"Vad i helsingland är en Yogi?"
Det här är min berättelse om när jag lät yoga bli en del av mitt liv. Mitt namn är Philippa och jag jobbar på en reklambyrå i Göteborg. En av mina kunder är Yogobe.
Mitt första möte med Peter Munteanu, grundaren av Yogobe, var sommaren 2012. En välklädd man, bärandes en nystruken ljusblå skjorta med ett par mörkblåa chinos, satt vid konferensbordet. Han var gyllene brun. I mina ögon såg han ut som en business-snubbe från Stockholm som nyligen varit på semester på Franska Rivieran. Men mina förutfattade meningar blev lite splittrade när jag fick syn på pärlhalsbandet i trä och de märkliga armbanden som prydde hans handleder. Jag förstod ingenting. Har han ett barn som styleat honom, eller vadå?
Anna Reynold, min chef, presenterar mig för Peter. Han hälsar vänligt och berättar att han sett fram emot att träffa mig. Mitt ego får sig en varm kram. Tack säger jag och vi inleder mötet. De berättar att de har en idé om att starta en videobaserad onlinetjänst för yogis. Jag hängde med ända fram tills de använde termen Yogi. Men jag beslutade mig för att hålla tyst och istället fokusera på resten av presentationen.
Visionen var fin. En vilja att skapa förutsättningar för alla att utöva yoga och meditation – så att fler kan förbättra sin hälsa och livsbalans. De delade med sig av sina respektive relationer till yoga. Peter, entreprenören som vid 26 års ålder drabbas av en mycket allvarlig utmattning och successivt men inte helt enkelt finner sin väg till yogan Och Anna som för över 10 år sedan var med om en bilolycka som gav henne en allvarlig whiplash-skada och blev då uppmanad att yoga för att lindra smärtorna. Jag sympatiserade med deras missöden, men kunde inte riktigt greppa att yoga faktiskt förbättrat deras livskvalitet.
Tiden gick och konceptet utvecklades. I maj 2012 lanserades Yogobe. Folk verkade verkligen uppskatta tjänsten och det var ju kul. Men själv hade jag inte testat ett enda pass. Trots att jag var medlem. Jag är liksom ingen yoga-typ. Jag kör styrketräning. Svär i varannan mening. Har inte kunnat nå mina tår sedan 5 års ålder. Jag trodde inte att jag var skapt (thanks mum & dad!) för varken träningsformen eller livsstilen.
Under sommaren blev jag presenterad för den ena yogin efter den andra. (Parentes; jag hade då förstått att en yogi är en person som verkligen diggar yoga, mer än så förstod jag inte). De var alla så genuina. Gav mig varma kramar. Mötte min blick när vi talade. Gav kloka råd. Men ingen var den andra lik. En bar turban och var lika energifylld som en prinsesstårta, en annan hade blont lockigt hår och talade med härlig skånsk dialekt och den tredje skulle kunna ha spelat Jeffrey Lebowskis påhittade fru (referens från filmen ”The Big Lebowski”).
Under hösten startade vi en Facebook-grupp #BEYOGA365 tillsammans med två tjejer (Jeanna Ullén och Veronica Jäderlund), som under sommaren startat ett community för yogaentusiaster tillsammans med Yogobe. Från början var vi typ 100 medlemmar. Idag är vi över 2500 medlemmar. I alla fall, här välkomnades alla. Oberoende av förkunskaper, politisk färg, yrkesbakgrund osv. Den gemensamma nämnaren var kärleken till yoga. Man uppmuntrades till att snacka och utbyta tips. Och varje månad introducerades ett nytt tema, som skulle inspirera följarna att genom yoga, meditation, träning och kost guidas för att få en bättre balans i sina respektive liv. Det var Yogobes instruktörer som ledde månaderna. Första månaden handlade om att komma tillbaka på mattan. Nästa handlade om att fylla på med energi. Och så fortsatte det.
Nu var det helt plötsligt höst. Jag hade fortfarande inte testat yoga. Kände mig lite genererad över att jag jobbat så intensivt med Yogobe, och fått så många möjligheter, men aldrig prövat. Av någon anledning anförtrodde jag mig detta till en av instruktörerna. Hen sa då till mig; Du behöver inte börja idag. Men en dag vill jag att du sätter dig framför datorn. Sätt på vilket pass som helst. Välj det som verkar mest lockande. Helst ett kortare. Stäng av din mobil och allt annat brus. Lägg ut en matta. Stäng av tankarna och bara lyssna till instruktören. Om du inte hänger med i övningarna så är det lugnt. Lyssna bara.
Två veckor senare satt jag där. På mitt vardagsrumsgolv. Och satte på videon Happy Hips med Johanna Anderson. Varför jag valde denna video har jag ingen aning om. Men om jag ska analysera mitt undermedvetna så var det nog av ytliga skäl. Tyckte att hon hade schyssta träningskläder. Skit samma. 15 minuter senare var jag klar. Och förbannat nöjd med mig själv.
Det har gått drygt 3 månader sedan den kvällen och jag börjar fatta grejen. Yoga är rätt nice. Inte bara träningsformen som sådan. Utan allt runt. Folk som utövar yoga bär på något som är svårt att beskriva. Typ ett glow. Man skulle väl anta att de har bra sexliv. Och det kanske dem har OCKSÅ. Men deras gemensamma nämnare är yogan.
Yoga har gjort mig så mycket lugnare, både på jobbet och i mitt privatliv. För mitt främsta problem är just stressen. Jag är en s.k. ”doer”. En ideologi som bygger på att saker ska helst vara lösta för 5 minuter sedan. Jag pausar FAN inte (förlåt Yogobe för att jag svär i bloggen). Men idag löser jag det mesta utan ett överhängande täcke av ångest. Vissa grejer skiter jag i. För man kan liksom inte dela på sig. Fokusera på en sak och gör det. Gå sedan vidare.
Min nästa utmaning är handstående. Är inte helt övertygad att mitt huvud klarar av så mycket blodtillförsel. Men jag har kollat på videor för detta och tänkte övertyga Anna (the boss) att hjälpa mig.
Så vad är min ”final punch”? Jo, testa för bövelen. Du kommer inte att ångra dig. Om du är på något sätt osäker googla i så fall ”I wish I never tried yoga” och antalet sökresultat är lika många som om du googlar mitt namn.
Lycka till då.
Kram PH
