Detta är den fjärde och sista delen i vårt tema som handlar om att skapa utrymme genom meditation. Den här veckan inspirerar meditationsläraren Jessica Agert dig till att hitta just ditt meditativa förhållningssätt genom livet. Det handlar om kärlek, och vad betraktelser kan göra. Det är i mellanrummet det händer.
Detta är en del i temamånaden om meditation i våra Fb-communityn BEYOGA365 samt YOGAMOM365 där vi under fyra veckor guidas av meditationsläraren och inspiratören Jessica Agert för att lära oss meditera samt få in meditationen i vår vardag. Läs introduktionen till månaden här!
Vecka 4 (av 4) - Ett meditativt förhållningssätt till livet
Allt jag kan om kärlek lärde jag mig av en häst.
Ingen stod ut med henne. Hon sparkade, bet, lade öronen bakåt och visade tänderna så fort någon kom i närheten. Vägrade hoppa över hinder, trots att hon var en hopphäst. Vägrade lyda, vägrade vara anpassningsbar. Till slut gav dom upp, en efter en av alla duktiga ryttare som försökte. Vem vill ha en häst som inte gör som man säger? Vem orkar med en argsint blängande sparkmaskin? Ingen.
Jo, en.
Jag.
Jag fick henne i min vård under min utbildning till ridlärare. Jag fick henne för att ingen annan ville ha henne och för att jag var udda bland de andra hästtjejerna. Jag var en betraktare, en observatör av livet, ofta några kliv utanför gemenskapen och aktiviteterna, för där hade jag bäst översikt. Jag fick henne för att kanske, kanske skulle jag kunna fundera ut om hon var helt omöjlig och bara borde gå i hagen resten av sitt liv, eller om hon kunde förändras och bli mer som de andra hästarna. Om hon kunde vara till någon nytta.
Vi inledde vår relation med att blänga på varandra. I minst en vecka bara tittade jag på henne. Studerade vad som hände när någon öppnade hennes boxdörr för att ge henne mat, mocka rent eller kanske försöka ta på henne ett träns och en sadel. Samma sak varje gång – hon hotade med hela sin varelse, avvisade alla inviter och gick snabbt till attack om hon upplevde att ingen lyssnade. Jag stod där, stilla och tyst och betraktade henne och hon vände ibland på huvudet och betraktade mig. Oftast vände hon bara bakdelen mot mig och visade hur snabbt och gärna hon tänkte sparka mig om jag kom närmre. Efter några dagar började jag ana ett mönster. Hon reagerade definitivt väldigt starkt på människor som närmade sig, men allra starkast reagerade hon på händer. Hon var arg och hon var rädd. Varför? Vad hade människors händer gjort med den lilla hästen som gjorde att hon hellre vände världen till sin fiende än tog emot omsorg och kärlek?
Efter den första veckan insåg jag att det var dags att hitta ett sätt för oss att lita på varandra. En sak var nu helt uppenbar; jag ville inte bli biten eller sparkad (jag hade sett henne lämna tydliga och obekväma avtryck på andra alltför många gånger för att vilja testa själv...) och hon ville inte att jag skulle röra henne. Eller försöka röra henne. Eller ens visa mina händer. Så jag gjorde inte det. Istället var jag noga med att stoppa händerna i fickorna och ställa mig tyst strax innanför dörren i hennes box. Sen stod jag där och vi fortsatte att betrakta varandra. Jag närmade mig oerhört långsamt och höll noggrant händerna dolda. Hon var inte förtjust, men inte heller skräckslagen.
Så där höll vi på och efter ett tag blev det nästan komiskt. Vad skulle jag göra nu? Jag bestämde mig för att bryta tystnaden och börja prata med henne. Jag berättade varför jag var där, varför jag höll händerna i fickorna, att jag ville henne väl och var nyfiken på hennes beteende, men att jag inte riktigt förstod hennes ilska.. Kunde hon tänka sig att hjälpa till lite för att förklara? Hon pratade inte tillbaka... Eller? Jag fick långa blickar och långsamt började hon sänka huvudet och äta när jag var där. Hon kunde röra sig runt i boxen och nosa lite kring mina fötter utan att signalera att jag nu bara var en minut från dödens käftar. Hon började slappna av. Och plötsligt hände det. Nyckeln dök upp i form av en fluga. Det finns knappast bara en fluga i ett stall, det finns tusentals, men detta måste ha varit en alldeles särskilt modig och vilsen fluga, för den vågade sig fram till det ilskna stoet och bestämde sig för att landa på hennes rygg.
Betraktandet ger resultat
Det som hände sen fick mig att äntligen förstå henne. För en fluga är ju liten och lätt i jämförelse med en häst och hästar är vana vid att flugor landar på dom. Så den här hästens reaktion förvånade mig enormt; hon ryckte till som om hon fått stryk. Slutade nästan andas och ruskade på sig något våldsamt, vände huvudet bak mot platsen där flugan satt och försökte förgäves bita bort det lilla monstret. Började sparka mot väggen som om hennes frustration behövde fysiska uttryck. Hon reagerade helt enkelt enormt instinktivt och fysiskt i sina försök att skydda sig. Varför? Hon kunde knappast vara rädd för flugan, inte heller arg på den. Jag funderade på det samtidigt som jag gick bort till en annan av mina hästar för att göra i ordning honom inför dagens ridning. När jag borstade honom vände han på huvudet och istället för att försöka bita mig så puffade han mig uppskattande i ryggen med sin mjuka mule och berättade att det där var mysigt. Och jag insåg att den knäppa lilla märren som ville bita alla i sin närhet, till och med en liten fluga – var inte arg. Inte sjuk, inte rädd. Hon hade ont. Väldigt ont. Hon tillhörde den lilla procent av hästar som var så öm i huden att minsta antydan till att borsta, sadla eller ta i henne för hårt inte bara var obehagligt, utan resulterade i en fruktansvärt smärta! Inte ens en fluga orkade hon med. Inte undra på att hon bet, att hon försvarade sig på de sätt hon kunde.
Nu följde några veckor av intensivt prövande av hur jag skulle göra för att få henne att acceptera mina händer och min beröring. Vi kämpade, hon och jag, men till slut insåg hon att jag aldrig skulle plocka fram en borste eller på andra sätt gå över hennes smärtgränser. Jag fick lägga händerna på henne och hon stod kvar. Jag rörde min hand över hennes kropp och kände hur hon darrade och spände sig, men hon stod kvar. Väntade. Jag testade henne och hon testade mig. Jag tog fram en trasa av skinn, det mjukaste jag kunde hitta och strök henne sakta över halsen, ner på benen, över ryggen. Visade henne vad jag höll i handen, väntade in henne när hon blev för spänd och orolig. Pratade lågt och mjukt, berättade vad jag gjorde, väntade tills hon slappnat av och började om. Vi vande oss vid det lugna, mjuka och accepterande umgänget. Vi vande oss vid varandra.
Var det bara nedförsbacke hela vägen till det lyckliga slutet härifrån? Långt ifrån. När jag tog på henne sadel och träns började vi om igen. Hon ägnade några veckor med sina fyra hovar mer i luften än på marken och protesterade hårt mot att få en ryttare på ryggen. Samma procedur upprepade sig. Hon gjorde uppror, jag väntade. Hon bockade, stegrade sig och snurrade runt, jag satt kvar och försökte justera min sits till att bli så mjuk och behaglig som möjligt för henne. Och en dag släppte hon ut en stor suck och gav upp. Vi kunde äntligen börja jobba!
Fina förändringar
Till slut blev hon en väldigt fin liten hopphäst. Hon var inte stor, men hade en enorm spänst och eftersom hon var så rädd för att få ont var hon mycket noga med att inte slå benen i bommarna och rev sällan några hinder. Andra fick syn på henne. Det var som att de glömt att hon fanns men nu insåg att här galopperade en begåvad tävlingshäst omkring – med en elev på ryggen. Borde inte tävlingshästar ridas av tävlingsryttare? Så vår tid tillsammans tog slut och märren fick en duktig och professionell ryttare på ryggen, en som inte var elev utan som visste mer och var väldigt erfaren. Men också en ryttare som inte hade tid för tjafs och som definitivt inte såg henne på det sättet jag hade kommit att se henne. För jag älskade henne utan förbehåll. Jag såg hennes egenheter och istället för att försöka ändra på dem valde jag att titta in i solen och bli bländad av hennes unika skönhet och den enorma livskraft som hon visade när hon vägrade anpassa sig. Hon kämpade varje dag för rätten att få vara sig själv och jag älskade henne för det. Som tack fick jag en häst som blommade ut och visade att när hennes personlighet och hennes behov räknades, då var hon unik, lojal och fantastiskt arbetsvillig.
När hon återigen fick skäll för att hon var hon, då dog hon. Inte bokstavligen, men livet i hennes ögon slocknade. Hon vägrade hoppa hinder igen. Hon bet folk i stallet. Hon vände bort blicken när jag gick förbi. Det var det största sveket, den djupaste sorgen och ett sår som aldrig igen gick att läka – att ha blivit sedd och älskad för sin egen egenhet och att sen mista det. Jag såg henne, jag accepterade henne, jag älskade henne. Hon lärde mig mycket om kärlek och hon var en fantastisk liten häst. Det är min övertygelse att vi inte kan älska någon eller något fullt ut, oavsett om det är en kärlekspartner, ett barn, ett jobb eller oss själva, utan att se, vilja förstå och acceptera, hylla och beundra just det som gör dem till dem. Att välja att bli bländad av solen. Varje dag.
Det är i mellanrummet det händer
För mig är detta också essensen av meditation. Att se, betrakta, utan att döma och utan att vilja något mer än det som redan är. Att låta verkligheten vara verklighet. Att lugna nervsystemet så att jag får tillgång till mina naturliga biologiska förmågor att göra omedvetna, blixtsnabba och oftast korrekta bedömningar av vad som pågår, att känna empati med mig själv och andra och att ha kognitiv kraft nog att omformulera empatin till medkänsla. Att göra något, helt enkelt. Jag separerar från tanken som leder till rädslan som leder till handlingen… Jag separerar från tron på att jag vet bättre än du vem du är. Jag separerar från tron på att allt jag tänker är sant och därför värt att ta på allvar. Jag separerar från normen, det förväntade, det påklistrade. Det är i mellanrummet det händer. I stillheten kommer neutraliteten och där – med lite tur, uthållighet och mod – kan jag se verkligheten med en tolkning som inte bara är min, utan även din.
Tack för dessa veckor
Med denna långa utsvävning till stallet är det dags att säga tack och hejdå. Fyra veckor av texter, tankar, prövande och övande. Vi har berört mycket och utelämnat desto mer. I ett meditativt förhållningssätt till livet ingår så mycket mer än själva stunden då vi sitter stilla. Kunskap om hjärnan och nervsystemet, filosofiska frågor om livet, värderingar och vad vi vill med vår stund på jorden, beteende- och personlighetspsykologi likaväl som musik, yoga, dans och kreativitet - allt ingår och kan hjälpa dig att sakta men säkert formulera det liv just du vill leva, den person just du vill vara. Fortsätt söka, fortsätt leka, fortsätt leva. Varje andetag räknas!
Veckans reflektion
Finns det en person som skulle gynnas av att du betraktar henne eller honom neutralt? Leta upp någon och ägna ett par timmar eller dagar åt att bara studera, notera och fundera över vem den personen egentligen är? När du tränat dig på att betrakta andra ett tag, vänd då blicken mot dig själv. Vem är du? Egentligen? Skriv gärna ner dina tankar och reflektioner.
Veckans meditation
Fortsätt med en eller flera av meditationerna från vecka 1 och 2. Ha nu som mål att denna vecka lägga minst 5 minuter per dag på att utföra någon av meditationerna. Kanske är du i den fasen där det är dags att testa att lägga lite mer tid på meditationen under några av veckans dagar. Lägg även gärna in följande sekvens, en längre klass med Cecilia Gustafsson för att landa i kropp och själ:
Träna with
Funktionell stillhet & inre uppmärksamhet. Närvaro & centrering. Med Cecilia Gustafsson
Fortsätt att inspirera och inspireras i BEYOGA365 eller YOGAMOM365 på Facebook och be om hjälp och stöd när du behöver det.
Varma hälsningar,
Jessica
Lästips
- Daglig rutin - Tre praktiska tips för att leva med meditation
- Bron mellan meditation och rörelse
- Läs mer om meditation här!
