Mitt möte med yoga: Kampen mot cancern

Vi fortsätter att under söndagarna sprida berättelser från våra medlemmar. Här delar de öppenhjärtligt med sig av sina resor där yogan blivit ljuset i mörkret och en vän på vägen genom livets tuffaste skeden. Det är ärliga, sorgliga och varma historier fyllda av inspiration och livsgnista. Kanske kan det hjälpa just dig att känna att du inte är ensam om det du går igenom, och att det finns hjälp att få. Idag får vi följa Stephanie Skogsberg som för två år sedan, vid endast 21-års ålder, drabbades av cancer. Här delar hon med sig av hur yogan blev en del av tillfrisknandet. 

Den långa vägen mot en diagnos
I januari 2013 kom jag och pojkvännen hem från en semesterresa i Dubai och Oman. Efter någon vecka började jag må dåligt och fick 40 graders feber som kom och gick. Eftersom det var vinter och förkylningstider i Sverige trodde jag att det var en influensa, men var samtidigt fundersam då jag knappt tidigare i mitt liv varit sjuk och inte visste hur det kändes. Efter ett tag började jag också svettas mycket på natten. På morgnarna var ofta lakanet sjöblött av svetten, och jag vaknade av frossa varje morgon.

Jag gick till vårdcentralen där de sa att jag skulle ta Alvedon. När jag gjorde det gick febern ned och jag började träna som vanligt igen. Men allt var inte som vanligt. Orken fanns inte där och när jag hade tränat var jag helt slut på energi. Jag som alltid har varit aktiv och dansat dagligen i tio år, var nu trött efter ett enda träningspass. Febern kom och gick under ett par månader och jag behandlade den med Alvedon, som även sjukvårdsupplysningen hade rekommenderat. Jag fortsatte gå till universitetet och försökte leva som vanligt, men när jag i mars bilade ned till Skåne med min dåvarande pojkvän började jag må riktigt, riktigt dåligt.

Svetten rann och jag var svimfärdig. Då bestämde sig min pojkvän för att köra direkt till akuten. Det här var inte normalt. På sjukhuset fick jag svaret: "Men lilla gumman, du har säkert bara influensa och det är inget att oroa sig för." Jag tycker jag är stark och kan säga ifrån, men när man är så sjuk har man inte mycket energi kvar. Min pojkvän stod därför på sig och tyckte att de åtminstone kunde ta ett blodprov. Detta var alltså första blodprovet de tagit på mig under nästan tre månaders konstant feber.

Det visade sig att jag hade skyhög sänka. Sänkan indikerar infektionsvärdet i kroppen, och min var långt mycket högre än vad som är vanligt vid influensa. ”Kanske hade jag fått en tropisk sjukdom under utlandsresan?” började läkarna resonera, som tog olika tester och började diskutera om jag skulle stanna över natten på sjukhuset, men jag ville hem till släktingarna igen. Provsvaren skulle skickas till Stockholm. Väl i Stockholm hade provsvaren försvunnit på vägen och jag fick börja om processen. Veckorna som kom bestod av besök till sjukhuset i Stockholm dagligen för olika blodprover, röntgen och andra prover. De kunde inte förstå vad det var men fortsatte att försöka hitta en tropisk sjukdom de trott jag fått.

Väntan är alltid värst
Jag visste att det här inte var normalt, men det är klart att jag till en början inte tänkte att det var cancer. Jag ville vara så där stark och positiv som jag alltid är, för alla i min omgivning som var så oroliga. Till slut kom jag dock till en punkt då jag började känna att detta är något väldigt allvarligt, där jag inte längre brydde mig om vad som var fel, jag ville bara ha ett svar.

Väntan är alltid värst, oavsett inför vad det gäller. Min mentalitet går ut på att hantera situationer, och när jag har svaren kan jag börja lösa problemen. Därför var närmare 5 månaders väntan på att få svar det absolut jobbigaste. Jag vill dock poängtera här att jag inte vill smutskasta vården. Den hjälp jag har fått har varit den absolut bästa och nästan alla läkare och sjuksköterskor jag träffat har varit fantastiska. Men jag vill understryka att det är viktigt att man tar unga patienter på allvar, då jag inte är ensam ung som skickats hem med Alvedon under flera månaders tid av sjukdom. 

Den hade spridit sig till benmärgen och var därför på steg 4 av 4, det vill säga den mest aggressiva formen och jag skulle genast behöva ta några av de starkaste cellgifterna man kan få. Som ett resultat tappade jag håret efter bara ett par dagar. När jag hörde det grät jag för första gången, både av chock och för mammas skull. Mamma som stod där bredvid mig på sjukhuset och var så rädd.

Jag var egentligen inte ledsen för min egen skull. Jag kände redan då att jag skulle klara det. Jag tänkte mest:

Fine, vad gör vi åt det hela nu? 

Jag ville bara sätta igång, göra det mesta av tiden då jag var sjuk men också bli klar så fort som möjligt så jag kunde fortsätta med mitt liv. Under de fem månader som jag fick cellgifter var jag tvungen att hålla mig undan stora folkmassor eftersom mitt immunförsvar var så pass dåligt då denna cancer sitter i immunförsvaret. Jag pendlade mellan att vara hemma och på sjukhuset. Men jag försökte ändå hålla igång. Då jag inte fick gå till universitet fortsatte jag att plugga på distans och har lyckats ta en examen både i företagsekonomi och IT medan jag var sjuk och fick cellgifter. Jag passade på att träffa mina fantastiska vänner och familj så fort jag fick tillfälle. Eftersom jag tidigare alltid varit väldigt aktiv hade jag som mål att försöka promenera vart jag än skulle ta mig eftersom jag inte fick vistas inomhus. Jag brukade även promenera till cellgiftsbehandlingen på Karolinska sjukhuset och åkte bil tillbaks om jag mådde väldigt dåligt. 

Yogan blev en vän på vägen
Eftersom jag kände att jag ville fortsätta vara aktiv när jag hade orken och ville röra på mig, var yoga det självklara valet. Jag har tidigare yogat c:a 1-2 gånger i veckan på gymmet, men eftersom jag nu inte fick vistas på gymmet på grund av infektionsrisken sökte jag andra sätt. Då kom jag i kontakt med Yogobe, som anordnade ett lugnare utomhusyogapass till mig och mina vänner. Sedan dess fortsatte jag yoga hemma eller utomhus med hjälp av Yogobe's filmer, vilket passade mig perfekt då de erbjuder olika typer av yoga du kan välja helt fritt utifrån dagsform och eventuella förhinder. Jag tyckte om att ibland testa på kortare yogapass eller meditationssekvenser för att få ut det mesta av upplevelsen. Jennie Liljefors är en av mina favoritlärare och hennes filmer har jag följt länge. Jag gillar också att de erbjuder filmer på engelska, då jag kunnat bjuda med engelsktalande vänner att göra yoga med mig oavsett plats.

Efter några månader såg läkarna att cancern började gå tillbaka. De svullna lymfkörtlarna minskade och jag började återvända till livet. 

Lever livet fullt ut
Idag, 2 år senare, är cancern borta. Jag lyckades slutföra mina kandidatstudier och har nu börjat min masterutbildning, har två extrajobb, är pärldagsansvarig för Ung Cancers pärldagar i Stockholm på Radisson Blue Waterfront varannan söndag (ni kanske sett de färglada ”fuck cancer” armbanden?) och har precis flyttat till Barcelona för en utbytestermin.

Jag tränar dagligen, både yoga och andra träningsformer, och mår jättebra. Självklart är allt individuellt, men jag tror att yogan och mina övriga aktiviteter under cellgiftsbehandlingen har hjälpt min kropp att läka.

Varma hälsningar,
Stephanie

Om Ung Cancer:

Ung Cancer är en ideell organisation som arbetar för att förbättra levnadsvillkoren för unga vuxna cancerdrabbade samt unga vuxna närstående. Man arbetar för att ge den hjälp unga cancerdrabbade har rätt till och allt stöd de behöver genom att skapa mötesplatser, informera och debattera.  Ingen ska någonsin behöva känna sig ensam. - Ung Cancer

Läs mer

• På Ung Cancer's Pärldagar kan du bidra genom att tillverka "Fuck Cancer"-armbanden - du hittar alla datum här!
• Läs mer om Ung Cancer och deras viktiga arbete här!

Här samlar vi alla blogginlägg där våra medlemmar berättar om hur yogan hjälpt dem igenom tunga och svåra livsperioder. 

Foto: Chris Berg