Vill du också ha tillgång till vårt videobibliotek?
Välkommen till vår blogg
För femton år sedan, när hon började med yoga, visade hennes kropp och hennes sinne upp i stort sett vartenda stressymptom som fanns. Ma Steinsvik levde så pass mycket i sitt huvud att hon inte längre kände vanliga kroppsfunktioner som hunger och törst ordentligt. Långsamt hjälpte yogan henne att hitta in i kroppen, lösa upp knutar och få igång flöden.
Livet tar sina vindlingar, upp och ner, men utdelningen blir alltid större med ett öppet hjärta, eller hur? Här delar yogaläraren Alexandra Måneheim med sig av hur yogan kan vara en ständig och stärkande vän – genom tuffa tider, sjukdom, graviditet och fina stunder när livet ler.
Camilla Persson är ledarskapskonsulten som beslutade sig för att dra i handbromsen och äntligen titta djupt in i sig själv. Under ett år valde hon att lägga fokus på daglig yoga och meditation. Här berättar hon om sitt första yogaår, hur utmaningar, tålamod och inte minst mod lett henne in på resan mot sanning och förändring. Inifrån och ut.
Kan yoga användas för att skapa ett mer hållbart liv? Och vad behöver du tänka på för att göra din yogapraktik mer hållbar? I podcasten Yoga 360 pratar jag med Sara Ström om detta. Och här i bloggen delar vi våra tankar samt några frågor som du kan reflektera över.
Att yoga när det kryper i kroppen och du har svårt att sitta still kan kännas som en omöjlighet. För Jenny Krigh blev yogan ett fantastiskt verktyg för att hantera sin ADHD och lättare ta sig an en intensiv vardag med tre egna barn samt tre bonusbarn, där två av barnen lider av funktionsnedsättningar. Inspirerande läsning från en kvinna med en makalös inre styrka.
Yogan har för så oändligt många blivit ett ledljus i mörkret, ett stöd genom de svåraste stunderna i livet. Under Mitt möte med yoga delar våra medlemmar med sig av sina berättelser där yogan varit just detta för dem. Här berättar Hanna Löfström om hur yogan sakta men säkert gett henne en ökad förståelse för sig själv och livet, och bidragit till att hon funnit tacksamhet mitt i hennes för tidigt födda sons tunga start i livet.
Vad har yoga lärt mig? Lite. Mycket. I perioder. Yoga är stort för mig. Yoga betyder mycket för mig. Jag tror starkt på yogans kraft.
Det visste jag inte när jag först började utöva yoga, vilken betydelse den skulle ha i mitt liv.
Då för drygt 10 år sedan, när jag i 18-årsåldern kom i kontakt med yogan förstod jag inte vad det var, vad det betydde och vad som menades med att förena kropp och själ. Det kan jag fortfarande idag ha svårt för att ta till mig och förstå. Men jag börjar närma mig en förståelse. Och den förståelsen kommer utifrån insikt och upplevelse. Att uppleva kan endast göras genom mig själv. Att få någon annan att förstå går inte förrän den personen upplevt detsamma. Inte förrän då kan vi dela förståelsen på riktigt.
Sänka kraven för att hålla
En insikt som har tagit tid för mig är något min svenskalärare sa till mig när jag var 14 år, “Sänk kraven på dig själv för du kommer inte att hålla om du fortsätter så här”. Där och då hörde jag bara vad hon sa men förstod aldrig hennes ord. Vad menade hon med det? Orden har följt med mig. Idag vet jag. Idag påminner jag mig själv om just det. Den insikten och förståelsen kom när jag fick barn.
Kravet på mig själv att vara en bra mamma och ansvaret med allt vad det innebär snärjde en snara runt halsen på mig. En snara jag egentligen haft under ett par år och inte förstått vad den strypande känslan bottnade sig i. För jag har inte vetat vad “lyssna på din kropp och ditt sinne” betyder förrän nu. Ytterligare en förståelse som har vuxit fram. Men jag var tvungen att bryta ihop för att kunna och våga erkänna mina brister, våga visa mig sårbar inför mig själv och andra. Inte förrän då förstod jag vad lyssna på din kropp och sinne betydde samt att jag måste sänka mina krav och inte ta allt ansvar själv. Det handlade till stor del om mod och ödmjukhet.
Tacksamhet trots djup kris
Att bli mamma började inte som för de allra flesta för min del. Min son kom 11 veckor för tidigt. Alltså i vecka 29. Två månader tidigare än förväntat. Två månader längre föräldraskap än förväntat. Två månader “privat” föräldrautbildning på sjukhuset.
Inte nog med det råkade min son ut för en mycket allvarlig syrebrist i hjärnan i vecka 37 under en rutinoperation för ljumskbråck. Detta ledde till intensivvård på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm i drygt en vecka. Där visade det sig att hela hans storhjärna är skadad. Alltså både höger och vänster hjärnhalva. De delar som står för all form av utveckling. Både fysisk, psykisk och emotionell utveckling. Där och då bröt jag ihop tillsammans med min man.
Den starten önskar jag inga blivande föräldrar. Samtidigt som sådana kriser stärker en. Men just då kändes det rent ur sagt så jävla onödigt. Idag vet vi inte vad vi kan förvänta oss av framtiden. Det har gått ett par månader sen vi kom hem från sjukhuset. Varje dag är en tacksamhetsdag, att han visar välmående och att han vaknade upp från de tunga krampmedicinerna. Kramperna han fick i samband med syrebristen. Och idag förstår jag vad leva i nuet betyder. Vad tacksamhet är. För det är det som gör att vi klarar av vardagen, att vi fokuserar på det som är här och nu. För framtiden fortsätter vara oviss hur mycket vi än lägger energi på att tänka och oroa oss för den.
Här kommer kravet på mig in igen och vad yogan har lärt mig. Den här hemska erfarenheten satte punkt för mig. På mina krav på mig själv. Att faktiskt stanna upp och lyssna till vad jag behöver för att fortsätta orka och hålla ihop. Utan yogan skulle jag inte haft så lätt att komma till den insikten.
Tacksamhet gör gott. Det jag är djupt tacksam över är den svenska sjukvården. Tack! Och över mig själv med allt vad det innebär.
Namasté.
Hanna Löfström
Alla Josephine Selanders chakrasekvenser - "Mycket bra genomgång för hela kroppen där jag har kunnat landa i min kropp, i mina tankar, i mina känslor och i min själ."
Har du en resa och ett möte med yogan som du vill dela med dig av? Maila till [email protected] så sprider vi mer inspiration till fler.
Min pappa var alkoholist och jag var tre år när han beslutade sig för att skjuta mig. Jag hade änglavakt den dagen och försöket misslyckades men åren efter skulle komma att sätta sina spår. Här berättar jag om sökandet efter bekräftelse, om rädsla, styrka och hur yogan förändrade allt. Men framförallt, att ingenting är omöjligt. Och att vi inte är ensamma.
I hela min uppväxt har jag levt under stress eller hot. Jag hade polisövervakning på förskolan och ett ständigt vakande öga över mig av familj och vänner, för även om min så kallade pappa satt fängslad fortsatte familjen att utsättas för hot under många år. Sista gången jag hörde något från honom var jag 23 år gammal. Då fick jag ett brev i postlådan där han skrev att han skulle fullfölja det han en gång påbörjat.
Känslan av att inte räcka till, sökandet efter bekräftelse och jagandet började tidigt för mig. Detta i samklang med en fasad som byggdes upp till att bli stark nog att varken släppa in eller ut kärlek i någon form. Jag kände inte efter, kavlade upp ärmarna och utåt talade jag om mig själv som stark.
När jag var sex år kom den andra mannen in i mitt liv. Han som under flera år antastade mig och fick mig att göra saker som var långt över gränserna. Jag sa inget till någon, jag var ju stark, fick acceptera mitt liv och bita ihop. Men livet var egentligen ett helvete.
På grund av allt som hände under min uppväxt flyttade vi ofta. Jag fick aldrig några riktiga vänner och blev utsatt för mobbing i samtliga skolor. Klasskompisar stannade mig på vägen hem och slog mig med pinnar så hårt att jag blödde, jag minns hur rädd jag var men inte heller då sa jag något. Jag var ju stark och ville nog inte heller belasta min mamma som hade det tufft med min lillasyster som några år innan fötts med en hjärnskada och därför hade särskilda behov. Jag lade på mig ett ansvar ”att ta hand om” som inte matchade med att bli omhändertagen.
Livet ställdes på sin spets
Jag var 12 år när jag fick diagnosen endometrios. Smärtorna jag upplevde fick mig att svimma flera gånger och inte så långt därefter genomgick jag min första operation, följt av många. Livet ställdes hela tiden på sin spets och det var känslan av att inte höra hemma som fick mig att hamna i gäng där droger, inbrott, våld och svek var en vardag. Ingenting var verkligt där men jag hade inte heller några krav på mig, och det fick mig att känna en falsk trygghet. Jag levde så här i några år men ett stort svek från min närmsta vän fick mig att lämna gänglivet.
Några år senare var jag 20, gravid och jävligt ensam på en stor gård i Norrköping. Jag hade lämnat släkt och vänner bakom mig, det var dags att börja om, trodde jag. På sätt och vis gjorde jag det men såren från mitt tidigare liv hade satt djupa spår och mitt beteendemönster som skapats av detta var långt ifrån sunt. Jag var sällan rädd (trodde jag), körde på och kände inte efter. Jag levde där som hans fru och mina barns mamma, men mycket mer var det inte tills jag en dag fick nog. Jag levde ett bra liv vill jag ändå tillägga, med en man som älskade mig och gjorde allt för mig och jag hade ett fint nätverk med härliga vänner. Men vad hjälpte det när mitt inre var så trasigt.
Jag tog ut skilsmässa och träffade en ny kille som var raka motsatsen till min tidigare man. Det tog ett tag innan jag insåg att han både var alkoholist och pillermissbrukare, men väl där var det för sent. Jag var ju inte typen som svek eller lämnade, jag var fröken stark och duktig, som skulle stötta och fixa som alltid. Som tur var lämnade han mig och efter sig lämnade han också yogan. Nu skulle min stora förändring komma.
Yogan gav kontakt med känslorna
Till en början fattade jag inte alls vad jag höll på med, det var mycket prestation och fokus låg på att göra coola poser. Men ju längre in i min yogapractice jag kom, desto djupare kontakt fick jag också med mina känslor. Och om livet var jobbigt förut var det inget mot hur de kommande åren skulle se ut.
Jag kämpade emot in i det sista, jag var ju stark för helvete. Så stark att jag kunde titta på alla mina känslor utan att det skulle beröra mig, trodde jag. Det blev tuffa år med olika uppvaknanden. Alla förstod nog inte mig och hur livsavgörande detta skulle bli för mig. Bästa vänner lämnade mig med orden ”du har förändrats så mycket”, jag förstod nog inte denna förändring själv då, men idag tackar jag gudarna och känner mig stolt över min resa.
Stora delar av mitt liv har passerat som en film. Det var filmen om mitt liv som jag öppenhjärtligt kunde berätta om för alla men aldrig riktigt själv förstått budskapet av. Idag har jag kommit en bit på väg, men inser också att det kommer förbli ett livslångt kämpande för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Jag skulle kunna säga att yogan och meditationen har räddat mitt liv. Där fick jag tid att blöda och reflektera. Det har som sagt inte varit en lätt resa, och flera gånger har jag bara velat kasta in handduken. Men jag har bestämt mig nu för att det får vara nog, jag tänker inte skämmas eller be om ursäkt för min uppväxt, det var inte mitt fel. Och det finns ingen anledning att försköna eller släta över, det skulle vara som att begrava en stor del av mitt liv levande.
Det går alltid att göra ett val
Yoga för mig handlar inte bara om att vara eller bli glad och tacksam för allt. Den har hjälpt mig att våga vara rädd och bli förbannad. Det har liksom krävts av mig för att kunna gå vidare. Sen väljer jag att inte stanna i dessa känslor, men det finns en otrolig urstyrka i känslorna som kan vara det närmsta äkta du kan komma när man varit med om det som jag har. Kärlek har och är fortfarande inte helt självklart för mig. Det var till exempel inte längesedan jag insåg att jag aldrig på djupet tillåtit mig själv att älska mina egna barn. Förstå sorgen och ilskan följt av det. Sådana insikter kan man omöjligt direkt omfamna med kärlek, när man dessutom vet att de är ett resultat av hur en annan människa på sätt och vis berövat dig ditt liv. Nej, man måste få bli arg och tillåta sig vara där tills det är dags att gå vidare. Du kommer finna kärlek, äkta kärlek, men detta är inget man kan stressa fram. Ge dig tid. Yoga. Meditera. Sök hjälp.
Jag vill förmedla att ingenting är omöjligt. Det gör ont, tar tid (kanske hela livet) men någonstans går det alltid att göra ett val och om ens en liten, liten förändring. Alla steg i rätt riktning har betydelse. Jag har kämpat för att vara där jag är idag, och jag hoppas att jag på något vis kan inspirera andra till att våga och vilja ta tag i de där delarna i livet som inte alltid är så fantastiska. Jag tycker också det är viktigt att dela och synliggöra för att hjälpa och undvika att andra hamnar i liknande situationer. Vi är sällan ensamma.
Här visar Emelie en andningsövning för både barn & vuxna, som hjälper dig att hitta lugn och kraft.
video id: 3rdg
Här tar Emelie med oss på en resa i individens förmåga och kapacitet genom rörelser som balanserar och ger energi.
video id: zms2
Under sex veckor har vi fått ta del av berättelser om livskriser, förluster och hopp från några av våra medlemmar. Sex stycken modiga och fantastiska kvinnor har delat med sig av hur yogan hjälpt dem upp när det varit som allra mörkast i livet. Det har gett mig personligen så mycket kraft. Och fått mig att ännu mer fundera över mitt eget möte med yogan.
Jag har suttit framför datorn med ögonen fyllda av tårar och samtidigt som mitt hjärta brustit lite varje gång har det fyllts av oändligt mycket värme och inspiration när jag i egenskap av innehållsansvarig på Yogobe lagt upp alla dessa inlägg på temat Mitt möte med yoga.
Syftet med inläggen har varit att inspirera andra att börja yoga och meditera för att skapa en hållbar hälsa och ett gladare liv, men även att inspirera dem som just nu är där nere i djupet, där många av oss varit. Att visa att det finns ljus i tunneln. Vi kommer fortsätta att regelbundet dela inlägg på temat Mitt möte med yoga här i bloggen, för det är minst sagt viktigt. Dela gärna med dig av din egen berättelse, eller om du känner någon som har en inspirerande resa som kan peppa och hjälpa andra.
Vi bär alla våra sorger
Jag har själv varit där, i mörkret, och känner igen mig så väl i många av historierna. Men ibland kan jag få en känsla av "vad har jag haft att må dåligt över egentligen?". När jag läser om människors förluster och allt tufft de varit med om jag kan tycka att jag inte borde mått så dåligt. Men vi är alla olika, och speciellt sådana där duktiga typer som jag själv, vi tenderar att pendla mellan att tycka att hela världen är emot oss, och att förringa det vi själva varit med om. Nej jag har inte haft extrema förluster. Men jag har haft en del. Och det tillsammans med mycket annat i livet byggs upp, upp, upp. Och utan att släppa på trycket så slutar det i ett inre kaos.
Ut ur mörkret
Som tonåring bar jag så mycket sorg och rädsla. Det var som ett svart hål inom mig, som drog in glädje och ljus och lämnade kvar förvirring och mörker. När jag som 20-åring på alla sätt försökte bedöva min smärta var mörkret så kompakt att inget längre kunde tränga igenom. Det berodde på så mycket, och det var egentligen ingens fel. Jag klandrade andra då. För att ingen såg, ingen hjälpte. Men jag vet nu att alla andra gjorde så gott de kunde. Vuxna klarar inte alltid att vara vuxna. Och det måste vi få sörja, men att klandra gjorde allt mycket värre. Alldeles nyligen hörde jag ett citat på radion: "Jag ville inte dö, men jag visste inte hur jag skulle leva."
Mitt i prick. Det var som om jag hade sagt det själv. Och jag kan fortfarande ibland känna att jag just har väldigt svårt att leva, att jag ibland inte riktigt vet hur man gör. Men det är helt i sin ordning, för vi får alla vara förvirrade ibland.
När en nära vän fick mig i kontakt med den psykiatriska öppenvården så kan hon mycket väl ha räddat mitt liv. För så illa var det, hur dramatiskt det än kan låta. Då, för 15 år sedan, var det fortfarande inte OK att tala om psykisk ohälsa så jag var övertygad om att jag var galen, spritt språngande galen. Men den där inre krigaren som ändå hållit åtminstone nästippen ovanför vattenytan grabbade tag i livlinan som kastats ut. Min väns mod och styrka är jag henne evigt tacksam för.
Yogan - ingen kärlekshistoria
Min yogaväg har varit allt annat än rosenskimrande. Jag testade poweryoga samtidigt som jag började gå i terapi, och det tog lång tid att lära sig se tjusningen i det. Vilken pina! Men jag behövde bli smidigare, och det var bra träning, så jag höll ut. Tills mitt totalt uppskruvade inre en dag sa stopp och jag i full panik fick lämna salen mitt i en klass. Det tog ett år innan jag vågade mig tillbaks. Sen har jag sakta fortsatt, parallellt med terapi och coaching. Till en början enbart som en träningsform.
Att hitta det som passar just dig
Jag sökte under många år efter yoga som passade mig. Men blev aldrig helt nöjd. Jag testade att meditera. Återigen, vilken pina. Jag kan inte bara sluta tänka ju! Men så en dag fick jag tag på en ljudbok med Jack Kornfield, en amerikansk meditationslärare och före detta munk. Plötsligt blev meditationen tillgänglig även för mig. Hans ord gjorde det begripligt. För att jag var redo. Inte förrän då var jag redo. Prestationskraven fanns dock fortfarande med, i kombination med extremt mycket annan träning kom skadorna på löpande band. Och snurret i huvudet blev allt annat än tystare. Och jo, du kan skada dig i yoga. Faktum är att så många gör det, för att vi inte lyssnar på vår kropp...
Sen kom kraschen. Trots år i terapi och arbete med mig själv så var den ett faktum. För jag hade fortfarande inte hittat min väg. Och det kändes ännu värre att krascha när jag jobbat så mycket med mig själv, skammen och piskandet ökades på ytterligare.
Nej, jag tycker ingen ska hamna där. Men ja, vissa av oss måste dit, för vi kommer inte fatta vad vi behöver förstå innan dess. Så jag sa upp mig från jobbet. Jag arbetade med träning och gjorde det jag kände för. Försökte lära mig vara snäll mot mig själv. Försökte långsamt hitta min väg.
Tålamod och tid
Det skulle ta ytterligare 1,5 år. Yoga och meditation fanns där, likaså avslappningsövningar, om än inte helt regelbundet. Sen bestämde jag mig för att ta min yoga till en ny nivå. Att skaffa mig en ordentlig yogalärarutbildning, inte bara instruktörsutbildningen från gymmet. Det var ett sätt för mig att få utvecklas personligen i min yoga i första hand. Jag letade och letade. Och plötsligt dök Ulrica Norbergs Mentorsutbildning upp. 200 timmars yogalärarutbildning i en liten grupp med likasinnade, under ett helt år. Det bara kändes så rätt.
Det där året. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Någonsin. En lärare, en yoga som, precis som Jack Kornfield gjorde, talade till mig. Som gjorde allt begripligt. Jag hittade yinyoga och restorative yoga. Jag hittade lugn och mjukhet. Jag hittade hem. Verkligen hem. Genom yinyogan släppte till slut det värsta i mina skadade höfter, och därmed en stor sten i mitt bröst. Det svarta hålet drog ihop sig och är nu ganska så litet där inne. Och mindre ska det bli.
Jag var inte stel som ett kylskåp som jag alltid trott. Mina muskler var bara så otroligt spända. Alla känslor, all kamp, alla år av sorg, allt satt där. I hela min fysiska kropp. Jag vågade släppa kontrollen och bara smälta. I hela min kropp och själ. Jag som aldrig kunnat sitta still. Jag njuter som mest av att få sitta i stillhet, länge, länge i mjuka positioner. Jag lever upp av att få undervisa lugna, mjuka klasser.
Yoga - så mycket mer än det fysiska
Det har varit snart två turbulenta år sedan den där utbildningen startade. Men det har varit så givande. Jag mediterar och/eller yogar så gott som dagligen. På mina villkor. 15 min. 1 timme. Vad jag hinner, och orkar. 15 minuter som ibland blir 90 när mattan först känns helt främmande och sen till slut bjuder in mig. Att på sista tiden även ta hjälp av privata sessioner en fantastisk meditationslärare har tagit mig till helt nya nivåer.
Livet går fortfarande upp och ner och jag har om och om igen prövats, såsom livet gör, för oss alla. För visst faller man ibland. Och visst tar de där tankarna som egentligen inte är jag över då och då. Men jag vet nu att jag alltid tar mig upp. Och jag vet vad jag behöver för att resa mig igen. Steg för steg, sakta men säkert.
Med kärlek!
Du vet väl att du i våra Facebookcommunityn BEYOGA365 och YOGAMOM365 kan ta del av kunskap samt både inspirera och inspireras av tusentals yogisar!? Låt oss tillsammans sprida mer värme, kärlek och yoga.