Oktober månad är här, den rosa månaden med fokus på bröstcancer. Idag vill vi lyfta ytterligare en cancerform som drabbar många kvinnor och som många gånger kan upptäckas i tid, om vi bara går på våra kontroller. Qaroline Nähl delar här med sig av sina tankar och känslor runt att drabbas av livmodershalscancer. Men också hur livet kan ta så otroliga vändningar, åt alla håll. Hon vill dela sin berättelse för att uppmuntra alla tjejer att gå på regelbundna cellprover för att undvika det hon själv varit med om. Läs hennes tänkvärda och otroligt fina inlägg här.
Hur beskriver man känslan som uppstår när ens läkare berättar att man har cancer?
För mig kändes det som att hela kroppen löstes upp i molekyler. På en millisekund hade jag förberett mig på att dö. Läkarens resterande ord blev bakgrundsljud och jag började funderade på om jag ville begravas hel eller kremeras. Vilken låt skulle sjungas? Vem skulle ta hand om min hund? Ville jag bli begravd i Stockholm eller i mina hemtrakter i Närkeslätten?
Livmoderhalscancer löd diagnosen. Varför hade det inte upptäckts under den vanliga cellprovskontrollen man blir kallad till? Just det, jag gick aldrig. Jag bodde i USA när kallelsen kom till min barndomsadress. Jag minns att jag försökte ändra tiden till sommaren som jag ändå skulle spendera hemma i Sverige. Bara dropin-tider blev svaret. Och provtagningen försvann i förmån för prioriteringen av att träffa vänner, njuta av solens strålar, svensk mat, midsommar och alla andra ursäkter. Men ingen ursäkt i världen kunde rädda mig nu. Cancern var ett faktum.
Läkaren undrade om jag hade funderat på om jag ville ha barn. Jag tänkte på Markus som väntade därhemma. Yrvädret som tagit mig med storm sedan några månader tillbaka och som bara kvällen innan frågat mig om jag ville bli hans flickvän. Jag skulle ge honom ett frikort tänkte jag. Ge honom chansen att kasta in handduken och välja någon annan. Någon som kunde ge honom en familj. Någon som han kunde bli gammal med. Jag skulle inte ha hjärta att be honom stanna vid mig, för vem skulle jag bli? En blek och trasig spillra av mitt forna jag? Jag kanske inte ens skulle finnas alls. Men han valde att stanna. Han valde mig, i vilken form det än skulle bli.
"Jag var en tickande bomb"
6 månader passerade och cellgifterna åt mig långsamt inifrån. Håret föll av i samma takt som kammen drogs genom mitt tidigare tjocka, blonda svall. Kilona rasade med timmarna jag spenderade med kinden mot toalettsitsen samtidigt som ångesten och inälvorna stöttes upp genom min strupe. Till slut konstaterade man att behandlingen inte hjälpt så bra som man hoppats och operationsbordet blev sista utvägen för att cancern inte skulle hinna spridas.
Jag var en tickande bomb.
I oktober 2013 opererades jag och vaknade upp med några procents mindre kvinnlighet och journalen skvallrade om min oförmåga att någonsin kunna få barn. Men de hade lyckats få bort cancern. Iallafall det man sett i scannern. Nu skulle jag få vänta 2 år innan man visste säkert.
Åren gick och rädslan för ett återfall fanns ständigt flåsandes i takt med mina hjärtslag. Minsta lilla avvikelse och jag stelnade till av skräck. Jag skrev ett testamente och gömde under kudden. Utifall att.
2 år senare nästan exakt på dagen fick jag samtalet. Jag var i Berlin. Och jag minns hur benen vek sig likt gelé och jag föll ihop till en pöl av tårar. Glädjetårar. Friskförklarad. Papprena skulle skickas till min folkbokföringsadress.
Att jag sedan mot alla odds upptäckte att jag var gravid och 9 månader senare fick genomgå den häftigaste och kanske mest kvinnliga upplevelsen som existerar när vår dotter kom till världen är något jag än idag knappt förstått är sant.
Hon fick heta Wilja. Och jag pussar henne godnatt varje kväll innan jag somnar, och godmorgon när jag vaknar, djupt medveten om att hon var en chans på miljonen. En möjlighet jag räknat bort den dag jag dog i samband med ett cancerbesked.
Gå på dina kontroller!
Med min historia vill jag uppmärksamma vikten av att gå på regelbundna kontroller och lyssna på sin kropp. Inga ursäkter i världen kommer någonsin hjälpa om du låter en oupptäckt cancer gå för långt.
Ditt liv är ovärdeligt och hur obekvämt det än kan vara så kan 5 minuter hos en gynekolog eller annan läkare vara din bästa livförsäkring. Det blev min.
Från mig till er - massor med kärlek.
Qaroline
Lästips
- Mitt möte med yoga: Kampen mot cancern - Stephanie Skogsberg berättar hur yogan blev en hjälp och följeslagare när hon 21 år gammal drabbades av cancer.
- När var du senast ödmjuk mot dig själv? Av Carolina Molse - om att vända blicken och kärleken även inåt.
- Tips på vägen för att öva på tacksamhet - Tacksamhet hjälper oss att må bättre, men också att hjälpa andra på ett bättre sätt, öva på att känna dig tacksam för det du har!
