Det oändliga mötet

30 april 2016 | Av Tiina Ravelin

Under hela min skoltid har jag jagat mig själv. Både med betyg och självkänsla. Att dessutom gå i en högstadieklass där alla var högpresterande gjorde att Mr. Stress knackade på redan i 7:e klass. Prestationen och ett konstant snurr i huvudet gav migränattacker och inte förrän jag hittade yogan hittade jag även mig själv.

Jag har alltid varit en tänkare. Hjärnan har gått på högvarv. Utan att uttrycka mig själv för mycket på grund av osäkerhet har jag i min tystnad och stillhet haft en hel del processer i mina tankar sedan småbarnsfötterna trampade på jorden. Trots att självständigheten alltid varit på toppen så har har självkänslan varit på botten. Mycket tidigt utvecklade jag min egen intelligens för att jag lärde mig stå på mina egna fötter, men stressen och jagandet efter min sanna självbild, som jag ansåg satt i utbildning, betygshets och framtida karriär gjorde att intellektet tog över.

För mycket plugg och för lite fritid visade sig i en trött och spänd kropp, trots att jag i 14-15 års åldern tränade väldigt mycket, men hade för mycket statisk belastning och ett överarbetat monkey mind. Och en väldigt skev kroppsuppfattning ovanpå det hela.

– Gå till biblioteket och låna en bok om yoga, sa en tysk stafettläkare läkare till mig under mitt första möte angående en alldeles för spänd nacke och migränattacker i en tonårskropp.

Yoga. Wtf. Låna en bok. Vilken rappakalja. Hur kan en läkare ge mig sådan medicin, behandling. Jag körde hårdträning, spinning, styrketräning. Kroppen är till för att belastas och köras totalslut på. Plåga och håll käften. I princip.

En resa påbörjas
Nyfikenheten tog över. Min lekfullhet inom mig kände suget. Så jag testade på mitt första pass. Fysisk fitnessyoga som utmanade mig kroppsligt, trots styrkan jag ansåg fanns. Det blev mer, mer, mer. Längtan efter nästa pass var där. Jag gillade det.

Helt plötsligt hände det. Såg mig själv sitta där, på min första egna matta och hade påbörjat en resa.

Genom att vandra genom min kropp med mötet av styrka och flexibilitet gjorde även att affärsmötet mellan hjärta och hjärnan väntade bakom husknuten.

Hjärtat vann.

Att vara yoga. Leva yoga. Tillåtandet av att vara en intelligent varelse. Acceptera mig själv. Inifrån och ut.

Jag känner enorm tacksamhet till den flummiga stafettläkaren. 11 år senare. Han väckte intresset hos mig att utforska kroppen, anatomin och helheten mer. Gymnasietiden ledde till fysioterapeutexamen vilket ledde till arbete och vidareutveckling i yogans universum. Efter att ha arbetat med kroppen i fokus har längtan till själ och spirit vuxit sig starkare, starkare och starkare.

Jag är den jag är
Idag säger jag F**k Logic. Min intelligens och inre känsla är så mycket mer. Jag är tacksam för all den grund jag har. Allt jagande av mig själv, alla tankeprocesser jag har haft sedan de stampande småbarnsfötterna, all utbildningshets, det mörker jag har gått igenom för att hitta mitt äkta, nakna, ärliga jag. Det är jag djupt evigt tacksam för.

Jag är den jag är. Just här. Just nu.

Jag behöver inte fly. Vara rädd. Vara tyst. Jag är allt mörker och jag är allt ljus. Jag vågar uttrycka mig själv och ge mig själv intryck. Jag är så mycket mer än mina tankar.

"Yesterday the river was passing through a desert, today it is passing through a forest; it is totally different. Yesterday's experience should not be your definition forever; otherwise you died yesterday. One should be able to go on moving with time. One should remain a process, one should never become a thing. That is intelligence." ~ OSHO

Jag är som norrskenet på den mörka lappländska vinterhimlen som längtar att få dela med mig av magin.

Det är ett oändligt möte med mig själv.

xxx