Vi kommer alla möta döden. Den är en del av det liv vi lever, ändå pratar vi så sällan om den med varandra. Carolina Molse, en av våra uppskattade gästbloggare, delar med sig av sina tankar runt döden, hur vi kanske tydligare kan navigera i vårt eget liv och känna mer tacksamhet genom att påminna oss om vår egen dödlighet samt hur meditationen hjälper henne i detta.
Att prata mer om dem som gått före oss in i det okända
Det är en sådan där härlig höstmorgon då ljuset tycks filtreras särskilt milt ner från himlen. Luften är hög och ren. Det är en sådan dag som vi förlåter sommaren för att den tog slut alltför snabbt. För att den alltid tar slut alltför snabbt. Men vi förlåter eftersom vi annars inte skulle få vara med om dessa dagar när naturen klär sig i de varmaste färger, när dess dofter är mättade och intensiva och tillvaron viskar om nystart.
Till och med dofterna på kaféet vi sitter tycks mer intensiva. Min cappuchino doftar gott och är vackert gjord. Vi pratar, skrattar, förundras och förfäras, samtalet spiller in på allvarligare ämnen. Vi talar om döden. Döden som ingen av oss undkommer, att den kommer vet vi alla, men när den kommer vet ingen. Ett av livets väldigt få självklara faktum. Trots det nämner vi den sällan. Vår egen som inträffar en dag, eller någon nära oss som inte längre lever. Döden är främmande, någonting som händer långtifrån oss själva. Jag tror inte på det förhållningssättet.
Med ett fåtal av mina väninnor är det naturligt att prata om döden. Med dem kan jag prata om min dotter som dog under sitt sjätte levnadsår. Jag gråter ofta under dessa samtal, mina väninnor ber då om ursäkt. De vill inte försätta mig i en obekväm situation. De är rädda att deras ord lockat fram mina tårar. Så är det bara delvis. Saknaden, den jag ganska ofta lyckas skjuta åt sidan, kommer upp till ytan, det är den som lockar fram mina tårar. Jag påminns om det jag har vetat i ganska många år nu, att min dotter inte kommer tillbaka. Samtidigt känns det bra att prata om henne. Jag mer sällan hon nämns, desto mindre känns det som om hon någonsin har funnits. Och så får det aldrig bli för oss, hennes familj. Genom att nämna hennes namn erkänner jag hennes existens. Då liksom nu. På så sätt görs livet utan henne mer uthärdligt.
Prata och känn tacksamhet
Låt oss prata mer om dem som gått före oss in i det okända, kanske till det som vi kallar evigheten, låt oss prata mer om de döda. Låt oss på så sätt göra dem till en del av det liv som alltid fortgår, och låt oss vara tacksamma över de år då vi fysiskt sett fick vandra vid varandras sida.
Påminner vi oss själva om vår egen dödlighet tror jag också det kan bli lättare att navigera i livet. Och besvara frågan om vilket liv du eller jag vill leva. I ljuset av livets ändlighet blir nyanserna liksom klarare, valen kanske tydligare.
Påföljande morgon går jag upp lite tidigare. På caféet igår påminde min väninna mig om hur välgörande några minuters stillhet varje dag är. Ingen annan i familjen har vaknat och jag kan ostört gå ut och sätta mig utomhus och meditera. Jag andas och tar in ljudet av morgonen som vaknar. Ett fåtal fåglar kvittrar. Vinden är förvånansvärt ljum trots årstiden. Jag känner tacksamhet över livet, sorg över min dotter som inte lever längre, jag andas, redo att möta ännu en dag.
Meditationen hjälper mig att känna och att erkänna alla känslor inom mig. Den gör mig starkare. Den gör mig till den jag vill vara, till den jag är.
Carolina
Lästips
- Läs mer om meditation här!
- Meditate to elevate - Ulrica Norberg berättar hur stress påverkar oss, och hur meditation är ett fantastiskt verktyg mot just detta.
- Tips på vägen för att öva tacksamhet - att känna tacksamhet hjälper oss må bättre!
Om Carolina
Carolina är utbildad ekonom men jobbar nu inom projektledning. I april 2015 gav hon ut den öppenhjärtliga boken "Sagan om Anna" vilken hon började skriva året då hennes dotter Anna Sofia dog i cancer endast sex år gammal. Vid sidan om försäljning via internetbokhandeln går boken att finna på Carolinas hemsida. Det är Carolinas tanke att skänka överskottet från försäljningen av boken till Barncancerfonden. Ett sätt att infria hennes dotters vilja.
Carolina håller kostnadsfria föredrag på temat "Att hitta vägar I sorgen, inte UR sorgen". Dessa bokas via hennes hemsida. Nu skriver Carolina på sin nästa bok och är mammaledig med sin son på 14 månader som var mycket efterlängtad av två storasystrar i livet och en ängel någonstans därute.
Carolina är numera en återkommande och uppskattad gästbloggare här på Yogobe, hennes vackra inlägg går alltid rakt in i hjärtat. Här kan du läsa hennes tidigare inlägg:
- Mitt möte med yoga: Genom sorgen & saknaden - Carolinas fina inlägg om hur yogan hjälpt henne genom sorgen i och med dotterns bortgång.
- När var du senast ödmjuk mot dig själv? Om att titta inåt och ge sig själv kärlek.
- Att hitta vägar genom sorgen - om att hitta sin egen väg för att hantera sorg.
