Man kan lätt tro att Ekskäret bara är en liten, liten ö i Stockholms skärgård. Men det är så mycket mer. Det är en magisk plats där man skapat otroliga möjligheter för personlig utveckling. Linda Åslev och Bianca Barck från Yogobe Crew spenderade nyligen en magisk helg just här, som deltagare på kursen Framtidens Tjejer. Här delar de med sig av alla känslor, upplevelser och tankar från helgen.
Stiftelsen Ekskäret arbetar för att skapa en samhällsförändring genom nyfiket utforskande och personlig utveckling. Det är en plats för möten och utveckling, där du verkligen får titta djupt in i dig själv och samtidigt öppna upp för världen runt dig. Vi på Yogobe är så otroligt stolta att vi tillsammans med ett antal andra företag som alla delar samma vision, att skapa en samhällsförändring och hållbar hälsa, får ingå i Ekskäretklustret.
Bianca – tankar & upplevelser från Framtidens Tjejer
“Nej, nej, nej, en rund cirkel sa jag!” Kocken ser sträng ut och säger att det är jätteviktigt att vi står i en perfekt cirkel. “Vissa ställer sig alltid lite utanför, och vad betyder det egentligen?” fortsätter hon och puttar lite på några av tjejerna för att vi ska ställa oss närmare varandra.
Vi är 14 deltagare, tre ledare och tre kockar som står i den här ringen. Alla tjejer och kvinnor. Vi står i en cirkel och väntar på att äta vår första middag tillsammans på Ekskäret. Vi känner inte varandra. Jag känner mig redan träffad. För det är typiskt mig att ställa mig lite utanför en samlad grupp. Märkligt nog inser jag inte förrän nu vad det faktiskt betyder.
Mörkret och tystnaden faller utanför och det känns som att skärgården håller andan. Vinden finns inte. Havet väntar.
Vi äter fantastisk mat och vi pratar om våra värderingar i små grupper om två och tre, om vad som är viktigt för oss i livet, om vilka styrkor vi har och hur vi vill och kan använda dem i vardagen. Vi känner inte varandra men får uppgiften att lyssna på riktigt. Lyssna på vad personen mittemot säger, utan att fylla i, utan att avsluta den andras meningar, utan att värdera eller komma med åsikter. Bara lyssna. Ge stöd och uppmuntran utan ord.
Egentid och solhälsningar
Dagen efter vaknar jag tidigt. Det är mörkt ute när jag lyfter på gardinen men det skymtar en strimma ljus vid horisonten. Jag som annars är morgonseg blir plötsligt pigg och inser att jag vet precis vart jag ska. Jag rafsar på mig kläder, mössa, tjock tröja och tar yogamattan under armen. Öppnar dörren, tar en av lyktorna som står utplacerade och inser att det fortfarande är alldeles stilla. Som att havet väntar på att vi ska vakna. Jag går nerför backen genom gula löv, längs stigen, genom en gång i vassen och ut på klippan. Strimman av ljus vid horisonten är fortfarande liten. Det är mörkt och jag ställer ned ljuslyktan på den kalla klippan. Rullar ut yogamattan bredvid.
Det här är inte på riktigt, tänker jag när jag drar av mig yllesockorna och ställer mig på mattan. Blundar. Känner doften av kyligt hav och andas in. Fäller mig framåt. Andas ut. Jag är ensam i universum och det är bra så. Medan jag rör mig, blir varm, andas och känner havet når de första soltrålarna över kanten och de värmer. Jag gör solhälsningar och är på ett magiskt ställe när novembersolen når mig.
Jag har yogat. Jag har mediterat på en annan klippa i 45 minuter bara för att existera. Vi har ätit tyst frukost tillsammans. Jag och de andra tjejerna och kvinnorna har pratat och pratat utifrån övningar och frågor, delat erfarenheter, gråtit, asgarvat, dansat, ätit galet god mat och skrapat på varandras ytor. Lärt känna delar av varandra. Nu sitter vi i en ring med en sprakande eld i bakgrunden och vi är tysta. Väntar på att en av ledarna ska öppna med några ord. Men först sitter vi bara. Vissa ler och nickar mot varandra. Vissa skriver något i sina anteckningsböcker. Vissa sitter och tittar rakt fram, men ändå inåt. Vi har lärt känna delar av varandra och är märkligt bekväma med att bara sitta här.
Längtan och insikt
Efter den tysta frukosten gick vi tillsammans upp i ett utsikstorn. Vi stod tätt tätt bredvid varandra när en av ledarna bad oss att vända oss om, mot utsikten, och tänka på frågan ”Vad längtar jag efter i mitt liv?” Jag vänder mig och ser ut mot havet som nu är stökigt. Vinden blåser mig rakt i ansiktet och jag blundar. Tårarna väller upp direkt. Som att allt som är jag rörts om den här helgen och mynnat ut i den här frågan. Vad längtar jag efter i mitt liv? Jag öppnar ögonen och ser ut över havet som ingen kan tämja. Jag längtar efter frihet och mer vind i ansiktet. Jag längtar efter utrymme att få vara jag, utan förväntningar eller krav från andra eller mig själv. Det slår mig rätt i hjärtat och tårarna rinner hela vägen ner till vår samling inomhus, vid brasan.
Jag har fått se min plats här. Alla de här fantastiska kvinnorna har lyssnat till mig, låtit mig prata till punkt och berättat vilka styrkor de ser i mig, jag har fått tänka klart och jag är så enormt tacksam för allt jag fått, lyssnat till och allt som alla delat med sig av. Jag inser nu vad den där cirkeln visar för mig. Att jag så självklart är värd att få ta min alldeles unika plats.
Med kärlek,
Bianca
Editor & Community Manager YOGAMOM365, Yogobe
Linda - tankar & upplevelser från Framtidens Tjejer
Du vet, när man bara känner att man är hemma. Att man plötsligt kan andas, som om luftvägarna, och hela kroppen, öppnats upp. Det är så det är att komma till Ekskäret. Min kropp, min själ, hela mitt varande bara lever upp av havet, att få komma ut i skärgården och naturen, stillheten och friska luften. Så att få spendera en helg på denna fantastiska lilla ö i Stockholms skärgård är lite som balsam för själen, som det där goda kletiga i mitten av bullen. Mums och alldeles, alldeles underbart.
Just nu var detta precis vad jag längtat efter, och behövt. Och inte bara ön och den magiska skärgården, utan hur allt där ute hänger ihop, hur allt är anpassat så gott det går efter naturen, hur hela filosofin bakom Ekskäret känns ända in i hjärtat. Där individen får landa, reflektera i sig själv och öppna sina sinnen för att möta andra. Att samspela och få en acceptans för alla andra som befinner sig där, och i övriga världen för den delen.
En fantastisk helhet
Att vakna på morgonen, sträcka ut armen och dra bort gardinen intill sängen och titta rakt ut i paradiset. Bryggan, havet och naturen. Att meditera i morgonsolen vid havet, att ge smaklökarna ett fantastisk party och känna kärleken som maten är lagad med, att möta alla dessa fantastiska och modiga kvinnor på kursen för bara oss. För oss i framtiden, och i nuet.
De knappt 2,5 dagar vi spenderade tillsammans kändes som en ocean av tid, som om vi alltid känt varandra. Samtalen, lyssnandet, inkännandet, alla dessa möten. Att efter mycket allvar och känslor få dansa loss och bara leva, med skratt och glädje. Att under gapskratt och högljudda omständigheter brotta ner varandra för att ta sig förbi det hinder personen mittemot ska tänkas utgöra.
Min intention med helgen var att öppna mina sinnen, att lyssna. Lyssna på andra, men även på mig själv, utan att analysera så mycket. Och som jag fick möjlighet till just detta. Jag lyssnade som aldrig förr tror jag, verkligen L Y S S N A D E. På andra i våra samtal, och till mig själv i desamma. Och när jag kände efter så insåg jag, hur ofta lyssnar jag egentligen på mig själv, på det jag säger?
En av de starkaste upplevelserna var under just ett av dessa samtal. I samlingsrummet Eftertanken, badandes i solljus och strålarna glittrande i havet nedanför. Där vi, tre kvinnor med vitt skilda bakgrunder, känner sådan fantastisk trygghet att vi kan dela så otroligt starka berättelser med varandra. Att få höra berättelser som knappt uttalats tidigare, och känna fullständig närvaro, blandat med smärta och så mycket värme, inifrån och ut.
Syrgasmasken på
Jag tar med mig så mycket. Som att efter en gemensam mindfulnessövning i skogen få sitta på en varsin klippa utspridda runt ön i höstsolens sista strålar, insvept i filtar, och bara vara med sig själv under 45 minuter. Och att börja sista dagen i tysthet, med reflektion över vad just jag verkligen längtar efter just nu, jag där inne i mitt innersta djup, högst upp i ett torn med utsikt vida över, med tårar i ögonen och värme i hjärtat.
Något annat som verkligen fastnade hos mig, utöver alla fina upplevelser vi delat, var från de sista sakerna vi delade, vad vi tog med oss från den här fantastiska helgen. En av tjejernas insikt om att ”ta på sig själv syrgasmasken först, för att sedan hjälpa andra”. Inte bara så otroligt tänkvärt, samtidigt underhållande och bra att ta med sig, utan även talande för mycket av det som Ekskäret står för, nämligen att skapa en förändring i samhället, genom personlig utveckling hos oss som individer, med en rejäl dos glädje att blanda upp det allvarliga med.
Har du möjligheten. Åk! Boka in dig på nästa kurs, Framtidens Tjejer eller Att Leva Väl, vilket som, du får lika mycket ut av dem båda, den ena råkar bara vara för tjejer. Eller varför inte låta dina tonårsbarn uppleva detsamma på Protuslägren under somrarna, låta dem växa och lära sig mer om sig själva och lägga en fantastisk grund frö framtiden. Vi kan tillsammans skapa så mycket förändring. Jag väljer att börja med mig själv, och smyger mig sakta men säkert ut och sprider det jag tagit med mig från livet till andra. För när jag får ge, får jag så ofantligt mycket tillbaks.
"It takes courage to grow up and become who you really are." - E.E. Cummings
Love & light,
Linda
Content & Event Manager, Yogobe
Under vår sida Kurser & Utbildningar hittar du samtliga kursdatum för Att Leva Väl och Framtidens Tjejer!
Lästips
- Läs mer om Stiftelsen Ekskäret och de värderingar som de står för.
- Ett frigörande förlåt, av Linda Åslev
- Härma barnen - Mästarna i mindfulness, av Bianca Barck
