Yinyoga i mitt hjärta

20 december 2016 | Av Linda Åslev

Det finns mängder med olika yogastilar, alla som egna små individer med olika egenskaper. Ofta handlar det om flöden, kraft, aktivitet – det som även kallas yang. Men så har vi även lilla yin. Liten som börjar bli stor. För vi har äntligen börjat förstå vikten av att balansera upp all vår yang med stillhet, mjukhet, återhämtning, trycka på reset – vi börjar hitta yinyogan. Här delar jag med mig av en livsförändrande händelse som för alltid stoppat yinyogan ännu djupare in i mitt hjärta. 



En sal till bredden fylld av yogaälskande kvinnor. Endast ett lätt ljus från neddimmade lampor ackompanjerat av lugnande musik. Musiken, denna trogna vän genom livet, som kan vända humöret på ett ögonblick, som kan tända ljuset när allt känns mörkt. Bolster, klossar, straps och filtar över högt och lågt. Den mjuka rösten med orden som alltid når fram till mig, in i mig. 

En kropp som sagt ifrån. En inre brottningsmatch som pågått oändligt länge, en kamp som för alltid står utan vinnare. En axel som spökar. En skadad höft som smärtat och plågat under vad som känns en evighet vid det här laget. Även ett år kan vara evighetslångt ibland, inom oss. Känslomässigt. 

Den fjärde och sista dagen på en yinyogalärarutbildning som jag längtat så efter. Men där jag inte alls känt mig fullt närvarande. Där frustrationen varit min största fiende. Men inom mig har jag istället intalat mig själv att det är den trasiga höften, min ickesamarbetande kropp som är fienden. Så ligger jag här igen, sista morgonklassen de här dagarna. Frustrationens tårar bränner under ögonlocken. Tankarna snurrar.

Varför. Varför i hela friden kan inte jag göra positionerna. Jäkla höft. Varför ska hon prompt välja dem som jag inte kan göra. Varför. Varför. Varför. Jäkla skit. 

En liten, stilla skiftning
Liggande på rygg med ett strap om min fot. En viskande fråga när hon passerar min matta. Kan positionen se ut så här? Ja, det funkar för min höft. Bra. Det bränner fortfarande bakom ögonlocken. Men något börjar samtidigt sakta förändras. En lätt, knappt märkbar skiftning. Men den är där. Acceptans. Ordet som snurrat i mitt huvud länge får till slut fäste. Det är som det ska. 

Brännandet i ögonen är fortfarande kvar och har omvandlats till några ensamma tårar som sakta börjar fylla ögonen till bredden vid det här laget. 

Andra benet. Hamstring. Öppna upp. Twist. Foten och knät tillbaks någonstans ovanför, utanför, axeln. Hon passerar igen. Stannar. Viskar. 

– Känns det bättre även på den här sidan så här?
Händerna på min fotsula, en liten, liten justering. Tårarna har nu svämmat över ögonen och börjat rinna längs kinderna. Beröring. Kontakt. 

Så. Plötsligt. Ett mentalt PANG. 
Tårarna går från ett lätt rinnande till en störtskur, en flod som tar över totalt. Som ilsket river med sig allt i sin väg. Kontrollen är borta. Jag är förlorad. Jag kan inte ligga här och hulka, nästan skrika ut det som bubblar där inne. Det är 40 andra här inne. Jo, det har snyftats på sina ställen i salen. Men inte så här. Det går ju faktiskt inte. 

Hon sätter sig på huk. Lägger sin hand på min mage, masserar den ömt. Håller min hand. Viskar lugna ord. Det är OK. Släpp ut det. Och jag skiter i allt vad kontroll heter, för den finns ändå inte där. Jag släpper taget. Jag gråter som aldrig förr.

Surrender. Let go.

Jag älskar yinyoga
Jag visste det redan innan. En otroligt otippad kärleksaffär om jag får säga det själv. Jag stilla så länge, utan flöden? Jaaaaa! För det här är jag! 

Stillhet. Närvaro. Känsloflöden. Tysthet. Meditativt. En otrolig mental utmaning, på så många plan. Att kunna sitta still. Att göra det under flera minuter. I en position som inte ska kännas så mycket. Till skillnad från de där kraven man tidigare ställt på att “Ska det ge effekt så ska det banne mig kännas. Rejält.” Att efter ett tag känna att man bara vill ut ur den här himla positionen. Men med hjälp av andningen hitta acceptansen. 

Den där dagen förändrade så mycket. Jag svävade på moln veckan efter. Jag undrade varför alla tittade så i tunnelbanan. Jaha, jag går runt med ett fånleende. Eh, ok. Eller, snarare, inte ok. Pinsamt...

Fast, nä. Skitsamma. För jag mår så bra. Mina höfter blev efter detta så mycket bättre. Det tog tid. Det behövde få ta den där tiden. Det behövde kännas för jäkligt. Tålamod är inte min starka sida.

Stolthet. Jag hittade in i mig själv. Det där som satt fast, jag, på egen hand, med guidning på vägen, jag själv, gjorde det. Så tack till mig själv. Och tack till min guide på vägen, min lärare, Ulrica Norberg.

Jag älskar yinyoga. BFF’s. På riktigt. 

Mina favorityinsekvenser

 

Klass
45 min

Yoga with

En kortare helt underbar yinsekvens med min egen lärare Ulrica Norberg. Här ger vi ländryggen lite extra kärlek.

Klass
45 min

Yoga with

En skön klass för hela kroppen med Jennie Liljefors. Ger energi vid trötthet och kan lindra ångest samt lätt depression.

Klass
60 min

Yoga with

Sattvayogas - yoga för ryttare, men en superskön sekvens som kan utövas av alla med Pia Wallberg.

Klass
60 min

Yoga with

Embodied yin: Varm och fin yinyoga med Satu Tuomela. Utforska dina gränser och kliv ur den negativa sidan av ditt ego.

 

Mer yin

Är du ny till Yogobe kan du prova gratis i 3 dagar för att ta del av hela vårt videobibliotek. Väljer du att sedan betala för en månad eller fler gör du detta helt utan bindningstid. Registrera dig här!  

Linda Åslev

Linda brinner för yoga och personlig utveckling. Hon är en del av Yogobe Crew, där hon arbetar med bland annat kvalitetssäkring, projektledning och content marketing. Utöver detta arbetar hon även som yogalärare.

Läs mer
Vill du också ha tillgång till vårt videobibliotek?
Logga in Prova gratis
Yogobe Nyhetsbrev
Vill du få inbjudningar, tips och inspiration direkt i din brevlåda online?

Läs vårt senaste nyhetsbrev