Juletider är njutartider – eller bräcka-varandra-tider? Jämförar-tider? Sociala medier svämmar över av fantastiskt inslagna paket, gör-det-själv-projekt och julbak à la konditori. Och vi vet ju att saker som dessa inte är viktiga på riktigt – men ändå, ändå känner man sig otillräcklig och vill vara lika bra som andra. Här skriver Malin Magnusson om hur man kan känna sig otillräcklig inför julen, och om hur yogan är strävan mot det fulländade.
Här står jag och tittar in i garderoben på de inhandlade julklapparna. Jag känner mig rätt nöjd. Jag brukar alltid tänka att I ÅR ska jag vara ute i god tid. Det verkar som att jag äntligen kommer att lyckas!
Jag tittar på rullarna med julpapper som är kvar sen tidigare år. Just det... Paketinslagningen. Axlarna sjunker ner lite. Just nu svämmar sociala medier över av bilder och tips på hur du kan göra storslagna mästerverk att lägga under granen.
Förr så var det i butikerna som man kunde få riktigt fina paket som piffade upp pakethögen, men nu ska även dina egna paket se ut som de är tagna ur NK:s julskyltning. I takt med att allt blir mer lättillgängligt, via Instagram, pinterest, bloggar med mera, så höjs också ribban.
Jag hinner inte med. Jag orkar inte med.
Offerkoftan eller irritation över att bry sig?
Det där med pyssel är inte min starkaste sida. Jag kan slå in paket, men det är på sin höjd lite snöre och en etikett som piffar upp det massproducerade pappret som jag plockat ur de där stora lådorna i matbutiken. Så vad ska jag hitta på i år då? Nu har min nöjda känsla dämpats.
Beroende på min dagsform så brukar det krasst finnas tre olika scenarior vid dessa tillfällen.
1. Jag drar åt mig offerkoftan, går därifrån och tycker synd om mig själv. Stackars mig för att jag inte slår in så fina paket. Stackars mig som inte är så där pyssligt lagd som man ska vara när man är kvinna och framför allt mamma...
2. Jag slår bort den negativa känslan och tänker: Ja, ja, det är inte min grej, men det gör inget. Mina barn, och framför allt världen, kommer överleva även detta och jag kommer antagligen inte bli varken lyckligare eller olyckligare av just detta momentet.
3. Ja, men varför inte? Jag får feeling och köper nya grejer och har tomteverkstad. Det brukar bli högst varierande resultat, men jag provar.
I dag blir jag mest irriterad. Inte just över att jag inte är en natural born-paketinslagerska, utan över att jag hänger upp mig på det. Jag anser mig själv ha klivit ur den där strömmen. Strömmen som går mot pengar, skönhet, makt, perfektion, bekräftelse, berömmelse, you name it, med lovord om lycka och kärlek.
Ibland är jag nere i strömmen och plaskar
Jag yogar, mediterar, läser böcker fulla med råd och vidsomsord. Jag vet ju vad som är viktigt i livet. Jag vet ju vad som verkligen betyder något. Ni vet... Vi har liksom genomskådat det där och höjt oss över... Men varför står jag då och är bitter över paketinslagning och är i startgroparna till att springa och hämta tröstchokladen?
Sanningen är att jag pendlar.
Ibland är jag uppe och nuddar på upplysningsplanet och ibland, även fast jag inte riktigt vill erkänna det för mig själv så är jag nere i strömmen och plaskar. Oftast är jag någonstans mittemellan och sanningen ska säga att jag för det mesta hoppar bland ganska många olika nivåer under en dag.
En Yogobe-medlem beskrev det helt perfekt i en diskussion vi hade i facebookgruppen YOGAMOM365: ”känner en press på att vara så jäkla avslappnad inför att vara operfekt”. PRECIS så. Jag vet ju bättre, varför denna vånda?
Jag erkänner. Jag är inte där. Jag är inte avslappnad inför att vara operfekt. Inte i närheten. Jag sneglar på grannarnas julpyntning inte bara i syfte att beundra den utan för att jämföra och se så att vi inte ligger alldeles för långt efter. Jag oroar mig för att inte vara tillräckligt bra helt enkelt.
Yoga är strävan mot det fulländade.
Jag måste inse att dagarna och stunderna när jag tittar på sociala medier och mest bara känner mig dålig kommer alltid att finnas, men jag ska sträva mot att så ofta som möjligt istället glädjas med andra för det som de åstadkommer och bli inspirerad. Sen tar jag med det jag tycker passar mig och försöker göra något jag tycker är ROLIGT av det, på en nivå som passar mig.
Det andra måste få passera med en baskänsla hos mig själv av att jag är bra ändå!
Lästips
- Live your dreams, av Malin Magnusson.
- Jag är en satellit, av Bianca Barck. Om föräldraskap och att vi faktiskt räcker till.
Vill du också vara en del av YOGAMOM365? Utöver all inspiration i vår BLOG och guidande videosekvenser under VIDEOS så finns vår Facebook community YOGAMOM365. Här vägleder, inspirerar och peppar Team Yogobe tillsammans med dig och likasinnade gravida och mammor till yoga på mattan och i vardagen.
