I morse när jag var inne på Facebook såg jag en varning om att det drar runt gäng i norra Sverige som kidnappar barn och för dom till Polen för att tränas så att de ska slåss mot varandra till vuxnas nöje… Tack och lov var detta inlägg inte sant, men jag blir alltid så förtvivlad när jag hör talas om såna och liknande saker. Det kommer för nära, jag var tvungen att bara stänga bort det en stund.
När jag senare hade lämnat min lilla raring på dagis och var ute med hunden på den dagliga morgonpromenaden på fälten bredvid där vi bor, kom allt över mig med full kraft igen. Jag kunde inte hålla tårarna borta utan gick och grät för alla dessa barn som råkar illa ut för att det finns sjuka vuxna, på alla kvinnor som råkar illa ut, på alla män som råkar illa ut av illasinnade. Jag kände en gastkramande rädsla för att det ska hända mina barn något och att jag inte finns där för att skydda dom.
Jag grät för att det känns som om vårt samhälle har blivit så skruvat, med alla larmrapporter om mat, gifter, infektioner, sjukdomar och allt. Jag grät över den elakhet som jag ibland kan känna sprider sig runt världen, ibland maskerad som en religion, vilket känns ännu mer vansinnigt, eftersom alla religioner (i mina ögon) borde springa ur en slags kärlekshandling och respekt för andra. Jag grät för den konsumtionshysteri som finns och hur den utarmar vår planet. Jag grät för att det känns som att allt blivit fel.
Jag tog hela klabbet på en gång, så att säga. Och ibland kommer den över mig. Oron. Oron för vilken värld mina barn ska växa upp i. Oron för att dom ska behöva bli på sin vakt mot andra och kanske till och med bli cyniska istället för att fortsätta ha sin (min) naivitet mot andra människor och bara anta att alla agerar utifrån ett gott syfte och det folk säger, det är sant. För varför ska man ljuga?
Och när jag gått där en stund och känt sorg och oro så tändes ändå ett hopp och ett ljus inom mig. Och det ljuset kommer från dig. Du som läser det här just nu. Inser du hur viktig just du är här på jorden? Hur viktig du är för att bringa balans i all den här galenskapen. Det är du som med ditt goda hjärta kan hjälpa till så att inte det andra tar över. Var och en av oss som känner så KAN göra skillnad.
Inom yogan pratar man om Atman och Brahman. Man kan säga att Atman är var och en av oss, eller våra själar. Brahman är världsalltet, våra samlade själar. Om du med din tanke, energi och sätt att vara agerar utifrån Ahimsa (antivåld enkelt översatt) i ditt liv så blir du en plusladdad Atman i världsalltet, Brahman. Ju fler plusladdade Atmans vi får, desto mer kan vi balansera det negativa som finns runt om oss.
Härligt, eller hur? Så när den tanken och känslan slagit rot i mig under promenaden kunde jag lyfta blicken, andas in ett härligt höstlufts andetag, känna solen i ansiktet, se min lilla hund springa runt, fri, på fälten och känna glädje och hopp.
Hopp, för att just du finns och hjälper till!
Från mitt hjärta - Namaste <3
Anna Fannberg
