I samband med vårt tema Det förbjudna berättar Alexandra Måneheim här om den smärre chocken hon fick som nybliven mamma. Ingen hade förvarnat henne om hur tuff den första tiden kunde vara. Ingen hade berättat om sprutande bebisbajs, förlamande trötthet eller tok-läckande bröst.
– Jag hade längtat så efter att få bli mamma och såg fram emot förlossningen med spänd förväntan. Jag fantiserade om hur de första dagarna skulle bli med min fjuniga bebis och såg framför mig en stark och lycklig mamma som tålmodigt fick allt att funka. Och absolut, lyckan var total när min lilla mirakelbebis kom ut och jag fick veta att hon mådde bra! Någon som dock inte mådde så bra var jag.
Efter förlossningen fick jag många gratulationer och välmenta hälsningar, oftast i stil med: "Åh stort grattis till bebisen! Njuuut nu, bara NJUT av den här första tiden, den kommer aldrig tillbaka!"
"Nej hjälp, det hoppas jag verkligen inte!" tänkte jag - för de första två veckorna som nybliven mamma var rent ut sagt för jäkliga. Det berodde säkert till stor del på att jag fick en blödning i samband med förlossningen och var helt uttömd på energi samt att jag hade total sömnbrist, men någon form av heads up hade man väl kunnat få? Min bebis var självfallet helt bedårande och jag skulle inte byta ut mitt nyvunna föräldraskap mot något i världen. Men det var SÅ jobbigt. Frågan är om de flesta inte vill erkänna hur jobbigt det är den första tiden, eller är det bara en sådan där sak man glömmer (precis som man glömmer hur vansinnigt ont det gör att föda barn)?
Låt mig påminna er.
Som förstagångsmamma vet man knappt hur man håller en bebis, hur man byter blöja, eller hur amningen går till. Ingen varnade mig för att bebisbajs skulle spruta ut över hela bebisen, mig och skötbordet, och ingen berättade att brösten på tredje dagen efter förlossningen skulle bli som två hårda cementplattor och se ut som om jag hade stoppat dem fulla med silikon, helt omöjliga för min hungriga bebis att amma från. Jag visste att man behöver amningsinlägg, så det hade jag utrustat mig med utöver extra ombyte till lillan och kräkhandduk när vi skulle iväg på min svärmors födelsedagskalas. Men jag hade aldrig kunnat ana att hela jag skulle gå omkring genomblöt av konstant läckande bröstmjölk (trots amningsinläggen) och sen lukta surt hela kvällen för att jag hade missat att ta med ombyte till mig själv! Dessutom lyckades jag kissa på mig, för jag hade missat att min bäckenbotten blivit så försvagad att den inte höll för en nysning.
Men det absolut värsta var den där förlamande tröttheten de första två veckorna. Jag var så fruktansvärt trött, och då menar jag inte vanligt trött utan ZOMBIE-trött. Jag hade genomgått en väldigt utdragen förlossning och inte lyckats sova på flera dygn, samt fått en rejäl blodförlust, och såg mer död än levande ut. Min bebis var vaken hela nätterna och amningen var inte riktigt etablerad, så varje amningstillfälle blev en orgie i bebisskrik och sprutande bröstmjölk. Blöjbytena var också en pärs den första veckan, då min lilla flicka av någon anledning upplevde dem som ren tortyr. Då min partner var tvungen att jobba långa dagar var jag ensam hela tiden och lyckades inte få i mig någon mat, än mindre ta en dusch. Hur jag ens skulle lyckas med att gå på toaletten var för mig då ett mysterium! Detta i kombination med den enorma omställning det faktiskt innebär att bli förälder, konstant oro för att något ska vara fel på bebisen eller att man själv gör fel, var väldigt tärande och jag kände mig oerhört ensam.
Jag tränade yoga under hela graviditeten, jag kände mig så stark och vacker de sista veckorna innan förlossningen, och blev uppriktigt förvånad över hur svag och tärd jag kände mig de första två veckorna som nybliven mamma. Det var inte tal om någon yoga, jag försökte bara överleva dagen! Men sen, sakta men säkert, så vände det. I skrivande stund har det gått 6 veckor sedan förlossningen, och NU förstår jag var de välmenande orden kommer ifrån. Visst är det fortfarande jobbigt ibland, särskilt när lillan har ont i magen eller skriker för att hon är övertrött, men nu har vi lärt känna varandra och jag vet oftast vad jag ska göra för att trösta. Amningen fungerar och blöjbytena har blivit en mysig pratstund på skötbordet (även om jag fortfarande blir nerbajsad var och varannan dag). Visst är jag fortfarande trött efter upprepade uppvaknanden på nätterna, men det gör inget! Jag får så mycket kärlek och skratt på dagarna att hjärtat smälter och skrattmusklerna i kinderna får kramp. Dagarna svischar förbi, och min lilla älskling har redan vuxit ur sina första bodies och pyjamasar.
Men de där första två veckorna, de saknar jag inte. Och nästa gång någon av mina vänner blivit mamma ska jag krama om henne och säga: "Det är jäkligt tufft nu i början, men håll ut - det blir bättre. Och SEN, när det blir bättre, se till att njuta av den tiden med din lilla bebis!"
Alexandra Måneheim
Den här månaden får vi ta del av tankar och erfarenheter från våra inspirerande medlemmar i YOGAMOM365. Läs gärna introduktionen till temat ”Det förbjudna” här.
Vill du också vara en del av YOGAMOM365? Utöver all inspiration i vår BLOG och guidande videosekvenser under VIDEOS så finns vår Facebook community YOGAMOM365 där Team Yogobe vägleder och tillsammans med dig och likasinnade inspirerar och peppar gravida och mammor till yoga på mattan och i vardagen.
