På väg från (den för övrigt supercoola staden) Madrid satt Oskar (snart fyra år) och jag i baksätet och ”sittdansade” till radions skvalpop. Med musikgenrernas växlande, ändrades också Oskars tolkning av tempo, kvalitet och känsla i rörelserna. Fast vi var ganska begränsade av själva sittandet och av säkerhetsbältenas säkerhet, kunde man tydligt se hur kroppens uttryck skilde sig diametralt från en sentimental ballad till funk eller ”kanonmusik” (namnet för Oskis för närvarande favoritgenre: techno).
Med vår baksätesdans slöt vi cirkeln för tankar som väcktes i Madrid, då vi besökte det moderna muséet Reina Sofia. Förutom en stor retrospektiv Daliutställning, visade man på en helvägg ett filmklipp av danspionjären Loie Fuller. Hennes tygdans trollband. Skärskådar man själva grejen, att flaxa runt i en tältbetonad klänning uppstagat på pinnar med pigg uppsyn, kanske man inte blir så imponerad. (Det kan väl vem som helst göra?)
Men det är något som händer i hennes uttryck i kroppen tillsammans med sidentygernas drömska rörelse. Kombinationen med hennes exakthet och frihet skapar en magisk effekt. Ibland försvinner hon och stoffet tar över scenen i mystiska virvlar. Det är som om spjälorna och klänningen är en förlängning av hennes egen kropps berättelse.
Och är inte kroppens uttryck en förlängning av det som pågår inom oss?
- Det är nog det som jag verkligen diggar med dansen. Den går inte nödvändigtvis via tanken, utan kan transformera känslor i expressfart direkt ut i kroppen. Oavsett sittdans i en bil eller som i Loies fall, där hon lägger till ytterligare förstärkande tyg- och pinneffekter som grädde på moset.
Men det är mer är det som imponerar med Loie Fuller. Det är också kontexten. Fuller var amerikanska som började sina dagar som vaudeville och burleskdansare i slutet av 1800-talet. Långt bort från den klassiska disciplinen utvecklade hon sin egen improvisationsteknik, där kroppens rörelse kunde få spela fritt. Oavsett om det var tyget eller musiken som inspirerade, utgick hon från kroppens egna utlopp (något som förespråkarna för teatrarnas tåspetsdans såg som frigjort och kulturlöst). I USA såg man Loies ”ormdans” som fin, men flamsig och hon togs inte på allvar förrän hon kom till Paris på en turné.
I Paris fritänkande art-nouveaukretsar, såg man istället hennes dans som innovativ, fascinerande och konstnärlig. Fri, utan restriktioner och vacker. Hon framträdde ofta på Folie Berger, där hennes show med säregna ljuseffekter, självlysande kostymer och spektakulära danser fick folk att tappa hakan.
År 1896 filmade magibröderna Lumiére henne, där hon graciöst tumlar runt i sin klänning, vars vidd och längd får en geishas kimono att framstå som snålt tilltagen i tyget. Det är inte omöjligt att det var Loies förkärlek för rafflande tygeffekter som gjorde att hon fick upp ögonen för Isadora Duncan, som med sina spejsade tygdanser sedermera blev den moderna dansens pionjär. (Och ironiskt och tragiskt nog dog ju Isadora Duncan i Nice 1927, när hennes superlånga sidenschal trasslade in sig i ena hjulet på bilen hon satt i).
Kanske skulle man kunna säga att Loie med sina egna innovativa danser, parat med att hon faktiskt finansierade Isadoras europaturné 1902, blev startskottet för en gren av den moderna dansens födelse. En dans där man struntande i konventionerna, experimenterade vilt och lät känslan formuleras genom kroppens rörelser.
Själv har jag dom senaste dagarna (dock utan pinnar och tyg) utforskat hur en känsla kan omformas till kroppen i en asana. Det kanske blir lite tramsig fridans över det hela, men jag gör det som en hommage till nybyggarna Fuller och Duncan. Dessutom är jag förtjust i det. Det väcker den där totala frihets- och lyckokänslan som dansen gav under på dom expressiva lektionerna i modern dans på Balettakademin för typ tusen år sedan.
Och när Oskar, i samma sekund som han vaknade i morse, kläckte ur sig att han ville dansa ”piratdans”, kändes det som en helbra idé. Kroppens vilda uttryck som kapar konventionernas och regelsystemens skepp. Här finns inga hämningar. Det är bara att sätta igång utforskandet i rörelsen som dansen inspirerar oss till: i bilen, på yogamattan, i konstiga tältklänningar eller i piratstil innan frukost. Go for it!
Vill du kolla in Lois dans på youtube, som så är så fint filmat och efterkolorerat av filmbröderna Lumiére, så klicka här.
