Men även storasystrarna har möjlighet att vara anonyma om de vill. De har inga restriktioner kring att berätta om sig själva, det gör man om man vill. Men samtidigt ska fokus under samtalen ligga på lillasyster. Då gäller det att inte blanda in personliga tankar, åsikter eller värderingar utan att vara helt öppen och förstående för vad hon går igenom för tillfället.

– Ibland behöver man lägga band på sig själv för att inte komma med råd eller försöka få sin lillasyster att agera på ett visst sätt. Bara för att det fungerar för mig och den jag är som person så behöver det inte fungera för lillasystern, och det måste man ha respekt för. Det bästa med rollen är självklart att få se sin lillasyster utvecklas och öppna upp sig, vissa berättar och pratar om sådant som de aldrig har berättat för någon annan. Det är extremt fint och hedrande tycker jag!

Vilken betydelse tror du att ni har för lillasystrarna?
– Jag tror att vi har stor betydelse. Jag kan bara tänka mig själv hur värdefullt det hade varit för mig att ha någon som lyssnade och bollade tankar med mig när jag var yngre. Man behöver inte heller må dåligt för att kontakta Tjejzonen, utan ibland kanske man bara behöver någon som lyssnar, och det tror jag är viktigt att kunna bidra med.

Vad önskar du själv att du hade vetat/känt när du var yngre?
– Det låter som en verklig klyscha, men jag önskar att jag hade vetat att allt går över. Man kommer inte vara hjärtekrossad för alltid, man kommer inte alltid uppleva att allt är mörkt. Livet vänder, ganska ofta utan att man själv är medveten om det. Min största rädsla när jag var yngre var att jag alltid skulle må så som jag mådde då, vilket jag ju verkligen inte gör nu. Hade jag varit trygg i det så kanske det hade känts lite lättare. Däremot tycker jag inte att man ska förminska det man känner när man är yngre, även om det känns obetydligt nu så var det hela världen då och det är bara det man har att utgå ifrån, säger Denize.

– Sen skulle jag också vilja säga till mitt yngre jag att man inte behöver klara av allting själv, man får be om hjälp, det är bra att inte alltid vara stark. Att kunna visa sig svag är en stor del av att vara stark och modig också!

Om Tjejzonen

Tjejzonen är Sveriges största stödorganisation för tjejer. De kämpar för tjejers rätt att bli lyssnade på och att den psykiska ohälsan ska minska bland alla som definierar sig som tjejer mellan 10 och 25 år. Genom att erbjuda tjejer samtal med en Storasyster som lyssnar ger Tjejzonen stöd och kraft till att må bättre.

Vill du ha en Storasyster att prata med, eller om du vill bli någons Storasyster, kontakta Tjejzonen.

Stötta Tjejzonen
Om du vill stötta detta viktiga arbete kan du ge en engångsgåva eller bli månadsgivare. Läs mer här eller skicka din gåva direkt till 90 02 072.

Läs mer om psykisk ohälsa, Tjejzonen och vikten av att bli lyssnad på

• Läs mer om Yogobes samarbete med Tjejzonen här!
• Lyssna utan att försöka lösa ett problem – tips till föräldrar och intervju med tidigare insamlingsansvariga på Tjejzonen, Lotta Zetterqvist.
• Unga saknar vuxen att prata med, en studie gjord av Ungdomar.se.

Videos som stöttar vålmående

Yogobe Video: s6w4 Yogobe Video: 5e4w Yogobe Video: 87gz Yogobe Video: 9b2s

För att se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem hos Yogobe. Ny till tjänsten? Prova gratis i 14 dagar, utan bindningstid. Klicka här och kom igång direkt!

Hur kan yoga hjälpa i svåra tider? För flera år sedan fick yogaläraren och författaren Karin Björkegren Jones bröstcancer, och är fortfarande tacksam för den verktygslåda yogan ger – genom sjukdom och tuffa behandlingar till en friskförklarad vardag. Läs mer i intervjun med Karin!

Svårt besked och tuff behandling

Dagen innan midsommarafton 2012 fick Karin Björkegren Jones besked om att hon hade inflammatorisk och hormonell bröstcancer i sitt högra bröst. Hon fick genomgå en tuff period av cancerbehandlingar med sex cellgifter (cytostatika) var tredje vecka under en tre-månadersperiod. Sedan opererades hela högerbröstet och 17 lymfnoder i armhålan. Under julen 2012 strålades Karin varje dag i sex veckor. Det var meningen att hon skulle ta 17 herceptinbehandlingar men efter elva drabbades Karin av hjärtsvikt och behandlingen var tvungen att avbrytas.
Idag är det sju år sedan och Karin är friskförklarad.

Karin hade praktiserat yoga dagligen i många år när hon blev sjuk. När hon gick på cellgifter och de dagar det fungerade tyckte hon om den fysiska yogaformen ashtangayoga, som hon anpassade efter dagsformen. Under strålningen och direkt efter operationen kunde yogan inte vara lika fysisk som tidigare.

– För mig är yogan som en fantastisk verktygslåda med olika redskap att ta till när det stormar inuti en men också utanför. När jag drabbades av ångest och oro kunde jag använda yogaandningen och de olika teknikerna och andas mig lugn. Jag använde också andningen under cellgifterna vilket gjorde att jag slapp ta alla tabletter mot illamående som man ofta drabbas av. Jag kunde andas bort illamåendet helt enkelt.

Karin använde sig även av affirmationer och föreställde sig hur kroppen läkte. Varje dag efter yogan la hon in en stund efter avslutningsmantrat där hon tackade sin kropp för att den var stark och lovade kroppen att fortsättningsvis också lyssna på den och vad den försökte säga.

– Jag lyssnade på guidade meditationer och lugnande musik och tillät mig djupavslappning ofta. Jag lyssnade på hur jag mådde och utgick hela tiden efter det.

Hur har relationen till din kropp förändrats?
– Vi måste hela tiden förhålla oss till var vi är i livet. Att åldras måste vi också förhålla oss till, eller de olika förutsättningar vi har. När jag började med yoga i mina tidiga 30 år kände jag en enorm kärlek till en träningsform som var så generös. Jag älskar att man i yogan inte använder sig av speglar, utan att man försöker få till en kroppskännedom. Skapa ett kroppsminne. Jag upplevde också att yogan gav mig snällare glasögon och att jag inte tittade på min kropp kritiskt som det är lätt att göra om man låter sig förblindas av medias bild av hur en kropp ska se ut.

Karin berättar att hon Istället älskade kroppen för allt den klarade av. För det är en underbar känsla att ha en stark och flexibel kropp på samma gång. Cancerbehandlingarna gav dock tuffa bieffekter och hon har fått backa i sin yogaträning.

– Men det fantastiska i yogan är att det finns så mycket att utforska. Jag märker att jag blir mer och mer intresserad av hur man med tankens kraft kan ändra sin sinnesstämning och hur andetaget snabbt kan hjälpa dig att hitta just lugnt och ro. Att meditation är ett så storslaget redskap att hitta in i kroppen.

Vad tror du det är i yogan som kan vara så hjälpande i svåra situationer?
– Yogan är ett redskap för att hitta in i oss själva och göra vår kontakt mer kärleksfull med våra kroppar. Först var jag så klart ledsen och arg för att min kropp släppt in cancer i min kropp. Men sen kände jag att jag ville ha med mig kroppen, eftersom det var den som skulle göra mig frisk. Då började jag ”jobba” mer med kroppen än emot den. Varje kväll smörjde jag in min kropp, min kala hjässa och mina ärr med varm, sesamolja. Jag masserade det som var svårt att ta i. Jag lärde mig att älska min förändrade kropp och jag lärde mig att ta hand om den på ett kärleksfullt sätt.

Till den som går igenom en tuff sjukdomsperiod
– Jag tror på att hitta tilliten och våga tro att allt blir bra. Livet är orättvist och det är en tung lärdom. Men vi kan inte kontrollera livet. Det kommer alltid att hända saker som är jobbiga, sorgliga. Människor vi tycker om blir sjuka, vi själva blir sjuka. Livet är tufft. Men yogan med alla sina fantastiska redskap kan göra förutsättningarna lättare.

Om Karin

• Namn: Karin Björkegren Jones
• Ålder: 55
• Yrke: författare, yogalärare och driver podden PAUS
• Familj: 27-årig dotter, maken Ray 51 och bonussonen Ray 16
• Bor: Stockholm och Björkö
• Mer om Karin: I hennes blogg kan du läsa mer om och av Karin – och här kan du lyssna direkt på hennes podd PAUS!

Lästips

• Cancerpodden: För livet – mot cancern, intervju med Anna Benson.
• Mitt möte med yoga: Kampen mot cancern, av Stephanie Skogsberg.

Foto: Anneli Hildonen

Vad är ett trauma och hur kan yoga hjälpa som rehabilitering? Trauma kan orsakas av enskilda dramatiska händelser som stora olyckor och katastrofer, men kan också vara en del av ett upprepat mönster av traumatiska situationer. Här delar jag med mig av hur traumaanpassad yoga fungerar.

Yoga för stabilitet och balans

Jag var utsatt för ett sexuellt övergrepp som barn och utvecklade posttraumatiskt stressyndrom PTSD. Jag växte upp genom tonåren med typiska symptom som ”flashbacks”, mardrömmar och höga ångestnivåer.

För cirka 25 år sedan när jag reste i Indien började jag praktisera yoga. Jag kände ganska snart en positiv effekt och kunde för första gången på länge uppleva att jag landade i mig själv på riktigt. Jag provade även andra terapiformer men upplevde ingen förbättring.

Jag har alltid känt att yogan har en terapeutisk potential genom mina egna upplevelser och det jag upplever med de klienter och deltagare jag möter.

För mig var det yogan och dansen tillsammans med stöd från människor och familj som trodde på mig, som fick mig att vända efter en kaosartad och utåtagerande tonårstid. Det jag upplever inom yogan och även dansen är en känsla av frihet, lugn och samhörighet utan ord, utan att behöva förklara hur jag mår eller vad jag gått igenom, kunde jag återfinna en stabilitet och en känsla av egenkraft och gemenskap.

"Yoga har att påvisat bättre resultat vid svårbehandlad PTSD än någon medicin som någonsin provats." - Bessel van Der Kolk M.D, professor i psykiatri, Boston University

Trauma – en överväldigande händelse

Ett trauma kan vara en enskild dramatisk händelse såsom vid stora olyckor och katastrofer, men också en del av ett återupprepat mönster av traumatiska situationer, så som misshandel i hemmet eller brist på närhet och uppmärksamhet som barn.

En händelse är i sig inte traumatisk men den individuella upplevelsen och tolkningen definierar den som sådan.

Människan klarar i de allra flesta fall av att hämta sig efter en traumatisk händelse. Det är kombinationen av traumatisk stress, uppväxt, genetik, situation i livet och brist på anknytningspersoner eller/och ett sviktande stöd som gör situationen outhärdlig att hantera. Det är när vi inte klarar av att reglera vår stressrespons efter händelsen som vi riskerar att utveckla diagnosen PTSD.

Det kan även vara en underliggande orsak till många diagnoser inom psykisk ohälsa, hjärt-kärlsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och missbruksproblematik.

Varför traumaanpassad yoga?

För mig var det en naturlig följd att vilja dela med mig av metoder som hjälp mig till en förbättrad stabilitet och balans i livet. Jag lade också märke till att det inte var all yoga som hjälpte mig. Vissa yogaövningar och yogaformer gav mig mer ångest och jag upplevde ibland en försämring av mina symptom, något som jag också märkte i de många deltagare som jag arbetade med.

Jag upptäckte ganska tidigt att jag behövde anpassa klasserna när jag arbetade med PTSD och även med utsatta barn på ett helt annat sätt än de öppna klasser jag håller i andra sammanhang. Insikterna och nyfikenhet över varför och hur vi behöver anpassa yogan ledde mig till längre utbildningar inom traumatisk stress och yogaterapi – där jag pendlat till både Boston och London över 4,5 år för att studera med bland andra traumaforskaren och professorn i psykiatri, Bessel van Der Kolk vid the Trauma centre in Boston. Du kan även se honom här på Yogobe i en av våra informationsvideor. Heather Mason, en nära kollega och vän, kommer att finnas med i våra engelsktalande program. Heather är grundaren till The Minded Institute i London, hon har specialinriktat sig mot yoga som terapi vid psykisk ohälsa och PTSD.

Yoga som läkning vid trauma?

Yogan kan finnas som ett fantastiskt stöd och skapa en stabil grund att stå på, jag är personligen väldigt försiktig med att använda ord som läkning och healing när vi talar om PTSD och yoga särskilt om det är upprepade traumatiska händelser och kanske redan från barndomen.

Yogan för mig är mer som en medicin som jag ser till att praktisera regelbundet för att vara stark och stabil i mitt arbete och i min vardag där stress och andra upplevelser kan vara påfrestande och trigga tidigare trauma.

Yogan kan lindra negativa symptom och hjälpa oss att leva ett normalt och lyckligt liv. Att genomleva ett trauma och återhämta sig från PTSD kan också ge en oerhörd kraft, kreativitet och inspiration för att finnas där för andra som gått igenom svåra upplevelser.

Något som dock kan vara bra att ha i åtanke är att yoga kanske inte passar alla och att vi behöver vara så oerhört öppna inför dem som vi möter, alla är unika och en kombination av insatser oftast är det som fungerar mest effektivt.

Yogaprogram vid trauma online

Läs mer om Traumaanpassad yoga här och ta del av vårt yogaprogram 9 veckor traumaanpassad yoga här! 

Lästips

• Yoga för frihet från insidan, av Josefin Wikström.
• Läkning genom yoga - Del 1, av Jennie Liljefors.

Foto: Övre bild, Lars Schmidt. Nedre bild, Linda Stenmark

En panikattack ledde Dennis Rudin till insikten om en stor och undantryckt stress. Sjukskrivningen och vägen till ett friskare liv kom att handla mycket om yoga. Här delar numera yogaläraren Dennis med sig av yoga som stresshantering och vad som håller killarna borta från yogamattan.

Någonting var riktigt fel

För ett par år sedan gick jag in i väggen. Hårt.

Allt började med en panikattack över en struntsak, en söndag tror jag det var, och slutade med håglöshet, kraftigt försämrat närminne och näst intill obefintlig uppmärksamhet för saker utanför mitt eget huvud. Jag fungerade, på något sätt, men bara enligt egna rutiner. Som exempel på var jag befann mig, så märkte jag inte ens min dotter som stod där mitt framför näsan på mig senare samma dag. Hon stod där, och skymde nästan sikten till TV:n och sade: pappa.. Dennis.. pappa.. Inte förrän hon så småningom tog min arm, märkte jag vad som hänt. Jag insåg att någonting var riktigt, riktigt fel.

Dagen därpå, på väg till en akut läkartid, kände jag instinktivt att jag behövde röra på mig. Det var något som blev ett intensivt måste i mitt huvud. Något sade åt mig att ta upp yoga igen, och den här gången på allvar! Jag svängde in på det lokala gymmet och tecknade ett årsabonnemang, samt bokade in mig på alla kommande yogapass jag hade möjlighet att boka. Sedan gick jag till läkaren som konstaterade utmattningssyndrom och sjukskrev mig tills vidare.

Jag hade ju kul på jobbet

Hur detta kunde ske förbryllade mig. Jag hade ju kul på jobbet! Visst var det stressigt ibland, och visst hade jag levt under en längre tid med stressade kollegor, på grund av kommande omorganisationer, men det skulle ju bli bra. Det hade min chef intygat. I slutändan hade dock både jag och min chef fel, med följden att all min undantryckta stress flödade fritt ut som om någon öppnat en sluss.

Där och då började en resa, som kanske aldrig kommer att ta slut. Genom yogans unika kombination av övning i styrka, smidighet, balans, fokus, minne (jo, mitt minne utmanades ordentligt) samt kanske bäst av allt, återhämtning, tog jag mig tillbaka till livet. Enligt mina läkare fortare än vad som borde ha varit möjligt, med tanke på var jag befann mig.

På vägen mot en fullständig återhämtning plockade jag upp en yogalärarutbildning, eller två. Dels ville jag fördjupa mig i yogans alla aspekter, men dels hade en tanke börjat gro om att dela mina erfarenheter av yoga som stresshantering med andra. Där är jag idag.

Vill hjälpa andra

Jag har slutat på mitt gamla arbete, och har bestämt att åtminstone en del av mitt framtida arbetsliv skall vara vigt till yogan och dess hälsobringande egenskaper. Jag arbetar som lärare på ett gym, men har även eget företag som ligger i uppstartsfasen. Jag vill hjälpa andra som varit i samma sits som jag, att lära sig hantera stress, men jag vill även få fler personer att ta sig upp ur soffan och börja motionera.

En del av populationen som jag speciellt inriktat mig på är män som grupp. En grupp som jag tidigt märkt varit näst intill frånvarande på de yogapass jag besökt. Varför var vi så få? Det var oftast jag, kanske en eller två män till i samma åldersgrupp, och sedan 27 starka och superviga kvinnor på passen. Förmodligen var det inte så. Förmodligen så tänkte även hälften av kvinnorna likadant. Det var i alla fall så det upplevdes.

I dag när jag nu driver en veckovis återkommande grupp med det lite provocerande och självironiska namnet ’yoga för ”stela” män’ har jag börjat få lite mer insikt i vad som håller killarna borta. Nedan finns ett urdrag av saker som har kommit upp:

• Yogastudion ses som en obekväm miljö, speciellt bland de som aldrig tidigare yogat. Ofta är en studio inredd mycket vackert, men kanske med en lite för feminin touch. Butiksytorna i många av de studior som jag besökt genom åren förstärker detta intryck genom att endast ha kläder och accessoarer för kvinnor, samt nästan uteslutande litteratur som specifikt riktar sig till kvinnor. Ett fenomen som inte är helt oförståeligt då männen ju inte är där och inte handlar. Det finns dock en risk att detta blir en ond cirkel, om man vill ha in män i studion.

• Min egna erfarenhet av gruppen för män var att den växte när jag startade i en träningslokal, men nästan dog ut när jag fick möjlighet att flytta in i en studio. När jag nyligen flyttade ut konceptet igen, till en jiujitsulokal, så började gruppen åter att växa och växer nu stadigt.

• Yoga kan ibland, eller egentligen ganska ofta, upplevas som flummigt. De killar som tränar med mig nu uppskattar passen som är, så att säga, med ’lite mindre fluff och lite mer fokus på biomekanik’ som jag skriver i information om passen. En aning mindre filosofi, men utan att tappa de aspekter som gör träningen till yoga och inte bara ett gympass.

• Yoga ser inte så krävande ut fysiskt, medan en del killar gärna sysslar med något mer ’maskulint’ så som styrkelyft eller dylikt. Alla som har tränat fysisk yoga vet att den bilden är något missvisande, men det tycks vara en tröskel att ta sig över.

• Yoga ser ut som något som kräver extrem smidighet, och detta är ett faktum som förstärks av Instagram-flöden och andra sociala medier, där de komplicerade och imponerande positionerna oftast är de som lyfts fram. Kanske vore det bättre om man även kunde lyfta fram yogans enklare och funktionella positioner, men Instagram-moments dominerar. Extrem smidighet är inte en egenskap som män ser hos sig själva. Vanligaste frågan jag får från män innan ett besök är: behöver man vara vig?

• Yoga som avslappning kan även det vara en ovan företeelse. En man sade för några månader sedan att ’det var första gången han lyckats slappna av så lätt och fullt’ efter en stunds savasana. Andra har uttryckt sig liknande. Något som kanske visar på att det finns ett verkligt behov för män att lära sig att slappna av i en trygg miljö.

• Yoga i media lyfts i tidningar oftast fram med en kvinna i utvald asana som omslagsbild. Artiklar är oftast skrivna av kvinnor, och inte helt sällan riktade till andra kvinnor. Det saknas i min erfarenhet än så länge mer yogalitteratur som är riktad till män, men detta håller på att förändras!

• Yoga är i Sverige kvinnodominerat. Det finns många förklaringar till detta och vi män är nog delansvariga då vi som grupp ännu inte sett det förträffliga i yogautövande. Ofta är vägen in i yogande för män tyvärr en livskris i någon form. Fördelningen mellan könen är i andra länder inte alltid lika stor. Detta är något jag hoppas kunna bidraga till att förändra även här.

• Att jag, Dennis, är yogalärare och just, liksom dem, är man, har visat sig vara något som lockar fler män att våga testa på yoga. De flesta blir dessutom kvar. När jag vid tillfällen har bytt studio/lokal har frågan om att fortsätta träna med mig alltid kommit upp, trots stort utbud i dåvarande studio. Det verkar finnas en trygghet i detta. Jag är ju som dem.

Jag ser ändå positivt på hur yoga utvecklats i Sverige, och jag ser med glädje hur man även inom media på olika sätt försöker rikta sig mot män som grupp och som individer. Kanske ser vi en dag en jämnare fördelning, och yoga som en naturlig del i ett balanserat liv?

Gör en bra dag!
Dennis Rudin

Lästips

• Hur jag fann min yoga, av Dennis Auer Gatti.
• Läs mer om Yoga för män här!

Om Dennis Rudin

Dennis är Viryayogalärare (RYT200), och utbildar sig just nu mot Virya Rehab (500h). Instruktör i Durewall Jiujitsu. Trebarnsfar. Bor med familjen i Åkersberga norr om Stockholm. Håller bl.a. i passet ’yoga för ”stela” män’, en grupp som nu stadigt växer. Se mer av Dennis Rudin på Instagram och på Facebook!

Foto: Dennis Rudin

Han förknippade yoga med kvinnor, färgglada yogamattor, konstiga begrepp och stretching för dem som redan är viga. Här berättar Gabriel Andersson, kost- och näringsterapeut samt hälsocoach, om hur han ändå hamnade i yogans värld och hur han blev av med långvarig smärta. 

Min yoga föddes ur smärta och värk

Under min yinyogapraktik igår så flöt tankarna iväg till hur jag hittade till yogan och hur mycket min bild av yoga har förändrats genom åren.

Jag ser mig själv som sju år yngre, en 20 kg större gymråtta som bodde på gymmet sex dagar i veckan. 15 år innan dess började jag styrketräna på grund av ryggvärk. Värken kom som ett brev på posten så fort jag skippade ett träningspass. Smärtan var min träningsmotivation men över tid växte sig pressen att bli så stor som möjligt starkare – och med det kom de tyngre lyften. Ständigt ökade vikter orsakade nya skador, men även gamla att flamma upp. Träningen som stärkande och smärtlindrande friskvård förbyttes mot hård träning varvat med långa perioder av påtvingad återhämtning.

Under de inaktiva perioderna sökte jag desperat efter något annat som kunde lindra värken vilket slutade med att jag laddade ner ett yogapass från nätet. Idén kom från mina fem minuter av stretching efter styrkepassen på gymmet, som gjort underverk för mig. På den tiden förknippade jag yoga med kvinnor, färgglada yogamattor, konstiga begrepp och stretching för dem som redan var viga. De män jag sett som höll på med yoga stod mest på händerna eller bar vita fluffiga byxor och sjöng mantran. Alltså långt ifrån vad jag var ute efter eller kände mig bekväm med.

Övningarna i videoklassen var väldigt utmanande för mig och jag insåg snabbt att min ”gymstyrka” inte var mycket värd i de statiska positioner som yogan innehåller. Strax därefter utbildade sig min fru till yinyogalärare och hon drog iväg mig till några klasser som frälste mig direkt. Det här var vad jag letat efter! Yinyogan öppnade upp en helt ny värld för mig. Yogan visade mig grunden till min värk, djupa spänningar och stelhet som av olika anledningar hade satt sig i min kropp. Den visade mig också att yoga är så mycket mer än vad man ser vid en första anblick. Genom yinyogan upplevde jag att jag fick en trygg väg in i yogan, den är så enkel och inkluderande.

Mindfulness – att bara få vara och göra ingenting

Yinyogan har också gett mig inblick i meditation och mindfulness. Stunderna i stillhet under varje position visar mig min oförmåga att sitta still och tillåter mig att mjukna i min kropps spänningar istället för att aktivt och med kraft stretcha och dra ut dem. Jag har fått verktyg att möta mitt motstånd mot nuet, att bara vara och göra ingenting. Vilket varit minst sagt utmanande!

Det har varit väldigt givande och utvecklande att lära mig uppleva känslor, förnimmelser och sensationer istället för att de omedvetet trycks undan som spänningar i mina muskler. Det har förändrat min relation till min kropp och till livet. Jag har en helt ny medvetenhet om vad jag behöver välja i min vardag för att undvika situationer som skapar spänning och stress.

Fysiska yogan satt långt inne

Vägen har varit lång och ibland har det känts som jag tar ett steg fram och två steg tillbaka men yinyogan har gjort att jag nu mediterar dagligen och praktiserar mer dynamisk och aktiv yoga. Den fysiska yogapraktiken satt långt inne för mig då jag kände att jag var tvungen att välja mellan att lägga min tid på yoga eller styrketräning.

Det har varit en lång resa att släppa bilden av mig själv som den store gymkillen och våga välja en mindre men för mig mer hälsosam, funktionell kropp som klarar av mer och mår bättre. Gymlivet och alla skador jag ådrog mig på den tiden har fyllt sin funktion och jag är tacksam för dem, då de ledde mig in i yogans varma famn.

När jag ser tillbaka på dessa år så ser jag att yoga skapat ett utrymme för mig att utforska mig själv inifrån och ut. Den har varit en stor del i att förändra min relation till mig själv, min familj och vänner. Yoga är för mig en brygga mellan hjärta och kropp som fortsättningsvis kommer vara en stor del av mitt liv. Jag ser fram emot att se vart den leder mig framöver.

Lästips

• Läs mer om Yoga för män
• Yoga för män – hantera stress, av Peter Lindmaa.
• Yoga för dig som tränar, av Monika Björn.
• 7 forskningsbaserade sätt att lindra stress.

Videotips

Yogobe Video: c4x3 Yogobe Video: g6h2 Yogobe Video: 65490014 Yogobe Video: vy2x

För att se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem hos Yogobe. Ny till tjänsten? Prova gratis i 14 dagar, utan bindningstid. Klicka här och kom igång direkt!

Om Gabriel Andersson

Gabriel Andersson är utbildad kost- & näringsterapeut och hälsocoach med en vision att sprida kunskap om alternativa hälsokoncept och perspektiv för att optimera din fysiska, mentala och känslomässiga hälsa.

Tillsammans med sin fru som är livsstilscoach driver Gabriel ett hälsoföretag inom personlig utveckling och hälsa som sprider holistiskt hälsofrämjande kunskap för ett liv inifrån ut. Se mer av Gabriel på Instagram eller på Holistic Rebels.