Fo%cc%88ra%cc%88ndring yogafilosofi

Inget är för evigt – förutom förändring

01 maj 2019 | Av Josephine Selander

Oavsett vad vi pysslar med: filosofi eller att helt enkelt leva, så kan både rädslan och trösten drabba oss av föränderligheten. Rädslan när allt känns perfekt. Och trösten när livet tär. Här berättar jag om yogans utveckling, och hur vi själva kan ta med oss dessa tankar in i vår yogapraktik. 



Konsten att förhålla sig till förändring

Inom buddhismen kommer den här tanken upp gång på gång: insikten om att inget är konstant. Det innebär ju kanske inte att allt rör sig i en väldig fart. Många gånger sker förändringar oändligt trögt och långsamt. Ibland med en oväntad och hastig händelse.

Hur kan vi förhålla oss till förändringens ständigt pågående sega eller sprittande ström? 

Om vi kikar på yogans historia, så kan vi se att vi lever i en tradition som för inte så länge sedan genomgick ett skifte. Fram till förra sekelskiftet 1900, betraktades hathayoga som en inte helt rumsren aktivitet. Det ansågs att det mest var obskyra män i Himalaya som sprang runt i höftskynken och långa dreadlocks och ägnade sig åt skumma övningar. Swami Vivekananda som tog yogans filosofi till väst på världsutställningen i Chicago 1893, såg inte med blida ögon på den där fysiska yogan.

Så hur förändrades synen på yogan? 
Jag skulle vilja påstå att det är delvis tack vare två figurer som vågade se att allt måste förändras för att utvecklas. Och som dessutom använde sig av sin fantasiförmåga och sina kunskaper, som hathayogan förvandlades från tvivelaktig verksamhet i bergen till den andliga, moderna rörelseformen som yogan har idag. Jag tänker på främst två farbröder som verkligen var tongivande för hathayogan i början av 1900-talet: Sivananda Saraswati som föddes i Tamil Nadu 1887 och Tirumalai Krishnamacharya som föddes ett år senare i Mysore i Karnataka. Med lyhördhet över traditionen och en vild upptäckariver skapade de egna yogaformer, som också blev startskottet för en mängd nya yogaformer som ploppade upp under 1900-talet. 

När läkaren Sivananda (som senare fick titeln Swami, vis man) besökte Rishikesh i norra Indien, såg han hur yogierna i många fall levde fattigt och utan större koll på sina hälsotillstånd. Utifrån sina tankar om hur man med rätt kost och rörelse, parat med en andlig utveckling, kunde nå hälsa presenterade Swami Sivananda en alternativ livsstil. Det inbegrep att leva och stödja varandra i ett kollektiv, närmare bestämt i ett ashram som han döpte till Divine Life Society, som han grundade 1936. 

Vad var det innovativa i det här?
Jo, förutom att Swami Sivananda organiserade de inte så systematiserade yogierna till att äta regelbundet, meditera tillsammans och få tak över huvudet, så inspirerade läkaren dem till att använda asanor som en del i ett hälsoprojekt. Något man tidigare inte gjort i så hög utsträckning. Snarare hade asanautövande främst varit kopplat till andliga övningar och en praxis för att få evigt liv. Så med sin specifika kunskap (som medicinare) kunde Swami Sivananda, tillsammans med sina lärjungar, förändra och ommodellera en tradition och ta fram nya yogautövanden. Senare kom hans yoga att kallas för Sivanandayoga. Och i bakvattnet av den formades yogaformer som Satyanandayoga och Integralyoga.

Krishnamacharya hittade en annan väg för att förvandla yogan. Via en sanskritlärare tog han sig upp till Himalaya för att lära sig något som var unikt för Indien och som få kände till: hathayoga. Flera år och tusentals asanor senare, var han villrådig över hur han skulle använda kunskaperna och uppträdde på gator i Mysore för att skapa ett intresse. Vändpunkten blev erbjudandet av Maharadjan att få undervisa i slottets gympasal. Det blev en smältdegel för nytänkande rörelsescheman där asanor, brottningstekniker och militärgymnastik transformerades till en ny dynamisk yoga, som fick namnet ashtangayoga. Lärjungar till Krishnamacharya utvecklade bland annat Iyengaryoga och Viniyoga. 

Den här filosofin försöker jag bära med mig i min egen yoga. Och gång på gång påminner jag mig om att det var just det som vi hade med oss som en grundfilosofi när vi utvecklade viryayogans metodik. Att våga förändring. Men inte vara för sakens skull. För precis som våra yogafarföräldrar gjorde, står vi också på en tradition. 

Så hur kan vi förvalta det som vi lär oss och samtidigt omskapa och utvecklas? Hur kan vi hitta balansen mellan det trygga och traditionstyngda med nya rön och tankar?

Kanske kan vi börja på yogamattan och experimentera med rörelser, tempo och intensitetsnivåer som vi vanligtvis inte gör?

Vi ses på yogamattan!

Lästips

Videotips

För att kunna se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem på Yogobe. Är du är ny till tjänsten? Prova 14 dagar gratis utan bindningstid, klicka och kom igång här!

Josefineselander 300x300

Josephine Selander

Josephine är yogaläraren som reser världen runt och som har utvecklat Viryayogan, en dynamisk yogastil med glädje och fokus på hälsosam biodynamik.

Läs mer Chevron blue
Vill du också ha tillgång till vårt videobibliotek?
Logga in Prova gratis
Yogobe Nyhetsbrev
Vill du få inbjudningar, tips och inspiration direkt i din brevlåda online?

Läs vårt senaste nyhetsbrev