Jag vill så mycket och ibland går jag, liksom oss alla, vilse. Faller tillbaks i gamla mönster och påbörjar den gamla kampen som jag trodde jag lämnat. Men definierar det verkligen vem jag är? Det är lätt att tro det. Under de sista dagarna på året fick jag chansen att landa i allt som skett, att se det gångna året inte bara som en transportsträcka utan som en enda stor, nyttig lärdom som öppnar upp för nya möjligheter, precis som det nya året gör.
"Being a friend to yourself is no mere metaphor or purely sentimental idea. It is the basis of all relationship, because it is fundamental recognition of soul." - Thomas Moore
En famn så välbekant och så varm. Omtänksamma, kärleksfulla och kloka viskningar i mitt öra. Tårarna rinner längs mina kinder och smetar ut mascaran till en kladdig sörja som brutalt maskerar de röda kinderna med sin svärta. Tröjan under min kind blir blöt medan mitt ansikte är hopskrynklat av sorg, smärta och massa annat som jag inte ens kan beskriva.
Hur hamnade jag här?
Igen!?!
Hur kan all drama och alla känslor få utrymme att ta över? Jag trodde jag var förbi det här!!!
Det är sådant som snurrar i mitt huvud, tillsamman med förvirring, sorg, ilska, trötthet och så otroligt mycket annat. Frustrationen tar över och därigenom även anklagelserna som mer än något annat är riktade inåt, även om tyvärr mina nära även får några slängar av dem. Mot mitt stackars inre. Den konstanta kampen vi faller rakt in i när vi är oförmögna att acceptera oss själva, när vi för ett konstant inre krig. Ett motstånd mot mitt verkliga jag. En inre konflikt som uppstår av mitt eget motstånd. Mot mig själv.
Energiflödet rubbas, rytmen går förlorad
Så sorgligt, tänker jag. Hade jag sett någon annan göra detta mot sig själv hade mitt hjärta värkt så ofantligt. Men tänk att det är så svårt att tänka så med sig själv. Istället fortsätter jag som så många att kämpa. Kämpa och inte njuta. Och med dessa mentala spänningar kommer de fysiska som ett brev på posten igen. De sätter sig som blockeringar i hela vårt system och förhindrar vår energi att flöda. Obalansen är ett faktum. Rytmen går förlorad. Livets soundtrack spelar vidare medan vi för längesen tappat bort oss i stegen och hamnat i en otakt som känns omöjlig att styra upp igen.
Det går upp.
Det går ner.
Upp.
Upp.
Ner.
Ner.
Ibland planar det ut.
Ibland är det en sjuhelsikes uppförsbacke.
Ibland rullar det utför med vinden i ansiktet.
Ibland är rytmen förlorad. Borta med den där vinden som nyss var så skön.
Sen kommer den igen. Den kommer alltid igen.
Perfekt - just så!
Jag är inte perfekt. Eller jo. Vad är det jag säger? Det är ju just det jag är. Nu glömde jag igen, precis som vi ofta gör.
Just P E R F E K T. Perfekt i alla mina styrkor och mindre charmerande sidor. Jag är mitt perfekta jag. Så nu kanske det är dags att åter inse det. Känna det. För jag förstod det. För inte så längesen var jag på en magisk plats jag aldrig trodde jag skulle nå till, där livet och inte minst jag själv blommande och levde. Och som just nu allt som oftast känns ouppnåelig igen. Men den finns där, inom mig, inom dig. Inom oss alla. Den där tryggheten som ger oss kraften att förflytta berg, där vi kan uppnå exakt allt det vi så lätt tvivlar på att vi klarar.
Det är.
Min kropp slappnar långsamt av mer och mer och låter sig falla djupare in i famnen och tryggheten, svepas med in i nuet. Floden av tårar bromsas in. Ledsamheten går sakta över i trötthet och den där matta känslan i hela kroppen, i hela mitt väsen.
Jag kommer överleva. Den här gången också. Jag känner fötterna mot golvet, tyngden och närvaron i mig själv, värmen och närvaron från den andra kroppen, all den kärlek som skiner rakt ut och in i mig. De viskande orden talar om för mig att jag är fantastisk precis som jag är. Att mitt liv är fantastiskt. Att jag hittar tillbaks.
Orden blir mitt ledljus. Och äntligen når de fram dit in där de så länge längtat efter att få tränga in igen. Just idag, just i den här famnen. Det finns fortfarande där inuti mig, det är det där stora och odefinierbara som tar över lite för mycket. Men det är. Det behöver inte vara OK, det bara är. Och det i sig är OK. Det där hårda som blockerat mitt riktiga jag har mjukats upp ytterligare.
Jag sätter mig och läser åter Emma Öbergs inlägg från början av veckan och reflekterar över den här inre kampen som har sitt ursprung i så många känslor och händelser från det gångna året. Jag lyfter fram dem i ljuset. Reflekterar, låter det mjukna. Ger mer tid för just reflektion, bearbetning och lärdomar. För nu är ett nytt år. Nästa steg i livet.
Love & light
Fina lästips
- Frigör det nya året - om att reflektera över året som varit, av Emma Öberg
- Jag är en satellit - vackert och personligt om att vi duger som vi är, av Bianca Barck
- Läs mer om meditation - detta fantastiska verktyg för att hjälpa oss själva
Varma videorekommendationer
- Meditativ sittande sekvens för att släppa det vi inte behöver bära på, Stine Rosén - 20 min
- From Negativity to Space of love – Ta dig ur negativa tankar & öppna för kärlek, Emma Öberg - 30 min
- Lugn & skön yin, för djup stretch och kontakt med dig själv, Jennie Liljefors - 45 min
- Slow flow - mjukt flöde för att möta ditt hjärta, Kitty Strand - 90 min
