Att få en bröllopsinbjudan fyller mig alltid med en känsla av lycka och ödmjukhet. Lycka för att det är två personer som verkligen har hittat hem hos varandra, ödmjukhet för att jag vet hur svårt det kan vara. Valet mellan vilka man kan bjuda och inte pga utrymme, ekonomi, släktskap mm. Ödmjukhet för att det här paret har känt att just jag ryms i deras krets av personer de vill ha med en så stor dag som den då man gifter sig.
Att utöver inbjudan till bröllop också få frågan om jag vill guida det blivande brudparet i yoga på själva morgonen för bröllopet, då övergår lyckan till eufori och jag börjar höra Loreen som ett inbillat soundtrack i bakhuvudet. Och sedan blir jag nervös… Det här är den viktigaste dagen i deras liv. Tänk om något går fel. Tänk om de inte gillar passet, om jag lägger det på helt fel nivå eller bara tabbar mig totalt. Får ett hostanfall eller hysteriskt fnissanfall, eller börja gråta av rörelse helt plötsligt… Det här måste ju bli bra, en upplevelse, som förhöjer dagen för det blivande brudparet… Ja, ni förstår tankegången. Ingen prestationsångest här inte…
Så, vad kan man göra? Förbereda, fundera, fundera om, stuva om i ordningen av positioner. Göra ett helt nytt pass. Och till slut, kvällen innan jag ska träffa brudparet, när jag sitter i sängen och går igenom allt en sista gång medan resten av familjen sover och snusar sött i sängen bredvid, så känns det bra. Passet och känslan har grundat sig i kroppen och jag känner att jag kan guida dem utifrån Känslan. Ja, jag skriver den med stort K för jag anser att det är en av de viktigaste delarna i guidningen. Att kunna släppa allt runtomkring och bara vara i yoga under guidningen. Jag andas ut mentalt och somnar med en skön känsla i kroppen.
Nästa morgon har jag bokat en taxi som ska komma och hämta mig till andra sidan av ön. Ja, just det, jag har glömt att berätta att vi är på en underbar Grekisk ö som heter Santorini för det är här bröllopet ska äga rum (Om ni inte varit där tidigare – åk dit!!!). Jag ska bli hämtad kvart över 8, för jag ska vara hos brudparet kl 9. Ingen taxi i sikte… jag väntar, andas… halv nio – ingen taxi… Vi pratar med den sömndruckna ägaren till hotellet där vi bor och till slut slänger han på sig en tröja för att köra mig själv. DÅ kommer taxin. Stort grekiskt utbrott med intensiv ordväxling följer mellan taxiförare och hotellägare. Till slut blir jag inkommenderad i taxin som med en rivstart lämnar hotellområdet och kör i en hissnande fart därifrån. Till saken hör att Santorini är en vulkan ö, med slingrande vägar och branta stigningar på sina ställen. Vi flera tillfällen tänker jag att ”är det grus i den här kurvan glider vi av vägen och ner…” längre vågar jag inte tänka… Jag formligen hänger i handtaget ovanför fönstret hela resan till Imerovigli, dit jag ska. Resan som var beräknad att ta ca 45 minuter klarar min taxichaffis på 20 minuter. Varav de sista 50 metrarna tar säkert 5 minuter, eftersom det inte är asfalterad väg och han ju kör en Merca.
Hur som helst. Framme. Möts av utsikten… Andas… Landar.
Jag träffar det blivande brudparet och får uppleva ett fantastiskt hotell, med en underbar utsikt. Vi hittar en fin plats för vår yogastund, Pia och Anders (brudparet) verkar förvånansvärt lugna. De har ingen aning om vilken typ av pass jag planerat och Anders är nog lite orolig att det ska vara för avancerat.
Väl på plats får de sätta sig med ryggarna mot varandra och vi inleder passet med andning. Den andning som är SÅ viktig för hela vår skapelse. Dom hittar först in i sin egen andning och sedan känner dom in den andres andning och efter en stund andas dom som i ett integrerat andetag…
Utifrån de rörelser och positioner de är i pratar jag om olika tankar, känslor och upplevelser som jag vill skicka med in i deras äktenskap. Känslan finns där. Min, deras och vår tillsammans. Det blev en fantastisk stund. Lugn, känslofyllt, vackert. Till saken hör att Pia är en av mina äldsta ”yogavänner”. Vi lärde känna varandra när vi båda började vår yogalärarutbildning och har tillsammans med Mica hängt ihop sedan dess. Genom vått och torrt. Vi har gått igenom sorger, uppbrott, svek, glädje, lycka och jaa jag tror hela känsloregistret tillsammans.
Pia och Anders får hitta sin rytm, när de ska gå in och ur positionerna, vilket håll de ska börja åt osv på egen hand, men med guidning från mig. Det är deras kontakt som är det viktiga, deras samspel, att de känner in varandra. Hjälper ibland, pushar ibland, stöttar ibland och växer tillsammans precis som i verkliga livet. Och det är ju så det är. Det som är på mattan, är också ute i livet. Det är ju det som är så vackert!
Behöver jag säga att bröllopet var helt otroligt, fantastiskt, magiskt och alla andra superlativ som finns?!
Anna Fannberg
