Under ett antal söndagar framöver kommer några av våra vackra och modiga medlemmar dela med sig av sin resa. Det är berättelser från hjärtat, fyllda av både sorg och glädje. Men med en röd tråd: Hur yogan och meditationen har bidragit till så mycket värme och kärlek, och blivit ljuset som lett dem alla rätt. Den här veckan inspirerar Maria Möhring oss med sin berättelse.
Jag är en krigare
Andas, djupt och lugnt. Öppnar ögonen och ser den nästan ofattbart blå himlen, känner solens strålar på min hud, hör ekorren skutta mellan grenarna i tallen bredvid. Mina sinnen öppnas och vidgas. Känner hur kontakten med kroppen återupprättas. Jag är här och nu. Stillhet sprider sig med varje andetag. Upprepar gång på gång tyst för mig själv: Det är säkert för mig att vara här. Ännu en gång har jag i minnet förts iväg till en skakande dåtid, till händelser som mitt medvetna i så många år trängt undan men som allt oftare gör sig påminda. Och ännu en gång hjälper andningen och närvaron mig att komma tillbaka till nutid och att registrera allt som är olika mot då. Att se att allt är bra nu.
Att bli en främling för sig själv
För drygt ett år sedan blev jag sjukskriven för utmattning och posttraumatisk stress. I början handlade det mycket om att vila och försöka återfå kraft och lust. Jag promenerade mycket, styrketränade lite lätt, men tröttheten och smärtan i kroppen och ett opererat ben gjorde det svårt att komma igång. Att använda kroppen kändes trögt och motigt. Jag som alltid tyckt om att röra mig och träna kände inte igen mig själv och min egen kropp. Inspirerad av en nyfrälst yogidotter började jag på senhösten försiktigt och stelt göra de yogaövningar jag lärt mig för ett antal år sedan, då jag under några års tid yogade frekvent.
Det blev mycket gymnastik på mattan, det vill säga jag gjorde mina asanas men var inte speciellt närvarande i det jag gjorde. Tankarna fladdrade hit och dit. Jag frustrerades av kroppens stelhet och kände mig mest klumpig och ovan. Vill ju göra allt bra och rätt, och det här kändes allt annat än det. Smidigheten, närvaron och lugnet som jag hade i minnet att yogan gett fanns inte i sikte.
Frigörelsen från prestationen
Jag hade hela tiden en stark önskan att hitta in till mig själv, tillbaka till kroppen och en envis röst inuti viskade varje dag att jag inte skulle ge upp. Så en liten stund varje dag rullade jag ut min matta och gjorde de asanas som kom till mig. Jag läste en del om yoga, i böcker och på webben, men det var först när tanken, att jag inte behöver prestera något på mattan, verkligen landade i mig som det började hända saker. Jag var där bara för min egen skull, för att ha det kul och skönt. Helt plötsligt började kroppen be om den där stunden, och när jag var där fanns bara det. Jag hittade känslan av kroppen igen, av att vara i den, känna den, njuta av att ha kontakt med den. På mattan blev det många gånger välkommet lugnt och stillsamt inuti.
Att medvetet fokusera på de olika chakrana för att få energin att flöda genom hela kroppen blev mitt fokus och jag känner hur gamla låsningar och spänningar långsamt börjar släppa. Jag andas in trygghet, tillit och stabilitet till mitt rotchakra och mina onda ben. Känner hur den oranga färgen i Svadhisthana ger mig kreativitet, njutning och lycka tillbaka. Genom ett allt starkare kraftcenter ökar min styrka, självkänsla och kraft till förändring. Jag öppnar mitt hjärta för villkorslös kärlek, medkänsla och förlåtelse för att låta den underbart gröna färgen omsluta mig medan tacksamhetstårar väter mina kinder. Ett öppet femte chakra ger färre och färre begränsningar i mitt sätt att tala, lyssna och uttrycka mitt sanna jag. Med blicken in i tredje ögat börjar jag lita på min intuition och se de oändliga möjligheter livet erbjuder. Jag njuter av de 1000 lotusblommornas vita ljus som strömmar över mig och känner mig hel, i harmoni med allt omkring.
Hitta hem genom medkänsla och kärlek till sig själv
Men det kom också en oro jag i början inte kunde lugna med min andning eller rörelser. Många är de gånger då jag mått så illa att jag fått stanna upp och lägga mig ner, eller då jag varit så yr att en stående position inte heller varit möjlig. Eller då gråten skakat kroppen till träningsvärk. Men ur detta har också en styrka byggts upp, en vetskap att det är tillfälligt, det lugnar sig och går över även denna gång. Jag har pratat mycket med kroppen och mig själv under den här tiden, frågat och fått svar. Förklarat och lugnat. Varsamt bett om lov och prövat vad som är möjligt. Sinnena har skärpts och medvetenheten och närvaron är större.
Varje gång jag ställer mig på mattan ber jag om tillåtelse att använda min kropp, ber den tala om för mig vad jag behöver just idag. Ibland blir det två, tre eller fyra olika pass på Yogobe (finns ju hur många roliga videos som helst!), jag svettas som bara den och ett par timmar har försvunnit. Andra gånger blir det ett pass yin eller så ligger jag bara i Shavasana en lång stund. Vissa dar är kroppen stel och omedgörlig, andra mjuk och följsam. Ibland är det lugnt och stilla, ibland rasar en storm inombords. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att jag är där, på mattan, i kroppen. Jag andas och jag njuter av att jag finns till. Allt är bra nu. Och så tanken som kommer allt oftare:
Jag är en krigare!
Varma hälsningar,
Maria Möhring
Lästips
- Här hittar du alla inlägg under Mitt möte med yoga i bloggen.
- Läs mer om hur du kan hantera stress här!
