Vad är egentligen en yogi? Det är något jag funderat en hel del över, och även frågat mina egna lärare om hur de ser på begreppet. Här kan ni läsa både deras och mina tankar.
Under mina år i Indien har jag fått en viss bild av vad en yogi är. Där är ordet yogi synonymt med en ”sadu” eller ”baba”, vilket betyder en helig man eller kvinna (yogini) som frånsagt sig allt det materiella och lämnat sin familj bakom sig, för att dedikera sitt liv till det man inom den hinduiska traditionen menar är att komma närmare Gud.
I väst har vi en längtan efter att identifiera oss med något som är större än oss själva. Yoga blir ofta symbolen för det osjälviska, och ett sätt att känna tillhörighet med en uråldrig tradition och det eviga.
Somliga av oss känner kanske skuld i och med den priviligierade delen av världen vi lever i. Yoga blir ett verktyg för att balansera upp det övermaterialistiska med något andligt, men betyder det att vi är en yogi i dess sanna bemärkelse?
Ordet yogi kommer från yoga, vilket betyder att förena. En yogi eller yogini är någon som har förenat det individuella medvetandet med det universella, och insett att hon/han är ett med allt.
Under en tid har jag brottats med dessa tankar och begreppet yogi, och känner att jag själv inte kan kalla mig för en yogi. Efter att ha umgåtts med riktiga yogis eller ”sadus” som lever i Himalayas grottor klädda i sitt enda höftskynke och dreadlocks ner till marken, så känns det helt enkelt inte äkta när folk i en urban yoga-community kallas sig yogis bara för att man köper sig yoga-kittet. Kvällskurs, yogamatta, rökelser och kanske en vegansk diet.
Kärnan är just, att frånsäga sig det materiella.
Å andra sidan, ord och dess innebörd förändras precis som allt annat.
Jag har därför vänt mig till några av mina lärare i öst för att få veta vad dom tycker om hur vi i väst använder och tolkar ordet yogi. Du hittar deras svar längre ner i inlägget.
Mina egna tankar
Precis som Julie nämner så öppnade västvärldens intresse för yoga upp ett bredare intresse hos indierna själva, det är enligt mig på alla sätt positivt att yogan når en bredare och bredare publik. Även om innehållet blivit något urvattnat, att en del ”yogapraktik” inte ens bör kallas yoga, men vem är jag att döma? Ingen annan än den som utövar yogan, är medveten om vad som sker i sinnet och medvetandet just då.
Kanske är det just nu som föreningen mellan det individuella och universiella medvetandet sker?
Att avgöra vad som är en uppoffring är upp till var och en. En sadu (en helig man) lämnar ofta hela sin familj och identitet bakom sig, vilket vissa säkerligen anser är en stor uppoffring, men som Julie nämner är en sökare ute efter något mycket högre och större.
En tanke efter att fått höra Julie och Govind Radhakrishnan, så instämmer jag med att västvärlden använder begreppet yogi på ett felaktigt sätt. Jag har en något traditionell syn på yogan och dess filsofi. Men min slutsats är ändå att allt är i ständig förändring och i vår tids snabba tempo är ords betydelse något levande.
Inom mig finns en längtan att förmedla mer filsofi och en djupare förståelse, och även sprida kunskap om vad en sadu är. Förhoppningsvis kan även ordet sadu få komma till västvärlden, så att vi kan förstå vad ordet yogi ursprungligen har haft för betydelse.
Då kan ordet ”yogi” fritt få användas av oss i väst, utan att vissa av oss tycker att det används allt för lättsint.
Govind Radhakrishnans tankar
"Jag tycker det känns konstigt och samtidigt lite roligt för att ordet har bytt betydelse så mycket jämfört med hur jag är van att använda det. Men jag tycker samtidigt inte att det är västvärldens fel. Indien har pushat ut yoga så hårt till resten av världen, så att idag är yogacertifikat en av våra främsta exportvaror. Det är inte konstigt att misstag som dessa uppstår när folk inte hinner få en djupare bild och upplevelse av denna gamla visdom som är innebörden av yoga."
Om Govind
Govind Radhakrishnans delar visdom från en uråldrig yogatradition med rötterna i den spirituella yogapraktiken i Indien. Kunskapen om yoga har först vidare till honom från indiska yogamästare och meditationsgurus i en-till-en-vägledning och genom hans personliga erfarenheter i djupt tillstånd av meditation.
Julie Martins tankar
This is such a tricky subject and has been going around for a while with lots of people chiming in who are probably not qualified to chime in. First of all what most people in the west do is not yoga at all. It's exercise with stretching and that's fine they can bring some asana into a moving practice and even chant a few Om's if they like. I don't think it's hurting anyone, but personally (only personally) I wish they didn't call it yoga. Maybe just movement practice with stretching or something similar.
For the bigger picture, and what so many people are claiming about cultural appropriation is also a bit off in my book. First of all, I don't understand what people talk about when it comes down the "sacrifices" yogi's made. In India it has been culturally exclusive to the point that until the 20th century women weren't allowed to even study it. (we'll get to tantra in a minute). It was kept solely by the Brahmins for many years and handed down mostly by word, not with books because it was supposed to be kept secret. The Brahmin's didn't think any other caste was allowed to find enlightenment and so it wasn't even available to them. I feel that the west has helped opened this up to all practitioners and allowed the Indians to do so as well. Without the popularity in the West of modern yoga it would probably still be rather obscure. When I first was traveling in India very few Indians practiced or taught yoga. Now that it is more mainstream in India as well (due to the West bringing into popular context) it is much more widely available for everyone there too. I'm talking about from the 1960's onwards, not just the last few decades.
When we get into the tantric world of hatha yoga, which the asana stems from, then there were women allowed to practice and teach. Initially it was seen as something special and secret. It was hidden because the practice is about facing your deepest darkest fears and gripping to identity. That is often best done (if you're looking for enlightenment) away from family, work and distractions. So true seekers would remove themselves from society. It's not a sacrifice when you understand cutting through the ego to find truth.... it is a desire to be liberated. Most people in the west don't understand this as they love to cling to their identity. Often changing the identity that doesn't suit them any more and now clinging to their new "yoga" identity. It's the same either way you look at it. Truth doesn't have a method or religion or even a practice associated to it. Truth is truth. If you are a seeker you'll find it by any means. Cultural approapriation doesn't stand in the way of the seeker or the sought (liberation).
The only time in history when it was perhaps viewed as a sacrifice to maintain a yoga practice was back in the 1700's and 1800's when yogi's were using their siddhi's (psychological powers) to earn money and entertain people. At that point the Vedantist's thought that was vulgar and tried to convince the general public to stay away from these types of yogi's as they were focusing on gaining attention as well as too much attention to the body and what it could do (ahem, similar in a different way to what we see in now in classes with everyone wanting to be acrobats and still call it yoga).
Swami Vivekananda was one of the first of the Vendantist tradition to come to the west (England and then USA) and because he understood that interested people would be coming from a predominantly Christian-Judeo background, he went to great lengths to drop the sanskrit and use terminology and reference that wouldn't seem like he was some kind of Voodoo man. He also did translations of text's like Sermon on the Mount and other Christian readings to show the parallels between the deeper philosophy of both spiritual practices. He wanted the west to become yogi's. So did Yogananda and many of the early meditation and kriya teachers of the early 1900's.
So when modern western yogi's start getting in a bit of twist about how we are representing yoga I think we need to take a step back and look at the big picture. We haven't stolen anything from India. They brought it willingly to us over 100 years ago and most Indians at that time weren't interested themselves. The biggest problem is that people are just putting the word yoga onto the end of anything in order to hop on the band wagon and personally I think that will pass soon and those that want to have a deeper connection with the self and realize that movement and stillness can both offer doorways into that then we can get back to a bit more integrity in the yoga world. For now, we just have let some of this stuff ride it's own wave and witness it with curiosity.
Om Julie
Julie Martin vill uppmuntra dig till att tänka utanför boxen, att kliva av yogamattan, ruska om de gamla dogmerna och finna frihet att utvecklas i skönheten i en yogapraktik som kommer från insidan. Med över 25 års erfarenhet och med elever och studenter från hela världen är Julies största mål att inspirera.
Yoga in hösten och vintern med mig
Nu i slutet av augusti drar jag åter igång höstens yogakurser. Jag erbjuder hathayogakurs på måndag och/eller onsdagar i Gamla Stan, Stockholm. Läs mer och boka här!
Yogavideor med Viktor
Yogobe Video: qf64
Yogobe Video: 82179241
Yogobe Video: 5e3g
Yogobe Video: 79109726
