Funderingar gravid yoga ha%cc%88lsa tra%cc%88ning  yogobe

Funderingar vid en graviditet

10 november 2019 | Av Julia Glutz

Strecken på stickan. Ett nytt liv som växer inuti dig. Glädje, lycka, oro, rädsla – allt i en salig blandning. Fullt naturligt, men många gånger svårt att hantera. Här delar jag med mig av mina graviditetsresor och de lärdomar jag tagit med mig.


Att romantisera en graviditet och att sätta ett barn till världen är vi nog många som gör. Vissa från det att de är små och andra senare i livet, när längtan efter att upptäcka världen lagt sig och tankar kring ett hem och en familj lockar.

När jag var yngre sa jag ofta, till min mammas stora besvikelse, att jag minsann aldrig skulle ha några barn. Jag skulle istället jobba med barn i krigshärjade land eller lära barn att hoppa höjdhopp i en regnskog i Brasilien. Drömmarna har varit många men aldrig, i min ungdom, handlade det om att bilda familj och att få vara gravid.

Plötsligt en dag så smög sig längtan på och jag kunde ligga i min säng och dagdrömma om att få bli mamma. Att få hålla en del av mig själv i min famn och lukta på en liten bebis som min kropp burit i nio månader. Jag romantiserade hur jag skulle ligga och amma min bebis i ett hem som var harmoniskt pyntat med sobra färger och som alltid doftade som en blandning av sommarblomster och bebis. Kaffet var rykande varmt och jag skulle göra allt från barnmat till nybakt bröd, nästintill dagligen. Kläderna skulle ligga vackert strukna i en hylla, som jag såklart själv monterat. Livet skulle vara så fulländat. Tankarna på något annat slog mig inte. Kalla mig lite naiv eller en härlig dagdrömmare.

Så bestämdes det att vi skulle försöka bli föräldrar. Jag skulle bli mamma, om det nu var möjligt såklart. Jag intalade mig själv att det skulle bli tufft och kanske rent av omöjligt. Men den oron var onödig och jag insåg ganska snart att min kropp höll på att förändras. Strecket på stickan var början på min graviditet och startskottet på mitt föräldraskap.

Oro på många plan
Jag tror att mina funderingar under min första graviditet skiljer sig väsentligt mot de andra två. Min första graviditets funderingar och tankar var en fortsättning av mitt romantiserande som jag hade innan strecket på stickan, men även hur jag skulle älska min bebis? Hur skulle den kärleken faktiskt se ut och kännas i hjärtat? Jag hörde föräldrar prata om hur de grät när de träffade sitt barn för första gången och hur kärleken slog till som en blixt från klar himmel. Skulle jag känna så eller skulle jag inte det? Vad händer om jag inte känner det? Är jag deprimerad då?

Mina funderingar var en salig blandning av oro och romantik. Jag kastades mellan strukna bebiskläder och hemmagjord barnmat till tänk om inte amningen fungerar och jag blir deprimerad? Jag var ganska orolig kring just amningen kommer jag ihåg. Det kändes väldigt viktigt för mig att kunna amma och att kunna ge min bebis den viktiga näringen.

Desto närmare jag kom vecka 40, desto mera började jag också tänka på förlossningen och hur själva utdrivningen skulle ske. Jag bestämde mig tidigt att bara ta lustgas. Jag ville vara i kontakt med min kropp och jag hade också hört att epidural kan sakta ner hela förloppet, vilket jag inte ville riskera. Nu vet jag att det där kan vara otroligt olika. Jag höll dock fast i min önskan av att bara köra på lustgas.

Go with the flow
Jag tror nu med facit i hand att jag skulle varit mindre hård mot mig själv. Amningen får bli som den blir. Går det inte så går det ju inte det. Samma med själva förlossningen. Klarar man inte av smärtan eller den blir så utdragen att man inte orkar får man såklart ta hjälp. I mitt fall tog den första förlossningen från första värk ungefär 36 timmar. Jag valde som planerat bara lustgas och det var tufft. Men jag ångrar inte mitt beslut. Amningen kom igång direkt och jag hade inte så mycket problem förutom ömma bröst och trötthet. Oron jag hade innan förlossningen var ganska obefogad. Men oro är svårt att inte ha, svårt att tänka bort när något livsavgörande står för dörren. När den kommer får vi nog låta den komma och bearbeta den genom att prata om den. Se den ur någon annans perspektiv. Ta hjälp, det finns mycket att få om man letar på rätt ställe.

Kärleken till mitt första barn är stor. Större än livet själv på något sätt. Jag upplevde inte att den kom som en blixt från en klar himmel dock. När hon kom min lilla dotter blev jag mest chockad, som att jag inte fattat att det varit en bebis inne i mig i nio månader. För varje dag som gick så växte kärleken och jag kan nog uppleva att den fortfarande gör det. Hur otroligt det än låter så blir den bara större och större.

Ny graviditet, nya funderingar
Under min andra graviditet vet jag att jag kunde fundera kring hur jag skulle kunna älska någon lika mycket som jag älskade min första dotter? Hur kan det vara möjligt att älska två små personer lika mycket? Den oron var också obefogad. Det löste sig ganska direkt när hon kom, dotter nummer två. Kärleken till henne är lika stor den och den slutar heller aldrig att växa.

Nu befinner jag mig i graviditet nummer tre och väntar döttrarna nummer tre och fyra. Funderingarna nu ser väldigt olika ut om jag jämför med graviditet nummer ett och två. Jag var beredd på ett barn och chocken var total när jag fick reda på att det låg två små flickor i min mage. Nu funderar jag mycket kring hur jag skall räcka till för alla barnen och samtidigt ta hand om mig själv och min relation till min partner. Hur kommer det se ut att amma två barn samtidigt och framförallt hur kommer jag eller vi att lösa nätterna?

Jag tror att det jag lärt mig av mina tidigare graviditeter är att ta smällen när den kommer, om den kommer. Jag försöker att inte oroa mig i onödan och fokuserar på nuet och att investera i mig själv och min familj. Jag gör så gott jag kan och så länge jag gör det så kommer jag att räcka till. Mitt hjärta växer i takt med min familj.

Mina bästa råd för att hantera funderingar och oro:

  • Prata, prata och prata. Ibland kan de oroskänslor som uppstår få för stor plats inom dig. Ofta hjälper det att sätta ord på dina tankar och ventilera dem. När orden du sedan får tillbaka landar hos dig, blir oroskänslan ofta mindre.
  • Gör saker du mår bra av. Det kan vara alltifrån träning och spabehandlingar till skogspromenader och kompishäng.
  • Om du redan har barn, se till att prata med dem också om det som väntar dem så att de känner sig delaktiga. Då kan ni ventilera lite ihop om era funderingar kring hur det kommer att bli. Barn är så mycket klokare än du tror. Om barnen känner sig delaktiga under graviditeten och när bebisen kommer så tror jag att det blir mindre konflikter mellan dig och dina tidigare barn.
  • Vårda din kärleksrelation till din partner och tillåt dig gärna att bli lite bortskämd av hen. Nu när jag väntar tvillingar så är mina ben tunga och otympliga på kvällen och mitt bästa är när min partner masserar eller bara berör dem. Jag brukar ofta somna framför tv:n i samband med detta. Och nej, jag skulle inte säga att jag är jätterolig att umgås med efter kl 20.00.
  • Berätta för din partner om hur du mår så att hen kan få en förståelse. Det är aldrig lätt att bara titta på och inget veta. Du är så föränderlig under graviditeten att det som var aktuellt förra veckan kanske nu är ett minne blott. Kommunikation är A och O.
  • Sist men inte minst, försök inte vara superwoman. Oroa dig inte i onödan för saker och ting. Jag har provat och det tar på krafterna, krafter som du faktiskt inte har just nu. Tagga ner och njut av att det kanske är en av de få långa tillfällen i livet som du har chansen att “lata” dig. Jag känner spontant att här måste jag bli bättre att lyssna på mina egna goda råd.

Lästips

Julia glutz 2 2

Julia Glutz

Julia är personlig tränare, kostrådgivare och låg- och mellanstadielärare som drivs av att hjälpa människor att må bra, leva länge och skratta mycket.

Läs mer Chevron blue
Vill du också ha tillgång till vårt videobibliotek?
Logga in Prova gratis
Yogobe Nyhetsbrev
Vill du få inbjudningar, tips och inspiration direkt i din brevlåda online?

Läs vårt senaste nyhetsbrev