När det ofattbara händer. Hur kan man ta sig vidare? Det handlar om tid, om ödmjukhet och eftertanke. Caroline Molse skriver här om hur hon hanterade förlusten av sin dotter, stundtals vägledd av yogan.
Livets största stress
För fem år sedan berättade en psykolog för mig om mätningar kring stresspåverkan där man konstaterat att förlusten av ett barn är den största stressen man kan utsättas för.
Så hur har jag gjort för att hantera mitt liv efter min dotter Annas död i cancer 2013?
Det har tagit tid och att det tar tid. Året efter min dotters död var på ett sätt enklare än åren som komma skulle. Under det första året utan Anna fanns en överlevnadsinstinkt, en förståelse från vår omgivning och en slags upphöjd känsla av att det bara måste gå. Allt vår familj gick igenom upplevde vi nu för första gången utan en av våra älskade döttrar vid vår sida.
Därefter blev det svårare. Vårt liv, liksom vår omgivnings liv, gick vidare trots att inget mer skulle komma att bli detsamma för oss. En utmanande insikt som det har tagit tid att landa i.
Idag lever vi ett bra liv, men inte det liv vi en gång levde.
Att se mitt barn långsamt tyna bort och dö fick mig att ifrågasätta mitt eget liv, vem jag är och vem jag vill vara, hur jag lever och vad som är mitt livs egentliga syfte.
Att hantera förlusten
Den första tiden efter Annas död ägnade jag mig åt mitt författarskap, jag sprang korta och långa lopp, jag sprang Lidingölopp med silvermedalj som mål, jag sprang maraton med sikte på fysisk toppform och jag höll på med en utmanande form av yoga. Jag var i min egen värld samtidigt som jag levde på min omvärlds beundran eftersom fysiska prestationer ses som viktiga i vårt samhälle. Jag levde utifrån synliga prestationer. Men jag var trött, själsligt var jag långtifrån i balans.
Under dessa år har jag läst böcker, jag har sökt mig till människor som befinner sig närmare en andlig dimension än vad jag tror att gemene man gör och jag har tänkt, tänkt, tänkt. Jag har avskärmat mig från allt som tidigare var jag för att därefter mödosamt bygga upp en tillvaro som passar mig i mitt nya liv.
Yogan har väglett mig genom att belysa mitt förhållande till min egen kropp, till livet och till mina medmänniskor. Jag har fördjupat mig i yogans filosofi och jag har provat på olika instruktörer och olika former.
Ödmjukhet och eftertanke
Numera känner jag en djup ödmjukhet gentemot min kropp och min behandling av den. Det går också tillbaka till Annas sista tid i livet. Att se Annas kropp bokstavligen tyna bort framför mina ögon; smala ben, insjunket ansikte och en stor mage, gör att jag vill vara rädd om min egen friska kropp som är en gåva, någonting vackert och starkt, men också sårbart att hantera varsamt.
Jag tänker på vad jag äter, och numera även ofta på hur jag äter. Ren och näringsrik mat är viktigt, min kropp fungerar som bäst om jag förser den med bra saker. Magproblem under senare år gör det omöjligt att hantera den på något annat sätt. Jag har upptäckt att antiinflammatorisk kost och ayurveda möts på många punkter. Ayurveda som i sig betyder kunskap om livet vägleder mig i kostval men också livsval. Vad jag konsumerar med magen är en sak, men vad jag väljer att konsumera med mina övriga sinnen har också stark betydelse.
Jag övar mig på att betrakta min omgivning med ödmjukhet. Alla gör på sitt sätt och jag kan inte döma andras sätt att leva eller vara eftersom var och en lever efter sin egen övertygelse. Världen är så mycket mer än bra och dåligt och eftertanke blir mer konstruktivt är kategorisering. Att leva utan att värdera är en utmaning.
Vila är en förutsättning
Jag har bottnat i insikten om att jag inte är lika stresstålig som förr, att jag behöver avskildhet för återhämtning och att vila inte är detsamma som att vara passiv utan snarare är en förutsättning för att jag ska vara mitt bästa jag oavsett om det gäller min mammaroll eller på arbetet.
Jag inser nödvändigheten av att välja fokus i tillvaron, och att hantera konsekvenserna av det. Det är mycket jag vill göra men jag behöver disponera timmarna jag har till mitt förfogande med eftertanke. Vad är viktigast nu och vad kan vänta? Vilka konsekvenser får mina val på mitt välmående och min familj, som numera inkluderar ett mindre barn igen.
Jag är övertygad om att tillvarons drivkraft bör vara kärlek och gemenskap mellan människor. Det är den vackraste av gåvor och det är Annas gåva till mig.
Lästips
- När var du senast ödmjuk mot dig själv? av Carolina Molse.
- Yoga som terapi, av Anne Pehrsson.
- Yogaterapi & meditation – hela ett brustet hjärta, av Yogaretreats Norrland.
Om Carolina
Carolina Molse är författare och mamma till fyra barn, tre på jorden och ett i himlen. Hon gav ut boken Sagan om Anna 2015. Det är Carolinas berättelse om sjukdom, hopp, liv och död men mer än något handlar berättelsen om att försonas med sin sorg över ett förlorat barn. Om hur familjen lever vidare.
År 2018 gav hennes förlag ut en omarbetad version av manuset med titeln Med oss någon annanstans. Boken finns även som ljudbok med Carolina som uppläsare.
Carolina föreläser om sorg. Föredraget kan bokas via hennes hemsida!
