Alla kan lära sig att meditera! Jo, även du som tycker att det verkar flummigt eller som känner att du måste göra något hela tiden. Här inspirerar jag dig till att ge dig själv en fin gåva, att kliva ut ur ditt huvud och landa, nu.
Meditation passar inte mig...
Meditation är bra. Väldigt bra. Har jag läst. Jag borde ägna mig åt det! Men… jag – just JAG – kan inte. Säkert kan alla andra, men just min hjärna är bara så på, jag kan inte sitta stilla i flera timmar utan att tänka någonting. Så är det, det vet jag.
Som terapeuten förmodligen skulle sagt: jag hör dig.
Som jag säger: men du har fel. Fel, fel, fel!
För alla kan meditera, även du. Har du aldrig provat tidigare kommer du inte kunna sitta i lotusposition med ett tomt huvud timmar i sträck, det är sant. Hamnar du i en situation där någon påstår att du bör kunna, eller ens vilja det, rekommenderar jag att du reser dig upp och rusar därifrån.
Däremot vill jag gratulera dig till insikten om att du har tankar. Du är alltså inte det du tänker. Det här är viktigt, som en basövning på gymmet, så vi repeterar: du är inte det du tänker. Det är bara tankar, ibland förankrade i verkligheten, ibland (eller ofta om du är som många av oss andra) rena fantasier som ditt sinne diktar upp. Du hostar tre gånger inom loppet av en timma. Det är verkligheten.
Men tänker du så? ”Nu hostar jag. Nu hostar jag igen. Igen. Det blir tre gånger..” Gör du? Eller spelar du nu upp scener i ditt inre som går från småputtermysig, svensk sommarkomedi till nattsvart finskt, socialrealistiskt drama snabbare än du ens hinner tänka att du tänker? Du hostar. ”Nej, nu blir jag säkert jättesjuk och måste vara sjukskriven några veckor och vi som har en superviktig presentation att förbereda på jobbet och så är det ju en rolig fest snart och då kommer säkert den där snygga människan dit och herregud vad ska jag ha på mig tänk om det syns att jag är sjuk tänk om jag är sjuk så att jag inte kan gå och hon kommer inte att veta att jag finns och vi som skulle blivit så sjukt lyckliga tillsammans åh nej mamma får aldrig några barnbarn så blir det.. där hostade jag IGEN det här är allvarligt det är nog lungcancer vilken tur att jag inte fick några barn så slipper dom växa upp föräldralösa till ett liv av kriminalitet och utanförskap och åååh stackars barn och…”
Ja. Jag tror du fattar. Bara för att du tänker det behöver det inte vara sant.
Inom meditation söker vi stillhet. Korta och långa stunder av stillhet. Att separera mig själv från mitt ego, mina emotioner och mina tankar, det är en bra start för att komma dit. Till stillheten. I den processen tränar jag mig samtidigt på att skapa distans mellan tanken och reaktionen, så att jag får en större chans att justera min reaktion. Andetaget påverkar vagusnerven som i sin tur lugnar ner nervsystemet och den fysiska reaktionen på känslan, stillheten påverkar hjärnan och bygger på sikt om vissa strukturer. Reaktionen blir alltmer reflexmässig och biologisk. Jag kan reagera, men behöver inte överreagera. Jag kan känna, men behöver inte förlora mig själv i den känslan. Jag kan nå fram till vad som är sant… Och välja att stanna där eller inte.
Så töm inte huvudet på tankar, sitt inte i flera timmar. Hoppa över lotus om du inte redan råkar älska den. Sitt bekvämt, ta en filt över axlarna. Andas mjukt och djupt, fokusera på utandningen (det är vad som har störst påverkan på vagusnerven och dina hjärtslag) och låt tankarna vara med. Men låt dom också flyta förbi. Tänk – men gå inte in i fullskaliga känsloreaktioner på varje tanke. Sitt så i fem minuter, tio om du vill. Mer än en kvart är svårt som nybörjare, så strunta i det! Gör det. Bara gör det. För alla kan meditera.
Lästips
- Läs mer om meditation här!
- Missa inte meditationsutmaningen #junemeditationchallenge som pågår hela månaden. Läs mer och häng med här.
Foto: Jessica Agert
