Att bli berövad livet – och ta det tillbaka

17 april 2016 | Av Emelie Steen

Min pappa var alkoholist och jag var tre år när han beslutade sig för att skjuta mig. Jag hade änglavakt den dagen och försöket misslyckades men åren efter skulle komma att sätta sina spår. Här berättar jag om sökandet efter bekräftelse, om rädsla, styrka och hur yogan förändrade allt. Men framförallt, att ingenting är omöjligt. Och att vi inte är ensamma. 


I hela min uppväxt har jag levt under stress eller hot. Jag hade polisövervakning på förskolan och ett ständigt vakande öga över mig av familj och vänner, för även om min så kallade pappa satt fängslad fortsatte familjen att utsättas för hot under många år. Sista gången jag hörde något från honom var jag 23 år gammal. Då fick jag ett brev i postlådan där han skrev att han skulle fullfölja det han en gång påbörjat.

Känslan av att inte räcka till, sökandet efter bekräftelse och jagandet började tidigt för mig. Detta i samklang med en fasad som byggdes upp till att bli stark nog att varken släppa in eller ut kärlek i någon form. Jag kände inte efter, kavlade upp ärmarna och utåt talade jag om mig själv som stark. 

När jag var sex år kom den andra mannen in i mitt liv. Han som under flera år antastade mig och fick mig att göra saker som var långt över gränserna. Jag sa inget till någon, jag var ju stark, fick acceptera mitt liv och bita ihop. Men livet var egentligen ett helvete. 

På grund av allt som hände under min uppväxt flyttade vi ofta. Jag fick aldrig några riktiga vänner och blev utsatt för mobbing i samtliga skolor. Klasskompisar stannade mig på vägen hem och slog mig med pinnar så hårt att jag blödde, jag minns hur rädd jag var men inte heller då sa jag något. Jag var ju stark och ville nog inte heller belasta min mamma som hade det tufft med min lillasyster som några år innan fötts med en hjärnskada och därför hade särskilda behov. Jag lade på mig ett ansvar ”att ta hand om” som inte matchade med att bli omhändertagen. 

Livet ställdes på sin spets
Jag var 12 år när jag fick diagnosen endometrios. Smärtorna jag upplevde fick mig att svimma flera gånger och inte så långt därefter genomgick jag min första operation, följt av många. Livet ställdes hela tiden på sin spets och det var känslan av att inte höra hemma som fick mig att hamna i gäng där droger, inbrott, våld och svek var en vardag. Ingenting var verkligt där men jag hade inte heller några krav på mig, och det fick mig att känna en falsk trygghet. Jag levde så här i några år men ett stort svek från min närmsta vän fick mig att lämna gänglivet.

Några år senare var jag 20, gravid och jävligt ensam på en stor gård i Norrköping. Jag hade lämnat släkt och vänner bakom mig, det var dags att börja om, trodde jag. På sätt och vis gjorde jag det men såren från mitt tidigare liv hade satt djupa spår och mitt beteendemönster som skapats av detta var långt ifrån sunt. Jag var sällan rädd (trodde jag), körde på och kände inte efter. Jag levde där som hans fru och mina barns mamma, men mycket mer var det inte tills jag en dag fick nog. Jag levde ett bra liv vill jag ändå tillägga, med en man som älskade mig och gjorde allt för mig och jag hade ett fint nätverk med härliga vänner. Men vad hjälpte det när mitt inre var så trasigt.

Jag tog ut skilsmässa och träffade en ny kille som var raka motsatsen till min tidigare man. Det tog ett tag innan jag insåg att han både var alkoholist och pillermissbrukare, men väl där var det för sent. Jag var ju inte typen som svek eller lämnade, jag var fröken stark och duktig, som skulle stötta och fixa som alltid. Som tur var lämnade han mig och efter sig lämnade han också yogan. Nu skulle min stora förändring komma.

/system/media_objects/images/bfc/f9a/21-/original/yogobe_ta_tillbaka_livet_emelie_steen.jpg?1460463520

Yogan gav kontakt med känslorna
Till en början fattade jag inte alls vad jag höll på med, det var mycket prestation och fokus låg på att göra coola poser. Men ju längre in i min yogapractice jag kom, desto djupare kontakt fick jag också med mina känslor. Och om livet var jobbigt förut var det inget mot hur de kommande åren skulle se ut.

Jag kämpade emot in i det sista, jag var ju stark för helvete. Så stark att jag kunde titta på alla mina känslor utan att det skulle beröra mig, trodde jag. Det blev tuffa år med olika uppvaknanden. Alla förstod nog inte mig och hur livsavgörande detta skulle bli för mig. Bästa vänner lämnade mig med orden ”du har förändrats så mycket”, jag förstod nog inte denna förändring själv då, men idag tackar jag gudarna och känner mig stolt över min resa. 

Stora delar av mitt liv har passerat som en film. Det var filmen om mitt liv som jag öppenhjärtligt kunde berätta om för alla men aldrig riktigt själv förstått budskapet av. Idag har jag kommit en bit på väg, men inser också att det kommer förbli ett livslångt kämpande för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Jag skulle kunna säga att yogan och meditationen har räddat mitt liv. Där fick jag tid att blöda och reflektera. Det har som sagt inte varit en lätt resa, och flera gånger har jag bara velat kasta in handduken. Men jag har bestämt mig nu för att det får vara nog, jag tänker inte skämmas  eller be om ursäkt för min uppväxt, det var inte mitt fel. Och det finns ingen anledning att försköna eller släta över, det skulle vara som att begrava en stor del av mitt liv levande.

Det går alltid att göra ett val
Yoga för mig handlar inte bara om att vara eller bli glad och tacksam för allt. Den har hjälpt mig att våga vara rädd och bli förbannad. Det har liksom krävts av mig för att kunna gå vidare. Sen väljer jag att inte stanna i dessa känslor, men det finns en otrolig urstyrka i känslorna som kan vara det närmsta äkta du kan komma när man varit med om det som jag har. Kärlek har och är fortfarande inte helt självklart för mig. Det var till exempel inte längesedan jag insåg att jag aldrig på djupet tillåtit mig själv att älska mina egna barn. Förstå  sorgen och ilskan följt av det. Sådana insikter kan man omöjligt direkt omfamna med kärlek, när man dessutom vet att de är ett resultat av hur en annan människa på sätt och vis berövat dig ditt liv. Nej, man måste få bli arg och tillåta sig vara där tills det är dags att gå vidare. Du kommer finna kärlek, äkta kärlek, men detta är inget man kan stressa fram. Ge dig tid. Yoga. Meditera. Sök hjälp.

Jag vill förmedla att ingenting är omöjligt. Det gör ont, tar tid (kanske hela livet) men någonstans går det alltid att göra ett val och om ens en liten, liten förändring. Alla steg i rätt riktning har betydelse. Jag har kämpat för att vara där jag är idag, och jag hoppas att jag på något vis kan inspirera andra till att våga och vilja ta tag i de där delarna i livet som inte alltid är så fantastiska. Jag tycker också det är viktigt att dela och synliggöra för att hjälpa och undvika att andra hamnar i liknande situationer. Vi är sällan ensamma. 

Videorekommendationer
 

Klass
5 min

Andas with

Här visar Emelie en andningsövning för både barn & vuxna, som hjälper dig att hitta lugn och kraft.

Klass
30 min

Yoga with

Här tar Emelie med oss på en resa i individens förmåga och kapacitet genom rörelser som balanserar och ger energi.

Lästips

Emelie Steen

Emelie Steen är en mångsysslande livskonstnär och yogini. Hon arbetar som yogalärare och är även verksam lärare i grundskolans tidigare år.

Läs mer
Vill du också ha tillgång till vårt videobibliotek?
Logga in Prova gratis
Yogobe Nyhetsbrev
Vill du få inbjudningar, tips och inspiration direkt i din brevlåda online?

Läs vårt senaste nyhetsbrev