Jag jobbar med träning och hälsa och var påläst om gravidträning. Jag visste att jag kunde träna så länge jag mådde bra. Men då visste jag inte hur det skulle bli. Jag visste inte att jag skulle gå upp 30 kilo och sova som en galning. Graviditeten blev en reality check!
Trodde inte att förändringen skulle bli så stor
När jag träffade mitt livs kärlek och tog beslutet ”jo, jag kanske vill bli mamma i alla fall”, hade jag en tydlig föreställning om hur jag skulle vara som gravid. Jag såg mig själv med en ganska liten, rund, ”tränings”-gravidmage, inte mycket större än en kudde under tröjan och absolut inte speciellt mycket i vägen när jag tränade mig igenom mina nio månader.
Eftersom jag jobbar heltid med träning och hälsa och var bra påläst om gravidträning, så visste jag att jag i princip kunde fortsätta med alla mina aktiviteter så länge jag bara orkade och det kändes bra. Jag hade som plan att fortsätta både springa, lyfta, cykla och yoga hela vägen fram till förlossning.
Eftersom träningsmotivation aldrig hade varit ett problem för mig innan jag blev en levande ”bebisfabrik” kunde jag inte föreställa mig att det skulle vara speciellt annorlunda under i alla fall de första 35 gravidveckorna…
Vad som hände i verkligheten?
De första 21 veckorna var jag så trött att jag kunde sova stående. Jag sov i snitt 9-10 timmar per natt PLUS 1-2 timmar varje eftermiddag/kväll! När jag var i vecka 14 åkte vi iväg på vad som skulle vara en sista romantisk parsemester – och jag sov till 10 på morgonen, somnade vid poolen med en bok över huvudet runt lunch, tog en lång eftermiddagslur på rummet och gick och la mig vid 21-tiden på kvällen. Kul tjej.
Efter fyra dagar ställer sig min man upp ur sängen, efter att ha gjort ett tappert försök att lägga sig samtidigt som jag strax efter 21 på kvällen och utbrister uppgivet: ”Det här går inte! Jag kan inte sova en blund till på resten av veckan! Min rygg håller på att gå av för att jag har legat ner så mycket!” Kommer ihåg att jag inte visade speciellt mycket sympati, utan grymtade istället något om att testa ombytta roller för en dag.
Väl hemma i Sverige igen skötte jag mitt jobb och sedan TVINGADE jag mig till att röra mig. Allra helst hade jag velat sova istället. Ibland blev det en långsam jogg, ibland ett styrkepass och ibland 5-30 minuter på yogamattan. Resten av tiden… sov jag.
En grov missbedömning
Efter vecka 21 släppte den dövande tröttheten och jag kunde röra på mig med större entusiasm. Jag hade inga speciella eller konstiga ”cravings”, förutom citrusfrukter (som jag kunde äta ett kilo om dagen under den första trimestern) och spaghetti bolognese – hemlagad. Jag älskar spaghetti bolognese i vanliga fall, men under min graviditet tror jag att jag tvingade min man till att laga denna paradrätt minst två gånger i veckan. Förutom detta åt jag inget som avvek från min normala kost. Jag hade definitivt haft en föreställning om hur mycket man går upp i vätska + bebis och hur mycket man äter sig till några extra gravidkilon innan jag själv blev med barn. Självklart förstod jag att genetiska faktorer också spelade en stor roll, men eftersom jag inte hade något att jämföra med visste jag inte vad jag hade att vänta, vilket förklarar min illusion om den ”lilla runda magen”. Även detta visade sig vara en grov missbedömning från min sida.
När jag hade en månad kvar till förväntat förlossningsdatum hade jag gått upp strax under 30 kilo. Jo, du läste rätt. Om man har träffat mig i verkligheten eller sett en bild på hur jag ser ut, så förstår man att 30 kilo är mer än halva min normala kroppsvikt. Och i stort sett allt satt på magen. Min mage var inte stor – den var ENORM. Och den var i vägen – något kopiöst!
Jag kunde inte göra vinyasas utan att magen tog emot, jag kunde inte göra marklyft, det gick inte att springa utan att först fixera hela härligheten med ett speciellt gravidbälte som jag beställde från USA… Men rörde på mig, det gjorde jag. För att må bättre. För att inte fötterna och benen skulle svullna upp till oigenkännlighet, för att ryggen tog stryk av den väldigt tunga magen och behövde stärkas, för att även om relaxinet förbereder och luckrar upp lederna, i bland annat bäckenet, hade jag aldrig känt mig mer muskelstel än under och direkt efter min graviditet, för att få syre till hjärnan och kunna tänka bättre bland alla gravidhormoner.
Slapp bli stel som ett kylskåp
Jag säger ”rörde på mig” istället för ”tränade”, för ”tränade” det gjorde jag knappast. Jag gapskrattade åt de totalt ovetenskapliga pulsträningsrekommendationerna jag kunde hitta i all urbotadålig gravidträningslitteratur på marknaden – ”låt ej pulsen överstiga 140 bpm” – jag nådde 140 bpm bara genom att ta mig från bilen in på gymmet.
Yogan hjälpte mig från att bli stel som ett kylskåp under mina sista gravidmånader. Jag använde alla tänkbara hjälpmedel för att kunna praktisera och hitta lindring i stela muskler. Klossar, bälte, stol, bolster, foamroller, små bollar och spikmatta.
När det väl var dags för förlossning var jag, tro det eller ej, i grym ”form”. Pigg, stark, rörlig och mentalt förberedd. Det visade sig att jag kom att behöva detta och lite till, när jag en timme in i pågående förlossningsarbete förstod att jag hade blivit matförgiftad…men det är en helt annan historia.
Videotips
Yoga with
Hva trenger du å vite før du begynner med yoga under svangerskapet?
Meditera with
Stilla sinnet utan att bli för yr med denna enkla meditation.
Yoga with
Stötta dig själv och ditt välmående i din graviditet– flöda och få tips på anpassningar.
Yoga with
Skön gravidklass för vana yogis i tredje trimestern, rör dig inifrån och ut.
För att kunna se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem på Yogobe. Är du ny till tjänsten? Prova gratis i 7 dagar utan bindningstid – klicka och kom igång här!
Lästips
- Läs mer om gravid- och mammaträning här!
- Stoppa tiden - eller njut av den, av Bianca Barck
- When they go low - we go high, av Johanna Andersson
