Ibland blir det för mycket. Och det är bara att acceptera, andas och andas och så småningom börja om. Här berättar jag hur andning, rörelse och en gemenskap bortom ord kan hjälpa mot ett oroligt hjärta.
Hjärtat knyter sig
Fåglarna kvittrar utanför och jag kan nästan känna syrenens doft tränga in genom fönsterrutorna. Allt är så levande och spirande, men jag har en dag där allt bara blivit för mycket. Jag ligger på yogamattan och min lärare guidar oss till att förlänga vår utandning, men jag vill egentligen bara dra filten över huvudet och gömma mig.
Det är i början av klassen och vi ligger på rygg och vilar på ett bolster – och jag bokstavligen känner hur hjärtat dras ihop, hur det blir mindre och mindre och knyter sig. Känslan av att allt inte får plats i mig är överväldigande och jag vet inte hur jag ska klara det.
Men jag ligger kvar och andas och överlever.
Jag andas och överlever och plötsligt är andetagen längre och längre, och det känns inte trångt mer och jag känner inte gråten lura bakom hörnet mer.
Vi fortsätter, rör oss och andas under klassen och vi är kanske tio kvinnor i den lilla yogasalen och vi bär varandra, i våra egna bubblor. Jag börjar känna en gemenskap så stark att håret reser sig på armarna.
När klassen så småningom är slut och vi sjunger våra tre gemensamma "Om" – så ljuder min röst stark genom världsrymden och jag lyfts av de andras röster runtomkring.
Vår energi blir till en enda, där vi bara andas och rör oss.
Andas och lever.
Jag känner egentligen inte de andra, men det spelar ingen roll för jag känner det de känner. Allt vi kämpar med om dagarna, allt vi önskar och vill och tycker om och allt det där oförklarliga – att vara människa. Jag känner deras ljus så starkt och det som var hårt och fastknutet i mig i början har släppt taget och spritts ut under stjärnorna.
Lästips
- Att natta barn med regnbågar och mindfulness, av Bianca Barck.
- Andas bort ångest och oro.
- Återhämtning i naturen, av Yogaretreats Norrland.
