"Någonstans vet jag också att det vid vissa tillfällen är fullt tillräckligt att bara titta, se, nicka, kanske skaka på huvudet, att bara ta in. Bara för en stund låta hela ens fokus vila på en annan människa." Här skriver en av våra uppskattade gästbloggare Carolina Molse om ordlös gemenskap, att finnas där för andra, så som de behöver det, och även genom ord vägleda andra genom det man själv gått igenom för att ge ett ljus på vägen.
Att beröra på djupet
Jag sitter i min bil på väg hem en sen och regnig novemberkväll. Det är så mörkt ute att jag, trots helljusen på min bil, har svårt att se vägen framför mig. De många vattenpölarna på vår gata gör dessutom marken otydlig. Den utlovade jättemånen syns inte till. Jag bävar för att öppna bildörren, bävar för regnet som då kommer att möta mig och som kommer att göra mig dyngsur.
Med några snabba kliv är sträckan mellan min bil och vårt hus avklarad. Innanför dörren tar vardagen vid. Ett av mina barn är fortfarande vaken och min man vill höra hur det har gått. Jag anstränger mig för att mentalt landa hos min familj. Mina tankar cirkulerar efter kvällens upplevelse.
Jag har precis hållit mitt första föredrag som jag kallar ”Att hitta vägar I sorgen, inte UR sorgen” i en ljus lokal omgiven av ett kompakt novembermörker. Mina åhörare hade trotsat regnet för att ta sig dit och lyssna på mig. Föredraget var långt mycket tyngre att hålla än vad jag hade föreställt mig att det skulle vara. Jag som hade tänkt prata med en lugn och stabil röst. Redan efter några meningar sprack rösten men istället för att låta det stressa mig bestämde jag mig för att sansat fortsätta, nu med näsdukar och vatten vid min sida. Under tiden som jag pratade såg jag på mina åhörare att mina ord gick rakt in i deras hjärtan. Det är en fin känsla att få förmånen att beröra någon på djupet. Vid föredragets slut var det flera som kom fram till mig och ville prata, tacka eller bara ge mig en kram.
En kvinna i publiken gjorde att särskilt starkt intryck på mig. Inte för att hon utmärkte sig på något sätt eller kommenterade mina ord under samtalsstunden efteråt. Hennes ansiktsuttryck var snarare slutet och hon kändes onåbar. Hon var där med en väninna. Efteråt berättade väninnan, med kvinnan vid sin sida, för mig att hon var där för att som vän stötta kvinnan som hade förlorat sitt barn bara en månad tidigare.
En mental överlevnadsstrategi
Så kommer jag på det. Jag blir påmind. I den här kvinnans uppenbarelse känner jag igen mig själv den första tiden efter vår dotters död för några år sedan. Det var en period när ingen eller inget nådde fram. Där och då gick det liksom inte att ta in något mer än det som jag nyss hade tvingats genomlida. Det var en mental överlevnadsstrategi som hade tagit över, tror jag.
Trots det försökte jag den här kvällen hitta de där förlösande orden som skulle nå fram till kvinnan när hon stod mittemot mig efter föredragets slut. För sådan är man nog som människa. Sådan är jag som människa. Man vill så gärna säga några ord till tröst, några ord som tänder hoppets gnista i den andra människans blick, när det kanske istället handlar om ens egen ångest som blivit för stor.
Lyssna och bara vara där
I hennes tillstånd tror jag att det fanns väldigt få, om ens några ord som tröstade. Jag vet det själv så väl. Någonstans vet jag också att det vid vissa tillfällen är fullt tillräckligt att bara titta, se, nicka, kanske skaka på huvudet, att bara ta in. Bara för en stund låta hela ens fokus vila på en annan människa. Lyssna till henne om det är det hon vill. Jag tror att det handlar om att se en annan människa och bekräfta en annan människa. Utan att för den skull säga något. Värdet av en ordlös gemenskap kan vara enorm. Man hör ibland att ord inte räcker till och ibland behövs inte heller ett endaste ord.
Andra gånger ligger det en oerhörd kraft i benämningens styrka. Att just sätta ord på våra upplevelser och erfarenheter för att kunna greppa och bearbeta dem. Vi behöver vara varandras speglar. Det är det som gör oss till människor. När någon befinner sig i ett totalt mörker behöver den människan få känna en annan människas omsorg. Det kan handla om att bara stå tyst bredvid, att finnas där, andra gånger kan det vara långt mycket viktigare att våga bryta just tystnaden. Genom att dela med mig av min historia vill jag visa att det är möjligt att leva vidare efter att ha mist en nära anhörig. På så sätt kanske jag ingjuter mod och hopp hos en annan människa så att den människan i sin livshistoria, och i något skede, kanske kan se att sorg och saknad kan leva sida vid sida med glädje och förtröstan.
Det värmer mitt hjärta att den här kvinnan ändå kom för att lyssna på mig. Vi lever tillsammans för att skingra mörker. Vi lever i ljuset av varandra.
Varma hälsningar,
Carolina
Lästips
- Forskning: Vi har bara varandra, av Jessica Agert
- Self-compassion förändrade mitt liv, av Anna Gordh Humlesjö
- Öppna upp både bröst och hjärta med bakåtböjningar.
Om Carolina
Carolina är utbildad ekonom men jobbar nu inom projektledning. I april 2015 gav hon ut den öppenhjärtliga boken "Sagan om Anna" vilken hon började skriva året då hennes dotter Anna Sofia dog i cancer endast sex år gammal. Vid sidan om försäljning via internetbokhandeln går boken att finna på Carolinas hemsida. Det är Carolinas tanke att skänka överskottet från försäljningen av boken till Barncancerfonden. Ett sätt att infria hennes dotters vilja.
Carolina håller kostnadsfria föredrag på temat "Att hitta vägar I sorgen, inte UR sorgen". Dessa bokas via hennes hemsida. Nu skriver Carolina på sin nästa bok och är mammaledig med sin son på 14 månader som var mycket efterlängtad av två storasystrar i livet och en ängel någonstans därute.
Carolina är numera en återkommande och uppskattad gästbloggare här på Yogobe, hennes vackra inlägg går alltid rakt in i hjärtat. Här kan du läsa några av hennes tidigare inlägg:
- Mitt möte med yoga: Genom sorgen & saknaden - Carolinas fina inlägg om hur yogan hjälpt henne genom sorgen i och med dotterns bortgång.
- När var du senast ödmjuk mot dig själv? Om att titta inåt och ge sig själv kärlek.
- Att hitta vägar genom sorgen - om att hitta sin egen väg för att hantera sorg.
- Förgänglighet - livet är som att paddla i mareld, om att vi har allt till låns.
