När det inte blir ett barn

Var fjärde graviditet slutar i missfall. Men det kanske inte gör det lättare att uppleva? Här berättar jag om längtan efter barn och när det inte går som man tänkt sig. 

---

---

Glädjen i att bli gravid

Jag vet inte hur många graviditetstest jag hade gjort. Så många icke-streck jag sett i den där lilla displayen. Hoppet som tändes, och släcktes. Inte den här gången heller, och...inte nu heller. Jag ville verkligen ha barn. Jomen nu kändes det väl ändå annorlunda i kroppen, var det inte så att jag mådde lite illa? Ömmade inte brösten? Jo, visst var jag gravid!? Näe. Inte nu heller.

Så en dag fanns där en ny känsla, och jag visste att det var på riktigt. Jag behövde knappt köpa det där graviditetstestet för jag var så säker, men jag gjorde det och där fanns ett omistligt starkt och blått streck. YES! Nu, nu, nu, kunde allting börja. Kommande veckor mådde jag lite illa, min annars så kaffesugna kropp tyckte kaffe smakade illa och jag var så glad, det kändes som om jag skulle spricka fastän jag inte ville berätta om den fina hemligheten, inte än. 

Jag fikade med en gammal kompis som också var glad. Hon exploderade ut nyheten att HON var gravid för första gången och jag jublade, vi skulle ha barn samtidigt! Så spännande det kändes, detta nya och hemliga, att ständigt gå runt med en glad liten bomb i magen.

Ultraljud utan hjärtljud

Så gick några veckor och jag skrev in mig på MVC, pratade med barnmorskan om ultraljud och allt möjligt spännande. Men det var oklart vilken vecka jag var i, så vi bokade tid för ett tidigt ultraljud för att få koll.

Väl där tittade jag spänt på skärmen där det lilla fostret skulle dyka upp. Läkaren tittade och tittade och såg lite fundersam ut. Han kunde inte se något hjärtljud ännu, det var antagligen för tidigt i graviditeten. Men om två veckor skulle vi göra ett nytt försök.

De två veckorna gick och jag kände mig plötsligt inte lika glad längre. Jag hade blivit sugen på kaffe igen, och det finns säkert inga vetenskapliga bevis på att det har något med saken att göra, men jag anade oråd.

Nu var min sambo med, vi tittade båda spänt på skärmen där fostret skulle dyka upp. Men läkaren skakade på huvudet, inget hjärtljud. Det lilla fostret hade slutat växa. Han var vänlig och sa att det är så vanligt med tidiga missfall, att var fjärde graviditet slutar så här, ingen fara. Jag tittade inte på honom. 

Jag fick välja mellan att göra en medicinsk abort (med piller) eller en kirurgisk (operation). Jag tog emot pillrena och gick ut. Jag minns vilken blå klänning jag hade på mig, jag minns att vi satte oss på en grön parkbänk och att jag grät mot min sambos axel. Det var ju inte så här det skulle bli.

Missed abortion = fördröjt missfall

Vårdguidens definition av missfall är "när en graviditet avbryts av sig själv och fostret stöts ut ur livmodern innan det växt färdigt. Det är ganska vanligt och betyder oftast inte att det är något fel på ens kropp. Ett missfall minskar inte heller möjligheten att bli gravid igen. De flesta missfall sker tidigt i graviditeten. Ett missfall kan upplevas på olika sätt, både för den som får missfallet och för den eller de som står personen nära. Det kan kännas tungt eller vara en lättnad. Ingen reaktion är konstig eller fel.

Det händer att graviditeten avslutas utan att kroppen visar några tecken på det, och att det dröjer flera veckor innan du upptäcker att du har fått missfall. Det kallas för fördröjt missfall eller missed abortion. Det kan upptäckas vid en ultraljudsundersökning eller genom att du så småningom får en blödning."

Det var hemskt att svälja de där pillrena. Psykologiskt jobbigt, och jag blödde. Men jag hade inget val. Vid nästa undersökning visade det sig att pillrena inte haft så stor verkan på det lilla fostret i min mage. Jag blev tvungen att göra en skrapning också, ytterligare en månad senare. Så lång tid, så mycket jobb, för ett frö som inte var något. På sjukhuset minns jag att jag grät lite när jag sövdes ner, men att jag vaknade med en ny tacksamhet över att jag var frisk, att fåglarna kvittrade och att sommaren var varm. Livet fortsatte.

Prata mer om missfall

Trots att det är så vanligt med missfall kände jag ingen som hade varit med om det. Ingen som pratade om det i alla fall. Och jag kunde förstå det nu, för jag gjorde inte heller det då, jag ville inte berätta för jag var rädd att prata för mycket om viljan att ha barn. Jag ville inte att alla skulle veta att vi försökte. Och även om det var ett tidigt missfall och jag vet att andra råkar ut för så mycket tuffare saker, så var det en liten sorg då. Det där barnet som aldrig blev. Rädslan för att det skulle upprepas, och framför allt: att vi inte skulle få några barn. Läkarens ord om att ”det är så vanligt” kändes som ett hån. Skulle det på något sätt kännas bättre om det är vanligt?

Jag har två fantastiska små skitungar nu, och tanken på att de inte skulle funnits om inte det första fröet hade slutat växa är häpnadsväckande och kanske fel. Men det var ju så här det skulle vara.

Prata med varandra kära systrar!

Lästips

• Läs mer om yoga och träning för mammor och gravida.
• Mitt möte med yoga: Genom sorgen och saknaden, Carolina Molse delar med sig av känslorna runt förlusten av sin dotter, och hur yoga hjälpt henne framåt.
• Ett frigörande förlåt, om att förlåta sig själv och andra, av Linda Åslev

Ta hand om dig själv – föreläsningar & klasser online

• Hantera känslor – klasser, övningar & meditationer
• Traumaanpassad yoga – ett stöd efter olika typer av trauman i livet
  • 9 veckor traumaanpassad yoga – träningsprogram

För att se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem hos Yogobe. Ny till tjänsten? Prova gratis i 14 dagar, utan bindningstid – kom igång direkt!