Är normen i dagens samhälle att vi ska vara missnöjda med våra kroppar? Låt oss isåfall ändra på detta. NU. För det är kanske först när hälsan sviker som vi inser vilka mirakulösa tempel vi går runt i, dagarna i ända. Här skriver en av våra medlemmar, Tove Chamness, om hur vi vuxna behöver börja säga ifrån!
Min relation till min kropp är en komplicerad historia men den börjar bli enklare. Relationen är "work in progress" och ett projekt jag jobbar på dagligen. Nuförtiden älskar jag min kropp ganska ofta, och jag accepterar den nästan jämt. Utom på riktigt dåliga dagar, men de blir allt färre och dyker upp alltmer sällan.
Tråkigt nog vet jag att jag inte är ensam. Långtifrån. Det är tyvärr så att i dagens samhälle är normen att vara missnöjd med sin kropp. Våra skönhetsideal är så otillgängliga, så orealistiska och vi straffar oss själva för att vi inte är "allt det där"; supermorsa, karriärkvinna, och med en Victoria's Secret ängels fysik och hårsvall. Vi jämför oss med varandra, avundas, beundrar, och ibland gottar vi oss nöjt åt något vi anser vara "fel" med andras kroppar. Det börjar tidigt i åldrarna.
Pressen kommer överalltifrån och inte minst känner man av det när man är gravid. Inte nog med att man brottas med trötthet, humör, känslomässiga bergochdalbanor och en ömmande, svällande kropp. Man får inte heller ta sig tiden att njuta av att det växer ett litet liv i magen utan att oroa sig for bristningar, viktuppgång och att (hjälp!) kroppen faktiskt förändras för alltid.
Våra kroppar är perfekta
Vore det inte istället härligt att lugnt kunna njuta av tiden med ett nytt pyttelitet liv, hänga i soffan, äta näringsrik mat och bara vila, sova och vara? Insupa varje sekund och fika i stora lass med besökande familj och vänner. Vi vet ju egentligen att denna tid passerar väldigt snabbt och det finns gott om tid att hitta tillbaka till både styrka och form framöver. Jag menar, du har precis skapat ett liv, det måste väl kunna få lov att tära lite på kroppen?
Trycket från vår omgivning och medierna är enormt, och trots att smalhetshetsen har mildrats något så har träningshetsen tagit över. Nu anses sexpack och muskeldefintion på armarna viktigare än om en person är utvilad, glad och intressant att umgås med. Vi hetsas att komma i "sommarform" och äta "oskyldiga" snacks- som om snacks på något vis kunde vara skyldiga…
Är det inte dags att vi börjar säga ifrån? Att vi istället för att bara se varandra som kroppar, kan försöka se att vi är personer som åstadkommer fantastiska saker varje dag med hjälp av våra kroppar. Att vi börjar se att våra kroppar är perfekta precis som de är. Fulländade faktiskt.
Tänk mer på livet än om kroppen
Jag läste nyligen en artikel om en tvåbarnsmamma, exakt lika gammal som mig, som blivit diagnosticerad med en dödlig sjukdom. 6 månader till ett år hade hon kvar att leva. Hennes barn var i samma ålder som mina två (en bebis och en treåring) och hennes ord rörde någonting djupt i mig:
"I'd never admit it to my husband and kids, but more than anything else, it's my own body I'll miss most of all. This body that danced and ate and swam and had sex and made babies. It's amazing to think about it. This body actually made my children. It carried me through this world." ... "And I'm going to have to leave it. I don't have a choice. And to think I spent all those years criticizing how it looked and never noticing how good it felt – until now when it never feels good."
Hur många timmar per år tror du att du lägger ner på att kritisera dig själv (eller andra) beroende på utseende, vikt, eller andra skönhets"fel"? Hur tror du att ditt liv skulle vara om du la ner mindre tid på att fundera på hur du vill att din kropp ska se ut och mer tid på att fundera på hur du vill att ditt liv ska se ut? Hur skulle ditt liv se ut om du tränade och åt hälsosamt för att du älskade din kropp istället för att göra det för att du hatar den?
Ta inte för givet att kroppen alltid kommer att vara frisk
Att acceptera sig själv, att älska sig själv och sin kropp är en fantastisk gåva. Det hjälper en att uppskatta allt annat som en är och kan göra. Det hjälper en att ta vara på varje dag och inte ta för givet att kroppen alltid kommer att vara frisk utan lite TLC (Tender Love and Care).
Att se sig själv så som man ser sitt barn (eller någon annan man älskar) – med kärleksfull, överseende beundran – är något som varje kropp och själ förtjänar. Idag kan jag stolt säga att jag är på väg mot en daglig kärlek till min kropp och "hatdagarna" är få. Jag beundrar vad den kan göra och åstadkomma. Efter två graviditeter förundras jag över hur min kropp fungerar och magin den kan skapa! Tänk att jag har tillverkat två helt nya människor (helt magnifikt, vilken superkraft)! Och styrkan jag uppenbarligen besitter och som jag inte hade en aning om ens existerade, innan jag födde barn.
Fordonet din själ färdas i
Men visst, ibland snurrar jag mig framför spegeln med en bister min och noterar den lite slappa maghuden och kärlekshandtagen som vuxit till sig och inte riktigt vill försvinna. De något hängiga, mjölkstinna brösten som nog inte kommer "hoppa" tillbaks upp, osv. (Men tänk ändå att jag gör mjölk – så jäkla coolt!)
När dessa ögonblick infinner sig, då försöker jag istället se mig i ögonen, och påminna mig om att mitt självvärde inte beror på hur min kropp ser ut. Den förändras ständigt. Den försvagas, sväller, krymper, åldras, stärks... allt beroende på vad livet medför och valen jag gör. Den är ju trots allt bara det fordon som min själ färdas i. Visst är det viktigt att den fungerar på högsta nivå, och det är därför jag tar så väl hand om den. Jag rör på den ofta och mycket, jag ger den bra mat så att den mår fint och håller sig frisk. Jag älskar att känna hur kroppen jobbar, men jag identifierar mig inte så mycket med den längre.
Mitt självvärde nuförtiden är mer kopplat till vem jag är som person, som vän, fru, syster, dotter och som mamma. Vad jag väljer att göra, hur jag beter mig och vad jag tillför världen runtomkring mig. Jag börjar lära mig att bli mer kritisk till vilka jag väljer att omge mig med och vilka drömmar jag sänder ut i världen. Jag påminner ofta mig själv om detta för att inte förlora fokus. Yogan är min ständiga ledare och lärare på min upptäcksfärd om vem jag verkligen är, och på den här färden fortsätter jag.
Aparigraha – non attachment
Ahimsa – non harming
Satya – truthfulness
Santosha – contentment
Det är mina fokus under detta, och alla, år, när det kommer till min kropp och mig själv. Under 2016 och framåt ska jag lära mig att älska min kropp varje dag. Oavsett.
Med värme,
Tove
Videorekommendationer
Yogobe Video: pz86
Yogobe Video: n5ut
Yogobe Video: 73rk
Yogobe Video: a82k
Lästips
Här finns artikeln Tove refererar till, från CNN.
Vill du också vara en del av YOGAMOM365? Utöver all inspiration i vår BLOG och guidande videosekvenser under VIDEOS så finns vår Facebook community YOGAMOM365. Här vägleder, inspirerar och peppar Team Yogobe tillsammans med dig och likasinnade gravida och mammor till yoga på mattan och i vardagen.
