Hur är det att kasta sig ut och våga testa något helt nytt – starta ett retreatcenter i de värmländska skogarna? Hur hamnade vi där? Och hur kommer det sig att vi till slut väljer att söka nya äventyr och lägga ut vårt älskade center till försäljning? Allt det berättar jag om här. Kanske blir du nästa ägare till ett litet paradis!
Ägare till retreatcenter
Vi sitter på altanen och blickar ut över innergården, de tibetanska böneflaggorna rör sig med vinden och jag sitter med mitt anteckningsblock i famnen. För mindre än en timma sedan lämnade helgens retreatdeltagare centret. Känslan i min kropp är en mix av eufori, lättnad och trötthet. Och det är en återkommande sinnesstämning efter en sådan här helg. När 15 främlingar dyker upp för att bli guidade på en inre resa. Vissa kommer för att få nya vänner, andra för att bli inspirerade och de flesta för återhämtning.
Egentligen precis samma anledningar till varför vi valde att starta detta retreatcenter – för att få vara del av ett community, få dela med oss av våra kunskaper och lära oss av andras, och ta en chans för att se vad livet har att erbjuda när vi inte försöker kontrollera det. Men just idag känns det lite extra vemodigt, för vi har precis lagt ut stället till försäljning och ett nytt kapitel ska börja.
Men innan vi återvänder till nutid tänker jag att vi blickar bakåt lite för att snacka om hur en festglad reklamare från Göteborg hamnade i Värmlandsskogar för att lära ut andningstekniker och yogaposer. Jag skulle säga att det är tack vare ett flertal “sliding door-moments” (det vill säga ögonblick som förändrar ens framtidsriktning). Jag tänkte nämna 5 av dem.
Sliding door-moment #1
Det är två veckor sedan jag anlände till min nya hemstad, Berlin. Jag kände inte en själ, kunde inte ett ord tyska och blev “installerad i staden” av min mamma som trodde att mitt kvarter var ett högst kriminellt område “by the looks of it” (jag förstod senare att jag bodde på en av stadens coolare adresser). Det är fredagsmorgon och det ringde på dörren. Utanför står min bästa vän, Joseph, och hans barndomsvän, Simon. Joseph hade planerat att besöka mig sedan jag blev antagen på Erasmus-programmet just på grund av att jag inte kände en skit – men kanske främst för att han ville besöka den mytomspunna nattklubben Berghain. Någon dag innan ankomst frågade han om en barndomsvän kunde haka på. Jag sade “javisst”. Vad jag inte visste då, när jag öppnade dörren med gårdagens sotade ögon utsmetade över kinderna, var att Simon och jag skulle bli tillsammans och spendera (up until this point) 6 fartfyllda år tillsammans. Fast det tog ju i och för sig över 2 år tills vi faktiskt kilade stadigt och nästa sliding door-ögonblick infann sig.
Sliding door-moment #2
Jag sitter längst ut på en av bänkarna i matsalen, framför mig står en liten skål med ratatouille och en kopp med varmt vatten. Jag sitter blickstilla och kan inte riktigt greppa vad som har hänt. I 10 dagar har detta ställe varit knäpptyst, det enda som fyllt tomrummet har varit ljud från trötta och släpiga fotsteg, bestick som skramlat mot de indiska metalltallrikarna och ett par tjut när någon bränt sig på tevattnet. Men nu är den stämningen som bortblåst. Det är ett högljutt spanskt sorl runt mig och jag förstår inte ett enda ord. Och ännu mindre förstår jag hur jag tog mig igenom ett 10 dagars tyst meditationsretreat.
Att jag hamnade här, ett par mil utanför Buenos Aires, på ett meditationsretreat som 24-åring var ju på grund av den där Simon – nyhetsjournalisten från Skövde, som jag beskrev som “söt besserwisser” första gången jag berättade för min kompis om vem jag börjat dejta.
Efter lunchen berättade retreatets managers att vi nu fick “interact” med männen (som under kursens gång hade varit helt separerade från kvinnorna). Jag tittar upp från min tallrik, halvt i panik, och möter Simons blick. Han ler mot mig. Jag skjuter kraftigt bak bänken, så att flera av kvinnorna jämte mig rycker till, och jag tar ett par stora kliv i riktning mot honom. Jag hoppar upp i hans famn och säger “jag har inte förstått ett skit innan detta, inte ett skit”. Vår romantiska scen upphör tvärt när den kvinnliga managern tar tag i min övre arm och skriker på nervös engelska “no physichal contact!”. Woops tänker jag och vi två går ut på framsidan för att snacka igenom vad som hänt de senaste 10 dagarna. Allt har hänt, tänker jag. Allt och lite till.
Efter två timmar får Simon äntligen en syl i vädret och han berättar att han haft en återkommande dagdröm under retreatet: att starta ett hostel för meditationsutövare. Han föreslår också att vi ska försöka hålla meditationspraktiken med 2 timmar om dagen och följa de “the 5 silas”- en livsstil som är raka motsatsen till den vi tidigare praktiserat (ja, ni kan ju läsa in det finstilta själva).
Sliding door-moment #3
Spola fram 17 månader och vi har båda landat på svensk mark igen. Jag har återvänt till mitt gamla jobb, sagt upp mig och börjat på nästa, sagt upp mig igen och vi är nu på väg till Nya Zealand för att volontärarbeta på ett meditationsretreat i 6 månader. Simon hade också sagt upp sig ett par gånger sedan vår backpackinghistoria i Sydamerika. Han drog bland annat till Bali med förhoppningen om att hitta ett ställe vi kunde hyra för att starta ett “mindful hostel”. Det blev inget av Bali. Efter hans återkomst snackade vi lite om att utforska Portugal som destination för vår dröm. Det blev inget av Portugal heller.
Efter 5 månader av volontärjobb på Dhamma Medini – ett av alla centers som tillhör S.N. Goenkas Vipassana-rörelse “Dhamma” - där vi har hjälpt till med att arrangera fler än ett dussin 10-dagars retreat och lärt känna så otroligt många inspirerande människor börjar drömmen göra sig påmind igen. Vi sitter i en bil på väg tillbaka till centret efter att ha besökt ett magiskt naturreservat med 2,500 år gamla Kauri-träd (lika gamla som Buddha Siddharta för tusan). Simon berättar att han vill att vi förverkligar drömmen om ett mindful hostel igen. Och jag säger, efter att ha listat över 20 för och mot argument: "Vi kör - men jag föreslår att vi kör i Sverige och kanske att vi kan mixa hostel med att hålla i retreats. Det finns ju alldeles för få goa hippie-mysiga ställen (jämfört med övriga världen)". Simon nickar instämmande och säger "låt oss hippifiera Sverige!"
Sliding door-moment #4
Det är slutet av september och hösten har nått Värmland. Lövskogen, som ser ut att brinna i en mix av oranget, gult och rött, bäddar in de snirkliga vägarna som leder oss fram till det lilla samhället, Asphyttan, i vackra Bergslagen. Vi når vår destination - ett litet bed&breakfast Simon hittat på Hemnet och övertygat mig om att besöka (trots att jag hetsat om att jag vill ha något närmare Göteborg och kusten). Men när vi möts av ägaren, Eva-Lena, som är lite av en svärmorsdröm, som lotsar oss runt på gården vet vi – här ska vi bo. Fyra veckor senare har vi flyttat in.
Sliding door-moment #5
I november 2017 tar vi över ett rullande bed&breakfast och serverar de tidigare ägarnas paradrätt (fläskfilé med potatisgratäng - när vi själva är veganer). Ett par månader in, och efter en kort inspirationsresa till Indien, bestämmer vi oss att ta tjuren vid hornen och bjuder då in till vårt första yogaretreat och sommarens yogaklasser.
Och idag, nästan 2 år har gått sedan vårt första besök i Asphyttan med över 15 yoga retreats, fler än 100 yogaklasser, flera yogalärarutbildningar, fester har kantat vardagen och nästan 3,000 besökare har gästat oss. Och nej, det har inte varit en fest varenda dag. Men det har varit för jäkla lärorikt – för vi har lärt oss:
- att det är megaviktigt att investera all sin uppmärksamhet i ett kort ögonblick med en annan människa (jämfört med att hasta igenom för att ta tag i to do-listan).
- att man aldrig ångrar mod.
- att det är superviktigt att planera sin egen återhämtning.
- att man måste vara snäll mot sig själv. Och andra.
- att det går att andas igenom yinyogans mindre bekväma poser (likväl livets mindre bekväma skeenden).
- att skratta är livets elixir.
- att dansa är livets andra elixir.
- att älska är allt.
Men nu ska vi sälja. När vi känner oss i fas och fått spinn på det hela. Varför, i hel***te då, kanske du tänker? För vår livsfilosofi är simpel: testa, våga, testa! Vi testade att vara villaägare till 6 byggnader, utbilda oss till yogalärare, hålla i yogareterat och driva en verksamhet med den vi älskar. Men nu är det dags att testa nästa grej – utan att ha någon idé om vad det är.
Vad vill du testa på? Mitt råd till dig är: TESTA - du kommer inte ångra dig!
Nyfiken på att komma på visning?
Den 28 juli och 9 augusti 2019 kör vi visningar . Spana in annonsen här och anmäl dig!
Eller om du är nyfiken på en av våra kommande retreats, besök vår hemsida här asphyttanmettahouse.se.
