När Tomas Di Leva sjöng att vi bara har varandra syftade han kanske inte på den senaste forskningen inom socialpsykologi och neurovetenskap, men ändå var han rätt ute med sitt budskap. Att vi människor kan bli sjuka och deprimerade av för mycket ensamhet är känt, men hur vi egentligen drar nytta av närhet har varit lite mer dolt. Varför mår vi bäst tillsammans med andra, trots att det ibland kan upplevas så mycket enklare att vara själv?
James Coan är professor i klinisk psykologi och han blev intresserad av frågan när han jobbade med krigsveteraner som led av posttraumatisk stress. En av hans patienter, en man i 80-års åldern, vägrade konsekvent att delta i terapin om inte hans fru fick vara med. Först när hon satt bredvid och höll hans hand kunde mannen komma till ro och börja bearbeta sina upplevelser. Varför? Vad var det för mekanismer som låg bakom något så vardagligt och till synes enkelt som att någon håller din hand kan få dig att känna att världen är trygg?
– Jag blev nyfiken och gjorde det självklara: designade en studie och undersökte människors hjärnor! Coan skrattar åt minnet, inte minst när han i sitt TED-föredrag fortsätter att berätta hur de i studien även gav elektriska stötar för att skapa rädsla och oro hos den som låg i hjärnavbildnings-scannern. Han ville undersöka hur den rädda personens hjärna reagerade på ensamhet, stöd av en okänd men vänlig person eller stöd från en partner.
Resultaten blev inte alls vad James Coan och hans team förväntat sig. Den allmänna teorin har länge varit att vi människor vilar och återhämtar oss bäst i ensamhet, åtminstone ur hjärnans synpunkt. Här ställdes allt på sin spets och forskarna fick tänka om helt. Man upptäckte att hjärnan jobbade som allra minst när en partner vi litar på håller vår hand under hotfulla situationer. Vi delar varandras verklighet och avlastar varandra från livets bördor. Hjärnan säger att du är jag och jag är du. Din smärta är min och du är inte ensam. Du är inte ensam.
Emotionellt fokuserad parterapi
Sue Johnson är professor i klinisk psykologi med fokus på relationer och parterapi. När hon hörde talas om Coans studie ville hon använda liknande experimentella upplägg för att testa effekten av den terapiform hon utvecklat och forskat på i mer än tjugo år; emotionellt fokuserad parterapi. EFT är en metod som utgår ifrån att många par i kris har tappat sin trygga anknytning till varandra. Nu ville hon se hur hjärnan betedde sig inför hot om smärta då en person höll sin partners hand innan de genomgått terapin och efter. Före terapin, då många av paren upplevde att skilsmässan väntade runt hörnet, syntes nästan ingen skillnad alls när personen i scannern var ensam jämfört med när partnern höll hans eller hennes hand. Efter tjugo sessioner av terapi, där terapeuterna fokuserade på att hjälpa paren hitta den trygga anknytningen igen och känna att ”du finns där för mig när jag behöver dig”, var förändringen total. Nu kunde forskarna se att testpersonens hjärna gick till viloläge när partnern höll deras hand. Paren upplevde att relationen både var bättre och tryggare nu och hjärnan höll med!
Träna på att vara tillsammans
För att bli bra på något måste man träna sig. Ofta och mycket. När vi nu vet hur viktigt det är med nära relationer för att vi ska känna oss trygga nog att vila, känns det ju också logiskt att vi tränar oss på att vara tillsammans genom att tänka på andra så ofta vi kan. Matthew Lieberman är professor i psykologi och han beskriver hjärnans defaultnätverk - ett nätverk i hjärnans kortex som är aktivt när vi vilar från kognitiva uppgifter och yttre stimuli - som orsaken till att vi tänker så mycket på andras känslor, tankar och beteenden. Att fokusera på hur andra fungerar och vad de vill är något som sker omedvetet och oavbrutet och detta neurala nätverk aktiveras redan när vi är nyfödda. Evolutionen hade ju kunnat se till att vi slipade på vårt logiska tänkande eller omedvetet löste avancerade vetenskapliga teorier på hjärnans lediga tid - men vi är fixerade vid varandra och det är förmodligen en bidragande orsak till att vi överlevt som art.
I den moderna världen, med en upptagen livsstil och en kultur som hyllar det autonoma är det lätt att tro att vi är lyckligast när vi rår oss själva, men vår naturliga miljö är andra. Vi behöver varandra och måste finnas för varandra. Att leva som om det inte är sant är att gå emot vår sanna natur och allt det innebär att vara människa.
Tomas Di Leva hade rätt; vi har faktiskt bara varandra!
Lästips
- Forskning visar att ensamhet påverkar hjärnan
- Yois & yoginis - let's get lost together, av Simon Krohn
- Tillsammans skapar vi förändring, av Linda Åslev & Bianca Barck
Källor
Bok: ”Social; why our brains are wired to connect”, Matthew D. Lieberman
Studie: ”Social Baseline Theory: The Role of Social Proximity in Emotion and Economy of Action”, James Coan & Lane Beckes (2011)
TED: James Coan, ”Why we hold hands”
