Solnedgang kvinna

Långsamhetens lov

10 april 2016 | Av Josephine Selander

Långsamhetens lov, en vacker och poetisk tanke. Och för tillfället som ett skämt. Tiden går så fort att det varje gång som jag tittar ut genom fönstret verkar vara en helt ny årstid sedan jag sist såg ut. Men jag är inte helt säker, för man kan bara spå tidens växlingar på bakgården genom att tyda ljuset eller se om det är snö på taken. För här finns inga träd som håller på och avslöjar sig med olika lövutseenden.


Inte mycket där jag bor skvallrar om tiden. Trottoarernas, gatornas och tunnelbanans utseende skiftar en smula utefter dygnets och årets växlingar, men i princip kan man tryggt ila fram och inbilla sig att tiden står stilla. Det ger en känsla av lugn. Ett annorlunda lugn. Det är som en kokong där man närsomhelst kan köpa sin trygghetsskapande kaffe i mugg.

Men ibland undrar jag om det här är helt hälsosamt.

Nej, jag vet naturligtvis att det inte är det.

Det är ju inte alls bra att ha så mycket att göra att man inte lägger märke till vad som pågår runt omkring en eller ens vilken årstid det är.

Men när jag mitt i stormens öga, häromdagen hittade en glipa i tiden för att träffa min snart 90-åriga pappa, var det som att kliva ut ur den mystiska tidskokongen. Egentligen hade jag inte alls tid, men en timme skulle väl gå att klämma in.

Efter lunchen satt vi i vardagsrummet och surplade kaffe. Jag sneglade på klockan, väl medveten om att det var dags att gå, då pappa sa: ”Jag tycker du har tappat greppet om tiden”. Jag hajade till. ”Du jobbar för mycket och du måste tänka på vart du är på väg.” Han tystnade och jag hörde den antika klockan på byrån ticka. Det var som om jag kom ifatt tiden. Och i fas. Jag såg eftermiddagsljuset falla in över orkidén och såg att det ju faktiskt var ett omisskännligt vårljus.

Pappa har inte bråttom längre. Han har ett annat perspektiv på tiden. Han vet att det snart tar slut. Han behöver inte stressa. Och när jag ett par timmar, och många bra tankeutbyten senare, kom ut på gatan såg jag ett träd som jag tidigare inte lagt märke till. Det var i full blom.

När jag kom hem lade jag mig på soffan och glodde ut genom fönstret. Visst gick det att skönja vårens avtryck på hustaken. Jag hörde en unge skratta på gatan och en kyrkklocka slå på avstånd.

Jag slöt ögonen och prisade långsamhetens lov.

Lugna, långsamma söndagssekvenser
 

Lästips

Josefineselander 300x300

Josephine Selander

Josephine är grundare av Viryayoga, en dynamisk yogastil med glädje och fokus på hälsosam biodynamik. Hon utbildar yogalärare på Nordiska Yogainstitutet, och börjar i höst doktorera i hur buddhism implementerades i psykologin under 1900-talet ur ett känsloperspektiv.

Läs mer Chevron blue
Vill du också ha tillgång till vårt videobibliotek?
Logga in Prova gratis
Yogobe Nyhetsbrev
Vill du få inbjudningar, tips och inspiration direkt i din brevlåda online?

Läs vårt senaste nyhetsbrev