"Jag är nervös. Och orolig. Jag vill att det ska gå bra. Jag vill göra deltagarna nöjda. Jag vill göra gymmet nöjda. Men just nu vill jag helst springa och gömma mig så jag slipper genomföra passet." Yogalärare Annica Holmberg om hur rädslan och gamla mönster kan dra ner oss vid en ny utmaning. Och hur vi genom att tillåta känslorna faktiskt kan skingra rädslan.
Att växa genom att blicka inåt och reflektera
Händerna skakar lite när jag tänder värmeljusen. Rösten darrar lätt när jag börjar prata. Hoppas de inte märker det. Fake it. Låtsas som om du har det här under kontroll.
– Hörs jag? frågar jag.
Deltagarna nickar. Jag känner att jag måste förklara mig.
– Det är första gången jag undervisar här, så det är alltid lite nervöst innan man får igång tekniken på ett nytt ställe, säger jag.
Sanningen är att det är första gången jag undervisar. Punkt. Och det är inte bara tekniken jag är orolig för. Det är första gången jag undervisar en Forrest Yogaklass. Jag är nervös. Och orolig. Jag vill att det ska gå bra. Jag vill göra deltagarna nöjda. Jag vill göra gymmet nöjda. Men just nu vill jag helst springa och gömma mig så jag slipper genomföra passet. Om ändå ingen har anmält sig så att passet blir inställt. Eller om det kunde bli en brandövning. Eller om jag kunde bli akut sjuk. Kanske i lunginflammation, som min stackars man har fått. Då kan jag nog inte undervisa på flera veckor.
Men inget av ovanstående inträffar. Tio deltagare sitter snällt och väntar på mig. Ingen brandvarnare går igång och mina lungor är helt fine. Jag sväljer nervositeten. Tar på min bästa självförtroendemask och jag-har-det-här-totally-under-controll-leende. Och så undervisar jag min klass. Jag vill inte att deltagarna ska märka att jag är nervös. Jag vill att de ska tycka att jag är jätteduktig och proffsig och tro att jag har gjort det här i flera år.
Tröttheten av att söka bekräftelse utifrån
Klassen går ganska bra, för att vara första gången. Så skönt att ha den första avklarad tänker jag när jag kör hem. Första gången måste väl vara den värsta. Nästa gång känner jag mig nog säkrare. Fast jag märker samtidigt hur nervositeten börjar komma inför min nästa klass och när jag kommer hem kollapsar jag i soffan. Jag är jättetrött. Jag har spänt mig så. Det tröttar ut mig att hålla nervositeten stången. Att låtsas att jag är bättre än jag känner mig. Att söka bekräftelse från deltagarna. Från gymmet.
Jag går igenom saker som gick bra med klassen. Och saker som jag vill utveckla. Bra så. MEN. Jag inser att jag har hamnat i det gamla stressmönstret. Rädd för att misslyckas. Rädd för vad andra ska tycka. Och så biter jag ihop och gömmer min oro inom mig och visar upp en helt annan fasad. Men oron försvinner inte. Den ligger därinne och skvalpar. Gör mig trött. Rätt som det är far den upp till ytan som i en tryckkokare och jag får gråtattacker och panikattacker.
Syna de höga kraven på dig själv
Det var så jag hade det förr. Innan utbrändheten. Hela tiden. Alltid på spänn, orolig för att inte räcka till. Men nu? Efter allt jobb jag gjort med mig själv. All yoga. All meditation. Jag vet ju bättre nu. Och så dömer jag mig själv för att jag känner mig otillräcklig. Dubbel bestraffning.
Jag sätter mig och skriver ner vad jag känner. Nystar upp. Nervositet inför något nytt. Helt naturligt. Vilja att det ska gå bra. Naturligt. Vilja bli bättre. Naturligt. Så allt det där är naturligt och okej. Men problemet är, tror jag, att jag trycker ner det och gömmer det. För att det känns fult. För att den gamla rösten har kommit tillbaka. Den inre kritikern som dömer ut allt jag gör och säger. Som viskar: du är inte bra nog, du duger inte, du är ful och du kan inte det här, du är dålig och värdelös. Det är den rösten som gör att jag stänger in och sätter upp en fasad. Som gör att jag tror att jag har något att bevisa. Att jag måste göra allt jag kan för att de inte ska märka att jag är en bluff.
Så mycket snabbare jag märker det nu i alla fall. Lyfter fram det i ljuset. Vågar syna sömmarna och vara ärlig med vad jag känner.
Vad som tar energi – att låtsas
Och skuggorna skingras faktiskt när jag låter ljuset falla in, skammen spricker som troll i solsken. Jag förstår att det här beror på att det är ett stort steg för mig. Det betyder något. Att klara det här efter de mörka, trötta åren betyder så mycket. Och så blir jag rädd. Rädd för att förlora det och misslyckas. Rädd att jag inte är värd det och tror att jag inte kan. Och att jag måste fejka det, att det inte får märkas. Det är det som tar min energi, inte att hålla själva yogapasset. Det är så utmattande att låtsas. Som att hålla en badboll på plats under vatten utan att det ska synas på ytan.
If it doesn't scare you even a little, it's not worth doing.
Rädslan visar att jag är på rätt väg. Så jag kommer inte sluta vara rädd. Men kanske kan jag sluta vara rädd för rädslan. Jag får tillåta mig att känna det. Stanna i känslorna. Tillåta mig att vara nybörjare och göra misstag. Tillåta nervositeten. Tillåta misslyckanden. Och framstegen och framgångarna. Det fula och det fina. Tillåta allt. Allt som är mig. Tillåta mig. Jag är tillåten att vara mig själv. Så nästa gång jag kliver in i salen så får händerna skaka och rösten brista. Jag vill inte vara en perfekt robot. Jag vill undervisa från hjärtat, utifrån mig själv. Scary as hell men det är enda sättet. Ända sättet att vara modig och ända sättet att få kontakt – både med andra och med mig själv.
There is a crack in everything. That´s how the light gets in. And out.
Lästips
- Vägra rädslan, leve kärleken! Av Emma Öberg
- Mitt möte med yoga: Från huvudet till kroppen, av Annica Holmberg
- Tips till nyblivna yogalärare, av Elin Jensen och Lisa Andersson Rhodiner
Videotips – yoga och föreläsningar för inre styrka och lugn
Yoga with
Återhämta dig med yinyoga med fokus på inversioner och vila i din kraft.
Meditera with
Ge dig själv en paus som lämnar dig klarvaken att fortsätta med det som väntar härnäst.
Om Annica Holmberg
Annica gick på sin första yogaklass 2006. Sedan dess har yogan varit en del av hennes liv och än viktigare blev den 2012 när hon blev sjuk och utmattad till följd av stress. "Yin yoga och Restorative hjälpte mig slappna av på djupet vilket var helt nödvändigt för att börja läka. Forrest Yogan byggde upp mig och lärde mig förändra mina stressmönster." Läs mer om Annica på hennes hemsida!
