Vi fortsätter att varje söndag inspireras av berättelser från våra medlemmar om deras möten med yoga. Hur yogan på olika sätt blivit en vägvisare och ett ljus i mörkret. Följ med längs vindlande vägar genom sorg, prestation, kamp för att hitta balans och trygghet, och inte minst finna kärlek till sig själv. I detta inlägg delar Annica Holmberg med sig av sin resa. Hur yogan sakta men säkert smög sig in i hennes liv och till slut ledde henne in mot ljusare tider. Och hur hon hittade den träningsform som passar henne allra bäst. För alla är vi ju individuella. Men vi kan alltid inspireras av andra för att hitta vår väg.
En resa från huvudet in i kroppen
Första gången jag hörde uttrycket ”people pleasing” var det som att få ett slag i magen. Ett ögonblicks förståelse för var den avgrundsdjupa smärta och ständiga kamp jag kände inombords kom ifrån. Det här var jag. Jag var definitionen av people pleasing.
Jag hade växt upp med stor inre stress, prestationskrav och känslan av att inte vara omtyckt och tillräcklig som jag var. Jag blev den duktiga flickan som sökte beröm för att bli värd någonting. Jag gjorde allt för att passa in och uppfylla alla förväntningar. Inklusive att överge mig själv. Min självkänsla var obefintlig och min självbild negativ och destruktiv. Jag var omtyckt av alla men hatad av mig själv. Det spelade ingen roll hur många prov eller ämnen jag fick högsta betyg i eller hur många tävlingar jag vann. Jag kände mig aldrig bra nog.
Jag valde utbildning och jobb efter vad jag trodde förväntades av mig. Och för att jag skulle kunna ta hand om andra. Jag förstod inte att det var mig själv jag behövde ta hand om. Utåt gick allt bra till en början men på insidan mådde jag skit. Jag blev tröttare och tröttare och livet började kännas överväldigande och ohanterligt. Jag grät ofta på kvällen och trodde att jag skulle dö under natten när jag sov. Nu i efterhand förstår jag att det var mina första panikångestattacker.
Uteblivna wake-up-calls
En eftermiddag låg jag på soffan med hjärtklappning och yrsel. Jag var helt slut men jag tvingade mig ändå iväg till universitet och den extra kvällskurs jag läste. Det var så jag gjorde, körde på och tog mig igenom saker på ren viljestyrka. Men den här gången gick det inte och jag kom aldrig fram till kursen. Yr och utmattad ramlade jag ihop utanför universitet och blev körd med ambulans till akuten. Om ändå den händelsen hade blivit mitt wake-up-call. Om ändå jag fått insikt och hjälp då. Så mycket lidande jag sluppit. Men efter bara några veckors vila var jag tillbaka på banan igen. Det skulle krävas betydligt mer innan jag kunde förändras. Jag fick gradvisa insikter om orsaken till stressen och det dåliga måendet men min negativa självbild, prestationskrav och destruktiva mönster hindrade mig från verklig förändring. Ingenting kunde rädda mig förutom en fullständig kollaps och det skulle ta fem år till innan den kom.
Min första yogaklass hade jag tagit några år tidigare. Efteråt hade jag upplevt ett lugn som var helt nytt för mig. Mina stressade tankar lugnade ner sig och jag klarade för en liten stund av att vara i nuet. Ända sedan dess hade jag känt en dragning till yogan. Jag tror att jag instinktivt förstod att det fanns något där som jag behövde. Men det dröjde tills jag flyttade till Göteborg och ett större yogautbud innan jag kunde yoga mer ordentligt. Jag provade Iyengar och gick kurs i Kundalini men utan att riktigt fastna för det. Jag pausade med yogan och började träna på gym istället. Men en dag fick jag för mig att jag prova en yogaklass på gymmet och jag klev in på en klass med Milla Floryd. Det blev en vändpunkt och jag är sedan dess ohjälpligt förälskad i yogan.
I början kunde jag knappt utföra vissa positioner alls. Jag minns hur jag halvsatt i en väldigt konstig variant av duvan för att jag var så stel. Jag hade också så dålig kontakt med min kropp att jag inte förstod hur jag skulle få den att röra sig som jag ville. Men lite i taget blev jag mindre stel samtidigt som kontakten med kroppen ökade. Resan från huvudet till kroppen hade startat. Min yoga började med fokus på kroppen och inget fel i det men tyvärr tog jag också med prestationen in i yogasalen eftersom prestation var det ändå sättet jag visste om att göra saker på. Jag fokuserade på hur väl jag kunde eller inte kunde utföra positionerna. Jag jämförde mig med de andra deltagarna. Men så småningom började andra värden så smått smyga sig på och jag började utveckla en mer positiv relation till kroppen. Och till mig själv också för den delen. Jag blev starkare och mer balanserad och smärtan från alla spänningar minskade. Yogan hade definitivt börjat förändra mig till det bättre men tyvärr behövdes det att jag kraschade totalt för att något genomgripande skulle ske.
När det tar stopp, på riktigt
Så kom kraschen då till slut. Den berömda väggen. Allt blev kaos. Marken rycktes bort under mina fötter och jag föll fritt. Min stackars kropp som jag drivit så oerhört hårt. Som skrikit ut varningssignal efter varningssignal som jag hade ignorerat. Till slut orkade den inte längre. Till slut kom jag inte längre upp ur sängen. Kroppen tvingade mig till vila och kampen var äntligen över. Jag tvingades till det som inget eller ingen hade lyckats med – att få mig att inse att jag inte längre kunde fortsätta som jag gjort och att jag var tvungen att förändra mig i grunden om jag ville överleva.
Jag fick ta till många verktyg på den långsamma vägen vidare men yogan var och är det viktigaste. Min dagliga följeslagare. Dock inte den fysiska yoga jag utövat innan kollapsen. Den gjorde mig bara sjukare, kroppen hade inga resurser kvar för fysisk träning. Jag har fått utveckla ett nytt förhållande med yogan och lärt känna yin, restorative och nidra. Andning och meditation. Börja lyssna inåt på riktigt. Använda positionerna för att hitta in i kroppen istället för tvärtom. Bli vän med kroppen istället för att kämpa mot den. Mitt överbelastade nervsystem började snart lugna sig och jag kunde slappna av men efter ett tag började jag få ont i kroppen igen. Den hade varit inaktiv för länge och behövde stärkas upp. Hållningen hade kollapsat och nacke och axlar smärtade. Men hur skulle jag gå tillväga när jag inte orkade träna och all fysisk aktivitet gjorde mig sämre?
Att hitta det just jag behöver
Så hörde jag om en träningsmetod för utmattade som gick ut på att träna som en sprinter. En kort intensiv träningsinsats och sedan mycket vila innan nästa ansträngning. Jag tyckte det lät intressant men var ändå osäker på om det kunde fungera för mig. Jag verkade vara ovanligt fysiskt utmattad och de vanliga råden fungerade inte. Men så provade jag ändå att börja applicera principen på min yoga genom att lägga in korta yangpositioner i mina yinpass. Och det fungerade!
Jag fann att när jag först gjorde helt avslappnad yoga följt av en yangposition som hunden eller en krigare och sedan återigen slappnade av så återhämtade kroppen sig och jag kunde göra en ny position efter en stund. Jag blev inte sämre av den här träningen som jag blev av allt annat fysiskt jag gjorde. Det blev naturligtvis inte så många stärkande positioner under ett pass men de räckte för att jag skulle börja bli starkare. Den nya yogaträningen lärde mig också andra viktiga saker. När jag gick från avslappning in i ansträngning hade jag större fokus inåt, på hur positionen kändes och hur jag kunde utföra den utan att använda mer anspänning än som behövdes. Och efteråt när jag landade i avslappning kände jag hur kroppen påverkats och hur lång tid det tog innan den helt återhämtat sig. Det här var viktiga saker att lära mig och ta med även utanför yogamattan.
Att leva och vara yoga
Nu är det 2,5 år sedan jag brände ut mig. Jag utövar yoga hela tiden - i hur jag andas, hur jag förhåller mig och bemöter mig själv och andra. Nästan varje dag gör jag också något av mina egenskapade pass med växlingen mellan yin och yang. Eller så gör jag rena yin- eller restoritivepass när det är det jag behöver. Jag har lärt mig lyssna på vad jag behöver, tycka om och ta hand om mig själv och agera kärleksfullt. Jag styrs av kärlek och tillit istället för rädsla. Jag känner naturligtvis rädslor ibland, eller till och med ofta, men skillnaden är att jag inte längre styrs av dem. Jag är inte helt frisk än men jag är på rätt väg och jag mår bra under tiden och jag tror inte att det hade varit möjligt utan yogan. Eller så hade det i alla fall tagit väldigt mycket längre tid. Att behöva gå igenom den här utmattningen är det svåraste jag gjort. Det värsta jag varit med om men också det bästa. Det var min läxa, min lektion av livet för att lära mig leva.
Med värme,
Annica Holmberg
Fler berättelser - Här kan du ta del av samtliga inlägg under Mitt möte med yoga.
Övriga lästips
Videorekommendationer
- Video: Calming and Grounding Yoga Nidra Practice, Mona Anand - 15 min
- Audio: Calming and Grounding Yoga Nidra Practice, Mona Anand - 15 min
- Yinyogapass med fokus på rotation, Viktor Frih - 45 min
Vill du dela din berättelse?
Har du en resa och ett möte med yogan som du vill dela med dig av? Maila till [email protected] så sprider vi mer inspiration till fler.
