När du står där och tvekar, och inte riktigt vågar. Gör du det ändå, eller struntar du i det? Här inspirerar Julia Liedbergius Silva, pilatesinstruktör, dig till att hitta mod och kraft. Att finna trygghet i ett inre rum och att stirra rädslan rakt i ansiktet.
Ibland är det som krävs oändligt mod och enorm kraft, men man bör alltid våga. Vad är egentligen mod, och hur länge behöver man vara modig? Inför nya saker har jag som regel att jag måste hålla modet i 20 sekunder. Precis som när jag tänker ”When in doubt. Do”, för vi vet ju alla att det vi inte gjorde, är ofta det man ångrar.
Det här om 20 sekunder såg jag i en film en gång och det fattade tag i mig. Tänker man efter så är det nog, för det är ju precis i början av något som mest mod erfodras. För hur lång tid tar det egentligen att hoppa ner i ett hav, säga hej till en ny person, börja hålla ett tal, ta steget in i en kyss, anmäla sig till den där kursen, våga sig på att stå på händer, gå in i ett rum fyllt av nya människor eller trycka på ”skicka”-knappen till mailet som du egentligen så gärna vill skicka iväg men som gör att du blir alldeles pirrig i magen av blotta tanken.
Precis när du börjar tveka, när du tänker att nu ger jag upp, det kommer inte gå, jag vågar mig inte på det här nya - ge det 20 sekunder och gå emot den tanken.
Jag brukar ofta släppa ut ett skrik efter jag gjort något sånt, och tänka att jag är galen men så kommer jag på att det jobbigaste ju är gjort. För det som händer efter är ju bortom min kontroll (och det går upp alldeles för mycket energi åt att noja sig över framtiden). Och man kan ju heller inte styra över framtiden eller andras reaktioner.
Det enda du kan styra över är hur mycket du vågar prova, hur du tar emot världen och hur du svarar tillbaka. Jag väljer att stå still, knyta mina händer som för att säga att jag är med mig, som om jag och modet är ett team - och så går jag emot rädslan.
Mod kräver övning
Rädsla är ju sällan en spegling av verkligheten utan är många gånger något som vi byggt upp i huvudet, och mod är precis som en muskel. Vi måste arbeta på den stadigt för att det ska växa. Träna på att tänka om och i nya banor. För ofta blir vi tyvärr fångade av vår rädsla och lever liksom lite mindre och lite svagare i och med detta. Och vi människor borde aldrig bli kuvade.
Jag klarade att flytta till flera olika länder för att göra det jag älskar, för att dansa och för att utöva pilates, för att växa och för att slå mig fri. För jag tvingade mig att ta steget. Tvingade mig på tåget och flygen som förde mig bort. Det är inte alla gånger det har träffat rätt, men jag har alltid lärt mig enormt mycket utav det. När jag var liten var jag så hemsjuk att jag grät över blotta tanken att sova hos granntjejen. Nu har det funnits hav mellan mig och mina nära.
Tryggheten i mitt inre rum
Ett annat knep jag använder mig av när det kommer till rädsla men även oro är att gå till mitt inre rum. Det kan vara i meditation men också om jag blir stressad av något ute i vardagen. Om jag befinner mig vid ett vägskäl, vid stora eller svåra beslut och när världen trycker på mina tankar för mycket. Jag går dit för att lättare höra min röst och stänga ute suset. Mitt inre rum är en strandpromenad i Palma, i en stad där jag fann så mycket av mig själv. Där jag fann mitt livs kärlek, men också insåg hur jag ville leva mitt liv. En plats där jag fick utrymme att ”bara vara”. En plats där jag började höra min egen röst och se mina behov.
Det är säkert många och inga som strosar förbi mig i en ström av turister, skrattande barn och skällande hundar och en och annan lokalbo som hunnit vakna ur sin siesta. Hettan har börjat avta och havet breder ut sig och slår in mot stranden med vindens hjälp som idag är kraftig. Sanden yr lätt omkring oss och leker sig in under sandaler och upp på den långa strandpromenaden. Jag står still och känner vinden och fukten från havet, känner hur håret virvlar runt mitt ansikte och hur sanden kittlar mig under fotdynorna. Men det gör inget. Det gör ingenting alls att världen snurrar, att solen går ner och att månen tar över, att dagen tar slut och natten tar vid. Jag står still, jag står still.
Jag skrev den där texten för några år sedan och bär den ofta med mig. Jag tror att alla behöver ett inre rum, ett smultronställe för sitt huvud. Det är där vi kan finna kraft och ork och hitta oss själva och våra viljor. Ge dig själv tid och plats att skapa ditt inre rum och sträva efter den ärliga känslan. Våga se var du var som tryggast och lyckligast, tänk tillbaka på när du sträckte på dig lite extra och andades lugnare. Kanske var det i ett sammanhang du provade något helt nytt, var utanför din trygghetszon men då allt kändes rätt ändå?! Det är ju inte en fysisk plats, utan något inom dig. Det finns något i det, att kunna plocka fram en sådan känsla när allt känns kaotiskt. När man kanske är i färd med att göra något förhastat, säga något man vet man kommer att ångra, eller när man blir irriterad på småsaker som äter energi. Det kan verka som ett vakuum där man kan nollställa sig själv, hitta ro och där du kan stänga ute andras åsikter som ibland påverkar oss allt för mycket.
Nu stirrar jag min rädslor rakt i ansiktet
Idag när jag skriver detta har jag stirrat en av mina sista rädslor rakt i ansiktet. Jag säger till och med till den att den är irrationell.
Min man banar väg framför mig men jag stirrar rakt ner i det turkosa vattnet som skvalpar mot mina fötter och är lockande varmt. Jag är rädd för fiskar, och för hav och har inte badat på flera år. Därför bor jag nu på en ö. Jag har bestämt mig för att komma över detta i år, och jag gör det med att säga att min rädsla är irrationell. Det är något jag byggt upp i mitt huvud och som inte är sant.
Du finns inte, säger jag till rädslan. En vän är längre ut, han vänder sig om och ler mot mig med sina glittrande ögon. Jag ser hur han njuter av livet och hur han blir som ett barn. Min man tar tag i min hand, kramar om den och säger att nu hoppar vi. Jag kramar tillbaka och tänker på mina 20 sekunder av mod och finner kraft inom mig. Känner hur håret yr runt mitt ansikte, och hur jag står still i mig själv. Så hoppar jag ner i havet och låter framtiden komma. När jag väl befinner mig i vattnet blir jag likt min vän som ett barn. Jag plaskar runt, ställer mig på händer. Vi simmar i kapp och ser vem som kan hålla andan längst under vattnet. Jag försöker mig på någon pilatesövning som resulterar i att vi tre dansar runt i vattnet som om vi vore konstsimmare. Kanske simmar det en fisk förbi, men jag njuter för mycket för att märka något. Passionen för att leva och njuta går emot rädslan och vi går vinnande därifrån, hand i hand.
Hälsa och glädje,
Julia
