Carolina molse o%cc%88dmjukhet till sig sja%cc%88lv yoga yogobe

När var du senast ödmjuk mot dig själv?

18 juni 2017 | Av Yogobe

Ödmjukhet. Vad innebär det för dig? Och när var du ödmjuk senast, mot andra, men även mot dig själv? Carolina Molse reflekterar här över hur lätt det är att låta pressen vi sätter på oss själva ta överhanden, inte bara i livet i allmänhet, utan även på yogamattan. Inspirerande, och en viktig tankeställare. 


Välj ödmjukheten

Ibland kan man vid skilda tillfällen höra samma sak om och om igen fast kanske inbakat i olika sammanhang. Det låter bra, man kanske rent av tänker att man ska göra det till en del av sin livsfilosofi. Tiden går, annat kommer i vägen, vardagen till exempel, och man glömmer bort det som lät bra och så förnuftigt. Det är speciellt enkelt att glömma bort när allt flyter på och man mår bra och känner sig stark fysiskt som psykiskt. För mig är ödmjukhet ett sådant ord. Och då handlar det om ödmjukhet gentemot mig själv. För det är långt mycket lättare att vara ödmjuk inför mina medmänniskor.

För ett tag sedan bestämde vi oss för att dra i gång utomhusyoga i området där jag bor. Jag har förmånen att bo nära en fantastiskt fin vik, och vi tänkte hålla till längst ute på en brygga, precis i nivå med havet. Jag frågade en kvinna i området som jag vet utbildar sig till yogainstruktör. Hon ville gärna inleda med att träffas hemma i hennes trädgård för att diskutera yogafilosofi. 

Vi var många som kom den här relativt svala sommarkvällen och, trots att alla har bott här i många år och relativt nära varandra, var det första gången som en del av oss pratades vid. Ett stilla regn gjorde att vi fick sitta inomhus. Som en sista punkt under kvällen lyfte Sara ödmjukhet. Hon bad oss reflektera och diskutera sinsemellan när vi senast var ödmjuka mot oss själva. Jag tror faktiskt att vi alla hade svårt att komma på en endaste gång. I relation till oss själva på yogamattan var vi många som erkände att nog pressar vi oss, lite mer, lite längre, lite tuffare - sneglade på grannen eller de runt omkring och tänkte ”kan hon, så kan jag”. Att lägga sig i barnets position en stund när kroppen säger nej, fanns inte för oss. 

När vågar vi säga stopp?
Jag tänker tillbaka på en yogakurs som jag gick under våren. Vi som deltog hade alla yogat ett antal år och hade flertalet kurser bakom oss. Under ett tillfälle diskuterade vi skador och om vi får ont av att yoga. Majoriteten av oss erkände att så var fallet och att vi tänker att det är väl så det ska vara ”no pain, no gain”. Lite ont måste det väl ändå göra, försökte några av oss övertyga vår instruktör. Något hon naturligtvis opponerade sig totalt mot. 

Jag tänker på mina solhälsningar och hur jag inte riktigt orkar just nu. Först efter att en instruktör med många, många års yogautövande bakom sig berättade för mig att hon alltid inleder med att gå ner på knä kände jag att jag kunde tillåta mig att göra detsamma.

I morse träffade jag en bekant på gymmet. Hon berättade för mig att hennes leder inte håller för fysisk yoga längre och menade på att de instruktörer som assisterat har pressat henne, överrörlig som hon är, för djupt. Under cykelturen hem från gymmet reflekterade jag över hennes ord. Varför sa hon inte ifrån? Jag hade troligtvis gjort på samma sätt. 

Jag tänker att det troligtvis är så de flesta av oss fungerar i livet i stort. Vi pressar oss själva, vi jämför oss med andra eller med oss själva och det vi har kunnat och därför alltid borde kunna, vi vill hela tiden längre, mer, svårare och så vidare. Först då tillåter vi oss att vara nöjda. Men bara under ett kort tag, sedan skapar vi nästa mål. Hur vet vi då när gränsen är nådd? När saker tar mer än vad de ger? När vågar vi säga stopp?

Jag inser att min väg att gå är att låta mitt jag på mattan visa vägen för hur jag kan bete mig i livet i stort. Och att ständigt påminna mig om det vackra ordet ödmjukhet.

När var du senast ödmjuk mot dig själv?

Med värme,
Carolina

Lästips

Videorekommendationer för ödmjukhet till dig själv

Om Carolina

Carolina är utbildad ekonom men jobbar nu inom projektledning. I april 2015 gav hon ut den öppenhjärtliga boken "Sagan om Anna" vilken hon började skriva året då hennes dotter Anna Sofia dog i cancer endast sex år gammal. Vid sidan om försäljning via internetbokhandeln går boken att finna på Carolinas hemsida. Det är Carolinas tanke att skänka överskottet från försäljningen av boken till Barncancerfonden. Ett sätt att infria hennes dotters vilja.

Carolina håller kostnadsfria föredrag på temat "Att hitta vägar I sorgen, inte UR sorgen". Dessa bokas via hennes hemsida. Nu skriver Carolina på sin nästa bok och är mammaledig med sin son på 14 månader som var mycket efterlängtad av två storasystrar i livet och en ängel någonstans därute. Carolina är numera en återkommande och uppskattad gästbloggare här på Yogobe, hennes vackra inlägg går alltid rakt in i hjärtat. 

 

988788 219051151621813 1970082099 n

Yogobe

Vi skriver, kurerar, skapar och gör vårt yttersta för att inspirera och guida våra läsare och medlemmar till balans och hållbar hälsa. När du saknar kunskap eller material inom ett visst ämne, tveka inte att kontakta oss: info@yogobe.com

Vill du också ha tillgång till vårt videobibliotek?
Logga in Prova gratis
Yogobe Nyhetsbrev
Vill du få inbjudningar, tips och inspiration direkt i din brevlåda online?

Läs vårt senaste nyhetsbrev