Ett sökande efter bekräftelse, där antalet "likes" du får per bild avgör hur skicklig och värdefull du är eller en fantastik portal för att hitta likasinnade?
Det var i november 2012 som jag tog klivet och gick från en ointelligent mobil som jag bara kunde smsa och ringa med till en smartare, yngre och kvickare variant. En iphone 4 närmare bestämt.
Med den nya telefonen följde ständig tillgång till facebook, google och en helt ny bekantskap: instagram. Vägen in i instagram(träsket?) gick via mina yogande kollegor som då deltog i en utmaning bestående av armbalanser. Kul!! Klart jag ville vara med. Jag är en fena på armbalanser och har dessutom en sida hos mig som vill synas, synas, synas.
Att delta i en yogainstagramchallenge är ett sätt att dedikera sig till en daglig yogastund. Varje dag presenteras en ny asana som ska utföras, fotas och postas. Allt som oftast är den utvalda positionen inte en favorit, ett go-to-move som utförs med lätthet. Eftersom yogan har lika många varianter på ställningar som det finns stjärnor på himmelen luras den utmanade (i det här fallet jag själv) att utveckla sin rörlighet, styrka och öva positioner som till vardags undviks å det bestämdaste. För jag vill ju inte avsluta challengen eller hoppa över det som är svårt (jo, det vill jag ibland, men gör det sällan. Inte för att jag har en orubblig karaktär, utan för att jag är en envis surskalle).
På instagram kan man sedan följa spännande och inspirerande yogis och dela erfarenheter med dem som deltar i samma, eller någon annan, Challenge. Har du tur kan din bild bli "featured" av utmanaren, personen bakom challengen. Blir man featured resulterar det i fler följare och fler likes och ett bevis på att yogan på bilden var oklanderligt perfekt utförd och att nirvana existerar bakom nästa hörn? Eller att det helt enkelt var ett vackert komponerat och inspirerande foto?
Ett halvår senare upplever jag att instagram svämmar över av yogachallenges eller "competitive yoga" som en av mina vänner kallar det. Det är inte instagrams fel, men de här utmaningarna plockar fram sidor hos mig jag inte är jättestolt över. Vid mer en ett tillfälle har jag fastnat och spenderat oceaner av tid till att hitta den rätta omgivningen, vinkeln, filtret, de mest underhållande hashtaggarna för att sen improduktivt sätta mig och vänta in mina "likes". Kanske jag ska tacka instagram för strålkastarbelysningen på min egentliga utmaning - mitt uppmärksamhetstörstande ego. Hur kan jag delta i instaworld utan att värdera mig efter antalet likes jag får?
Jag tycker om instagramyogan. Jag tycker om yoga i alla former. Att människor leker med sina kroppar och upptäcker alla möjligheter till rörelse som finns i dem det viktiga. Hur eller varför de fick för sig att prova spelar ingen roll. Du blir inte en mindre värdefull yogi för att du såg en bild på instagram och bestämde dig för att testa. Är det inte det som är en stor del i den spirituella utvecklingen? Att bli medveten om hur omgivningen lockar fram skuggsidorna och bearbeta dem för att kunna sprida mer ljus? Marianne Williamson skriver i A return to love: our deepest fear is not that we are inadequate, our deepest fear is that we are powerful beoynd messure.
Så med möjligheten att se förbi min ängslan att inte räcka till stannar jag i instaworld med min växande yogafamilj som har tentakler spridda över världen och mamma jord i en kärleksfull, virtuell yoga-omfamning.
Hoppas vi ses där!
