Jag är inte den jag vill vara alla stunder, alla dagar. För att vara förälder betyder oändlig kärlek och oändligt med utmaningar. Men bara faktumet att vi försöker, att vi undrar om vi är bra nog, gör att vi faktiskt är det. Ta hand om er och känn vilka starka ledstjärnor ni är!
Jag står i badrummet och försöker få min 4-åriga dotter att tvätta klart sina händer. Hon verkar helt okontaktbar och står och nynnar en egenpåhittad sång och vet inte alls att klockan går. Vet säkerligen inte, och klokt nog, att klockan har någon sorts betydelse i våra vuxna och inbillade prioriteringar. Det är morgon. Jag ska till jobbet om en stund. Men på ett helt ouppnåeligt, omöjligt vis ska jag ha fixat två små barn klara och lämnade på förskolan innan dess.
Jag sväljer stresskommentaren jag tänkte ge min dotter. Ska bara skölja munnen på hennes lillebror också så är vi klara sen. Då tycker han att det är en fantastisk idé att ta en klunk vatten, öppna munnen långsamt på vid gavel och sedan låta vattnet liksom dregel-rinna ut över hela tröjan, ända ned över byxorna. Han. Blir. Genomblöt. Det är då jag förvandlas. Jag förvandlas till stressmonstret. Rycker ifrån honom tandborstmuggen och börjar argt slita i hans kläder.
Han rynkar på ögonbrynen och ger mig en arg min. Men säger inget. Kanske för att ordförrådet inte räcker till eller för att han inte vill. Vi får till slut på oss alla kläder, stövlar och jag bär två små ryggsäckar på min arm, datorväskan, en stor gosekanin och ett paraply. Vi kommer till förskolan och det är dags att säga hejdå innan mitt tåg mot jobbet går. Mirakulöst nog är vi i tid trots allt. Jag ser hur min dotter blir glad och springer till sina kompisar. Hur minstingen ser mig i ögonen och sedan kastar sig runt min hals. Hans overkligt lena kind mot min. Jag får tårar i ögonen men ler och säger att vi ses senare, ha det så bra här.
Svindlande perspektiv
Jag går mot tåget och kämpar med tårarna. Kommer ihåg mitt snäsiga jag tidigare på morgonen och hur arg jag blev över vatten på små kläder. Som om det vore viktigt? Det jag ser framför mig nu är de där vackra små ögonen som lyser av kärlek när de tittar på mig. Mina barns ögon – de som har sitt ursprung i mig. Tanken och faktumet är svindlande.
Tåget skramlar in på perrongen och jag sätter mig tungt på sätet medan jag ändå tänker att jag är en bra mamma. För att jag är en mamma helt enkelt. Just de här barnens mamma. Jag gör så gott jag kan och jag är helt övertygad om att alla vi föräldrar gör så gott vi kan, utifrån våra förutsättningar. Så känn det här i ditt hjärta – nästa gång du kramar dina barn hejdå före jobbet, när du sagt god natt till dem på kvällen och stängt dörren – då tycker de att du är bäst i hela universum. Du är deras ledstjärna och satelliten de kretsar runt. Kom ihåg det.
<3
Lästips
- Det blir bättre – eller? av Malin Magnusson.
- Hur yoga hjälper mot grus i ögat – Om hur yoga kan hjälpa en småbarnsförälder på traven.
- Läs mer om YOGAMOM by YOGOBE och joina vår stängda Facebookcommunity YOGAMOM365.
