Daglig skolidrott för fysiskt aktiva vuxna?

Kan vi, precis som vi lär barn att borsta tänderna, lära dem att bli vana med regelbunden fysisk aktivitet – som de tar med sig senare i livet? Ja, det visar den senaste studien från det inspirerande Bunkefloprojeket. Läs mer om effekterna av daglig skolidrott genom grundskoleåren!

---

Rör på dig när du växer

Under uppväxtåren är det extra viktigt att röra på sig, dels för att vi då bygger upp skelettet, muskler och utvecklar motoriken, dels för att de beteenden vi etablerar under barndomen ofta följer med in i vuxenlivet.

Idag spenderar en tioåring nästan nio timmar om dagen stillasittandes. Bara var tionde flicka och var femte pojke i Sverige når WHO:s rekommendation om minst 60 minuters fysisk aktivitet om dagen.

Bunkefloprojektet: daglig skolidrott i grundskolan
Bunkefloprojektet startade år 1999–2000 på fyra grundskolor i Malmö, och hade som mål att undersöka effekten av daglig skolidrott under hela grundskoleperioden. Fördelen med att använda skolan för att öka den fysiska aktivitetsnivån är att skolan kan nå alla barn i samhället –  även dem som inte har ett etablerat intresse för idrott eller föräldrar som betalar för idrottsaktiviteter på fritiden.

Så genomfördes studien

Studien genomfördes på Ängslättsskolan i området Bunkeflostrand. Eleverna i Ängslättsskolan ökade skolidrotten till 40 minuter per skoldag, medan tre kontrollskolor (Ribbersborsskolan, Fridhemsskolan och Mellanheds-/Slottstadens skola) i närliggande område, fortsatte med 60 minuter skolidrott per vecka som var standard.

Den utökade skolidrotten i Ängslättsskolan (interventionsskolan) var obligatorisk för alla barn, oavsett om man deltog i studien eller inte. Interventionsskolan var en vanlig kommunal skola. Den utökade skolidrotten bestod av olika aktiviteter inom ämnet idrott och hälsa och genomfördes på en nivå så att alla barn kunde delta.

För att få skoltiden att räcka till användes alla elevens valbara timmar, skoldagen blev något längre och man skar delvis ner på estetiska ämnen (exempelvis bild och musik) och antalet skoltimmar hölls inom de nationella ramarna. Den extra skolidrotten genomfördes med befintliga lärare i skolans idrottshall och i utomhusmiljö.

När studien startade var barnen i genomsnitt åtta år gamla och gick i årskurs ett eller två. Varje år under hela grundskoleperioden utvärderades barnen med bland annat kroppsmätningar (t ex längd och vikt), fysiska tester ( som hopptester och styrketester) samt frågeformulär med frågor om bland annat graden av fysisk aktivitet och stillasittande. Vissa år fick barnen även göra accelerometermätningar för att bestämma fysisk aktivitet. Accelerometern är en dosa som bärs runt midjan för objektiv mätning av fysisk aktivitet, till skillnad från frågeformulär som baseras på självskattning.

Förutom årliga mätningar under grundskoleåren gjordes ett uppföljningsbesök tre år efter att barnen slutat grundskolan. De gick då sista året på gymnasiet och var i genomsnitt nitton år gamla. Elva år hade gått sedan deras första besök i studien och tre år hade gått sedan projektet avslutades.

Resultat

Tidigare publicerade studier från Bunkefloprojektet har visat att barn med 40 minuters daglig skolidrott, sammantaget (tiden utanför skolan inräknad) var mer fysiskt aktiva än barn som hade skolidrott 60 minuter per vecka under grundskoleperioden.

Resultaten kanske inte verkar överraskande, men det har inte alltid varit självklart att det går att förändra barns motionsvanor. Resultaten motsäger till exempel Activitystat-teorin från 1990-talet. Den visade på att om man ökade den fysiska aktiviteten i skolan så skulle barnen bli mindre aktiva på fritiden och tvärtom, och behålla samma totala aktivitetsnivå. Enligt den teorin skulle det inte gå att ändra barns fysiska aktivitetsnivå. Men Bunkefloprojektet visade att så inte var fallet.

Mer fysisk aktivitet senare i livet
Vid uppföljningsbesöket såg man att de som haft daglig skolidrott i skolan spenderade i genomsnitt tre timmar mer per vecka på fysisk aktivitet än de som gått på kontrollskolorna. De spenderade även nästan fyra timmar per vecka mindre på stillasittande aktiviteter. Skillnader i stillasittande är också intressanta eftersom graden av stillasittande är en riskfaktor för sjukdom, oberoende hur mycket man rör på sig.

De personer som haft daglig skolidrott i grundskolan spenderade i genomsnitt tre timmar mer per vecka på fysisk aktivitet i vuxen ålder.

Om projektets resultat skulle bli desamma under andra förutsättningar, till exempel i områden med annan socioekonomi, behöver fortfarande undersökas. Bunkeflostrand är ett välmående område där många bor i hus och har föräldrar med eftergymnasial utbildning med hög inkomst, i jämförelse med andra stadsdelar i Malmö. Barn som kommer från familjer med högre socioekonomi är överrepresenterade inom föreningsidrott och det finns andra ojämlikheter i förutsättningar för idrott beroende på barnens sociala situation.

I en annan delstudie från Bunkefloprojektet justerade man bort effekten av flera andra möjliga förklaringar till barnens högre aktivitetsnivåer (som kön, föräldrarnas utbildningsnivå, aktiva syskon), och då kvarstod kopplingen mellan daglig skolidrott och högre nivå av fysisk aktivitet. Det stärker resonemanget om att resultatet beror på den utökade skolidrotten i sig och inte på andra orsaker.

Vad beror det på?

Hur kommer det sig att utökad skolidrott kan påverka beteendet så här? Man spekulerar kring följande:

• Att barn som får mycket fysisk aktivitet under uppväxten tycker det är kul, lär sig motoriken som behövs för att utöva idrott och skapar goda fysiska förutsättningar att vara aktiv på egen hand, men även för att ta upp gamla motionsvanor igen efter en tids uppehåll.

• Att man omedvetet upprepar ett inlärt beteende där man fortsätter att röra på sig på för att man alltid gjort det, utan att egentligen förstå varför.

• Att den utökade skolidrotten och uppmärksamheten kring projektet vid studiestart ledde till bättre kunskap om fysisk aktivitet och att den vetskapen blev en drivkraft att fortsätta vara fysiskt aktiv på egen hand efter avslutad intervention.

Studierna fortsätter för ett friskare åldrande

I dag är barnen som var med när projektet startade vuxna, och nu pågår en datainsamling vid 25-års ålder. Ambitionen är att fortsätta följa deltagarna och utvärdera om och hur länge effekterna håller i sig samt om interventionen resulterar i det man hoppas på; ett lägre insjuknande i inaktivitetsrelaterade sjukdomar och ett friskare åldrande.

En av de största styrkorna med Bunkefloprojektet är att modellen går att genomföra på i princip alla skolor i Sverige. Interventionen kostade ingenting och man använde sig av befintliga resurser. När idrottshallen var uppbokad användes utomhusmiljö och skolgård för att få till undervisningen. Projektet visar att varje enskild skola kan göra väldigt mycket på egen hand om viljan finns. Man behöver inte vänta på nya lagar och reformer på nationell nivå för att börja med daglig fysisk aktivitet. Målet med Bunkefloprojektet har aldrig varit att skapa nästa generations elitidrottare, utan att i en helt vanlig kommunal skola förbättra den unga befolkningens hälsa.

Källa: Idrottsforskning.se

Lästips

• Yoga gör skillnad hos barn och tonåringar, av Angelica Henriksson.
• 3 tips från en tonåring till oss vuxna, av Micke Gunnarsson.
• Medveten närvaro i skolan – del 1, av Pål Dobrin.

Videotips för barn och unga

För att se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem hos Yogobe. Ny till tjänsten? Prova gratis i 14 dagar, utan bindningstid. Klicka här och kom igång direkt!