Våga vara bekväm i det obekväma. Det peppar jag mig själv till just nu – och förhoppningsvis även dig. För livet är inte guld och gröna skogar hela tiden. Lidandet, det jobbiga, ingår. Acceptera och stanna i det. Genom yogan kan vi lära oss just det. Kom, vi vågar vara bekväma i allt, tillsammans!
Att falla tillbaka i gamla mönster
Jag sitter och känner att det här mönstret jag faller tillbaks i om och om igen börjar bli väldigt tjatigt. Det tar över mitt fokus från allt annat, både själva mönstret i sig, men också mina tankar, min själ. Självkänslan dippar. Ångesten gör åter entré. Frustrationen lever rövare.
– Men hur vore det om du testade att prata med alla i din omgivning om detta, om hur du känner, och be om stöd i att kunna förändra det, säger han där hemma. Är han galen?! Herregud vad läskigt. Det tror jag inte riktigt på. Det måste finnas andra sätt.
Nej, definitivt INTE. Punkt.
– Men du var ju villig att skapa en förändring. Du sa ju det, har du ändrat dig nu, fortsätter han.
Självklart har jag inte det, jag vill ju verkligen ändra det här beteendet. Verkligen! Men inte på det sättet. Jag måste hitta min väg. Det där är bara alldeles för jobbigt. Varför? Ja, men det är bara superjobbigt att prata om, att visa sig så sårbar. Obehagligt. Och förnedrande, rent ut sagt.
Så det är bra med det.
– Har du en annan plan då, din väg?
Tusan vad tjatig han är. Suck. Nej inte just nu, men det kommer. Såklart det kommer.
Det går några dagar. Jag läser någons blogginlägg om att skapa förändringar. Jag läser mina anteckningar om att leva i mellanrummen, “the in-betweens”. Att inte bara se slutmålet. Att våga landa här och nu, och faktiskt ta den där klyschan med något om att det är resan som är det viktiga, inte målet, på orden. Men jag vill ju bara dit, till slutmålet, ur det här, in i det nya. Skit i resten, ta mig bara dit… Nu! Helst igår.
Jo men tjena. Jag har tydligen inte lärt mig någonting. Vad är det för fel på mig? Jag VET ju allt detta - lägger på lite mysig självkritik som grädden på moset.
Sen sitter jag här. Det landar i mig. Allt jag vet finns ju där. Det är små frön jag sått. Men de behöver tid och näring för att växa. Inget blommar dagen efter du sått det i jorden. Inte heller det inom oss själva.
Att våga vara bekväm i det obekväma
Förändring är en del av livet. Men förändring är många gånger också något otroligt svårt. Vi kastar oss ut i det okända, många gånger ett fritt fall, där vi inte vet vad som fångar oss, eller inte fångar oss, där nere. Det är en himla chansning, men vad vore du egentligen utan den där förändringen? Jag vore i alla fall så otroligt mycket fattigare. Känslomässigt, kunskapsmässigt och själsligt.
Att vara bekväm i det obekväma, något vi verkligen kan lära oss från yogan. Att våga stanna kvar i positioner som känns obekväma, som känns jobbiga, och andas igenom dem. När kroppen tillåter kan vi låta andningen ta oss djupare. När kroppen säger ifrån så acceptererar vi det som är och stannar på samma ställe tills vi vid något senare får ett OK från kroppen att nu, nu släpper vi efter lite här inne, du har gjort ditt jobb. Belöningen.
Det är så lätt att bara ge upp. Att vända ryggen till och gå när vi hamnar i situationer som känns jobbiga och obekväma. Eller varför inte sticka huvudet i sanden och låtsas som det regnar? Den har man ju själv tagit till ett antal gånger. Ta tag i att göra den där inlämningsuppgiften jag tycker är svår? Nä, inte nu. Sen. Superjobbigt ju. Ringa det där samtalet som kommer vara jobbigt? Imorgon. Göra det där som krävs för att göra den där förändringen? Jag måste fundera lite på den. Återkommer. Snart. Jo snart. Men inte än. Och tiden den går. Och mönstren består. Det som förändras är frustrationen och tron på sig själv. Och då inte till det positiva.
Jag tänker att vi måste inse att livet inte är så bekvämt och skönt hela tiden. Det är otroligt jobbigt ibland. Men det är ju så det är.
Myrsteg, men ändå
Så igår öppnade jag mig till viss del i frågan om mönstret jag vill, och verkligen behöver, bryta för en kollega. Baby steps. Eller snarare myrsteg. Det tar emot. Men är det något jag aldrig bangat så är det en utmaning. Att klara något jag inte trodde jag skulle klara att utföra, och därför bara måste tvinga mig in i det, hur jobbigt och obekvämt det än är. Och vad är skillnaden egentligen? Att utföra en handling som är jobbig, hoppa på ett jobb som känns svårt eller något annat rent praktiskt mot att anta utmaningen för att skapa den där förändringen. Ingen alls när allt kommer omkring. Ingen alls.
Förändringens tid är kommen. I detta specifika fall åtminstone. Sen är det bara att inse att jag kommer sitta med samma ångest och tycka det är skitjobbigt att göra en annan förändring i framtiden. Kanske inom kort till och med. Nedslående? Jo, men samtidigt; That's life. Let's do it!
Lästips
- Skapa en förändring för din hälsa - kom igång med yoga, löpning eller träning med ett träningsprogram!
- Inget är för evigt - förutom förändring, av Josephine Selander.
- Skapa ditt yogaår - ett löfte från hjärtat, varför inte påbörja ett yogaår här och nu?
Sköna sekvenser
Yoga with
Fokus på höfter och därmed andra chakrat, svadhistana chakra som bl.a. handlar om att möta förändring.
Yoga with
Öppna upp hjärtat och släpp gamla sår med Emma Öberg. Sköna bröstöppnare och en kort meditation.
