I hela mitt liv har jag varit på väg framåt. Alltid haft höga mål och ambitioner och varit hård mot mig själv om jag inte nått upp till det jag eftersträvade. Jag har haft ett sådant högt tempo att jag ibland känt att jag inte hinner med mig själv. Att vara i nuet var för mig länge något som jag knappt visste vad det var. Jag kommer så väl ihåg när det första gången slog mig att min strävan att alltid vilja till nästa stopp fick mig att missa så mycket fint i livet.
Jag var i Australien och jag hade precis träffat killen som jag 12 år senare fortfarande lever ihop med. Vi levde ett riktigt "backpackerliv" och i en gammal Ford tog vi oss runt landet. Vi bestämde oss för att besöka Ayers Rock. Den mytomspunna röda klippan i Australiens inland. Den ligger minst sagt otillgängligt och för att ta sig dit krävdes 3-4 dagar i bil. Det var en resa på raka vägar genom kargt landskap och med i princip inga mötande fordon. Till slut kom vi fram. Jag minns att vi hoppade ur bilen och som på håll kollade in klippan. Skulle vi gå närmare? Nja, jag tyckte att vi sett klippan och var i tanken redan på väg till Adelaide som var nästa stopp. Ungefär 2 dygns färd bort. Och så var det med det. Jag åkte flera dagar till en klippa som jag när jag kom fram till den inte ens brydde mig om att känna eller verkligen titta på. Det var bara check på den och nu drar vi vidare. Jag tänkte länge på det efteråt. Det var nog inte bara när jag var här som livet tedde sig så, det var nog allt för ofta. Den dagen kände jag att jag ville ändra något i mitt liv. Bli mer närvarande, leva i nuet och uppskatta tillvaron mer och när jag kom i kontakt med yogan fick jag äntligen tillgång till redskapen. I dag lever jag här och nu. Livet är rikare och det tackar jag yogan för.
