Det finns dagar när i-landsproblemen tycks hopa sig för en småbarnsförälder. Här berättar jag om när det inte blir som jag tänkt, och hur yogan kan ta mig i kragen. För det finns givetvis galet mycket att vara tacksam för!
Jag stänger dörren till min dotters rum. Hon snarkar högt därinne nu och jag gnuggar mig trött i ögonen efter att ha somnat till inne hos henne. Går till köket och ser genom grusiga ögon att klockan på ugnen visar 21.45. Och det är ungefär här jag blir besviken. Det fanns saker jag ville göra ikväll. Kanske tusen. Som att vara för mig själv. Läsa bok, ta ett bad eller glo rakt ut i luften men grejen var att jag skulle vara själv. För sambon är borta och jag älskar att vara själv ibland. Men nu är klockan 21.45 och jag står stilla på köksgolvet. På spisen står stekpannan med resten av middagen i, det är morotsskal över hela bänken. Matrester på bordet, under bordet, pappershögar efter mjölkuthällningar… Det. Tar. Aldrig. Slut.
Men stopp nu. Alla kvällar ser inte ut så här. Ja, ganska ofta är jag trött för man blir det av att bli väckt några gånger per natt. Men vi är två. (Alla ensamstående är hjältinnor och hjältar bortom min förståelse.) Och all disk, all matlagning medan de små härjar runt och drar i mig samtidigt, alla kramar från knubbiga armar, alla skrattattacker och kärleksglittrande små ögon eller högljudda skrik från sexåringens rum efter att hon inte fått fika ute på balkongen i bara klänning eftersom det är fyra grader ute, men framför allt all översvämmande kärlek, allt det här är mitt.
Jag är en människa och blir trött ibland. Men numera, ibland, kan jag se mig själv utifrån och känna lugn. Det ÄR intensivt. Men det här är mitt universum. Mina småttingar. Tänk om jag inte hade någon att laga mat till. Inga småkläder att vika. Inga små böcker att sätta tillbaka i bokhyllan eller klossar att kliva på. Tänk om.
Var här. Andas. Jag är rikast i hela världen för att jag finns. Och på andra sidan väggen om den där köksbänken belamrad med disk sover två små människor med ljust sockervaddshår och mitt hjärta har allt. Det har yogan hjälpt mig att se. För det är lite lättare att vara trött nu. Lättare att acceptera att saker inte blir som man tänkt, lättare att vara nöjd. Yogan lugnar mig under stökiga dagar. Piggar upp mig och hjälper mig att se var jag är. Vem jag är. Tack för att jag har hittat till dig, och du till mig!
Länktips
- Live your dreams, av Malin Magnusson.
- Övning: Stäng luckorna innan natten faller, av Frida Wikström.
- Så klarar ni relationen under småbarnsåren, av Emelie Steen
Vill du också vara en del av YOGAMOM365? Utöver all inspiration i vår BLOG och guidande videosekvenser under VIDEOS så finns vår Facebook community YOGAMOM365. Här vägleder, inspirerar och peppar Team Yogobe tillsammans med dig och likasinnade gravida och mammor till yoga på mattan och i vardagen.
