Man kan prata ihjäl sig om hur närvaro och att bara vara är fantastiskt. Men har du sett effekten på dina egna hjärtslag? Eller i blicken från ditt barn? Där har du sparken i baken du behöver. Så hur hanterar vi egentligen den fantastiska och obarmhärtiga Tiden? Jag fick i alla fall ett uppvaknande och en tankeställare en helt vanlig dag som förälder...
Vi är på väg till lekparken, jag, min sambo och våra två små. Det är varmt och skönt ute och vi går längs den lugna lilla gatan. Fåglarna kvittrar i det disiga ljuset och vi har inga tider att passa, vi har inte bråttom, och ändå hör jag mig själv otåligt och för tredje gången säga till mina barn när de stannar och tittar på nåt litet längs vägen, när de stannar för sjuttiofjärde gången: ”Men kom nu så att kommer vi fram nångång”.
Va? Jag hör frasen upprepas i mitt huvud och jag undrar vem som sa något så dumt. ”Kommer fram?” Är det det som är målet? Ja, vi har tänkt gå till parken, men det är väl inte för att komma dit som vi har gått ut? Vi kanske gått ut för att det är skönt att vara utomhus, för att vara med varandra, för att ha roligt? Nej, tydligen inte. Det är för att komma fram.
Det kan kännas rätt tidspressat att vara småbarnsförälder, för det är så många människors behov som ska tillfredsställas under dygnets vakna timmar. Så många gånger min uppmärksamhet riktas mot en liten person som behöver hjälp, snabbt, som ramlar och slår sig, som spillt ut sin juice, som bara behöver mig. Och det är en sån jäkla gåva. Men i vardagen ska jag lämna på förskolan, helst komma i tid, helst hinna med ett tåg, vara i tid till jobbet, hinna med lunch, hinna göra så mycket som möjligt på kort tid, hinna med ett visst tåg för att kunna hinna äta middag med familjen. Hinna vara med barnen "på riktigt" innan de somnar. Det här mina kära vänner, det är ett osunt förhållande till tid...
Hur kan man ha ont om tid?
Jag läste en fin tidningsartikel häromdagen, om en äldre kvinna som skrivit en bok på temat Tid. Där berättade hon att tidigare generationer inte kände sig tidspressade som vi tycks göra idag. För tid – hur kan man ha ont om det? Tid är något som bara finns. Opåverkbar, obarmhärtig och fantastisk tickar den vidare genom universum.
Och här går jag en ledig dag och gör vaddå? Försöker optimera min tid, med barnen? Jag suckar och inser att jag kanske inte heller är ensam om det här omedvetna sättet att hantera tid. (Kan man ens det – hantera tid?) Flera timmar senare är jag så sjukt glad att jag hörde min egen röst tidigare, på riktigt. För min dotter lägger sina små armar runt min hals och säger "tack för idag mamma, du är bäst i hela världen". Och kanske är det för att jag slutade snabba på, att jag gungade med henne, eller inte alls för något jag gjorde, utan för att jag bara var där, inte insnurrad i tid.
En vis person sade till mig häromdagen att "närvaro har en stor kraft". Först nu sjunker de orden in, och jag tänker att där, där ligger min utmaning. Jag känner min dotters armar, jag smälter och rinner ut genom fötterna, genom fönstret, ut i världsrymden och tänker att tid, det är det enda jag har.
Lästips
- Forskning: Vad är din tid värd?
- Långsamhetens lov, av Josephine Selander.
- Meditation ger mer lugn, mer fokus, mer av dig. Nyfiken på att testa? Läs mer om meditation här!
