Att vara tredjegångsföderska betyder inte att man är ett proffs. Att man har koll på läget. Här berättar jag om hur min rädsla och panik svämmade över inför förlossningen och hur min yogiska andning och fokus hjälpte när det blev skarpt läge!
Första förlossningen en mardröm
Så stod jag där igen. För tredje gången. Jag minns hur de pratade om mig som om jag var den med erfarenhet, jag hade ju gjort det förut, men i mig kändes det allt annat än så.
Min första förlossning 2004 var en riktig mardröm. Jag minns hur jag under slutskedet skrek till barnmorskan att hon antingen fick ta död på mig eller barnet, jag kände hur något var fel, men ingen lyssnade. Krysta, skrek de på varsin sida av mitt huvud när de två sköterskorna samtidigt tryckte uppe på min mage för att pressa ut bebisen. Inte förrän min dotters hjärtljud försvann kunde även de inse att det faktiskt inte gick och vidare hjälp togs till. En perfekt tjej på hela 4800 föddes till slut till världen. Men vem hade kunnat ana, jag såg ju så liten ut. Min andra förlossning 2006 gick som smort. På kort tid förlöstes min son som även han var stor, cirka 4700, och också han helt perfekt. Men trots denna fina upplevelse räckte det inte för att plåstra om såren och sudda ut rädslor inför min tredje förlossning 2016. Ärren var för djupa.
Tio år senare var det sen alltså dags igen. Jag vet att jag redan från början önskade mig att både denna graviditet och förlossning skulle bli bra. Jag hade som mål att stanna i kroppen, njuta, och verkligen uppleva allt nu när det uttalat var sista gången. Och nog fick jag uppleva och känna, men dessvärre inte bara bra saker.
Lagom är inte alltid bäst
Jag är inte känd för att vara ”Tjejen-Lagom”. Det har jag fått äta upp många gånger, men samtidigt kan jag inte heller påstå att det är ”lagom” som tagit mig framåt här i livet. Med det sagt förstår ni säkert också att det inte var ”lagom” som fick mig att börja en tuff sorgebearbetning under min sista graviditet. Jag ångrar inget, men det är nog inte heller något jag skulle rekommendera vidare med tanke på hormoner och annat som ställer till det i kroppen ändå. För er som inte vet riktigt vad detta innebär så handlar det kort och gott om att bläddra tillbaka i livets bok för att titta på gamla sorger som behöver läka och bearbetas. För min del, någonstans i kapitlet ”Min första graviditet och förlossning”, fanns det en hel del att titta på.
Ju djupare jag gick i det hela, ju räddare blev jag. Med bara några veckor kvar till förlossningen av mitt tredje barn kunde jag vid tillfällen uppleva riktig ångest. Jag var så rädd, men jag vågade inte berätta för någon av den enkla anledningen att alla runt omkring mig hade en bild av mig som den ”vana”. Jag hade ju gjort det här förut, och uppe på det är jag ju yogini också. Till slut gick det inte längre. Jag behövde få det ur mig, så jag berättade för min man och vår barnmorska. Där och då kändes det ändå skönt och hon skrev sedan in all information hon fick av mig i min journal så att bland annat barnmorskorna på förlossningen skulle kunna ta del av den. Så blev det dock inte.
I veckor gick jag öppen ca 3 cm utan att nått hände. Smärtorna jag upplevde i kroppen var hemska och flera gånger var vi in till förlossningen för att råd och hjälp. Men likt annan vård är även de tungt överbelastade så vi blev hemskickade med smärtlindring och sömntabletter, som egentligen inte var en bra lösning för mig utan blev istället liggandes.
Panikkänslor och yogisk närvaro
Sen kom då sista veckan. På måndagen fick vi genom en viktuppskattning reda på att även denna bebis vägde en bit över 4000 gram vilket väckte panik i mig. På grund av tidsbrist hade ingen läst mina journaler och tagit del av min rädsla, så istället för att ge mig det samtal jag behövde skickades jag hem med alla tankar och känslor att hantera själv. Detta följs sedan av att vi vid tre olika tillfällen blir lovade igångsättning på grund av bebisens storlek, och lika många gånger försökte jag mentalt förbereda mig. Men sen till slut blev vi ändå nekade på grund av platsbrist. Fjärde gången var droppen som fick det hela att rinna över, jag orkade inte mer. Vid det tillfället när barnmorskan ringde skrek jag rätt ut: - Fattar ni inte att jag är livrädd!? Jag orkar inte mer! Jag fixar inte det här! Jag grät så jag knappt fick luft och känslan jag hade i kroppen just då är det svårt att sätta ord på. Men nu ÄNTLIGEN skulle polletten trilla ner. Hon bad tusen gånger om ursäkt, men vad skulle det hjälpa mig. Där och då tog jag sen beslutet att göra det på mitt vis. Jag hade tappat all tillit till vården så jag vände in i mig själv och in i yogan. Till och med min man som ställer sig väldigt frågande till yoga sa till mig: – Emelie, det är dags nu. Gör din yoga, landa.
Innan förlossningen hade vi gått på olika kurser. För även om det var mitt tredje barn så var det min mans första. Vi fick tips om hur han kunde vara ett stöd för mig under förlossningen med än det ena och än det andra. Det var mysigt och en fin grej att göra, men inget vi skulle komma att ha användning av när det var dags. För när vi väl stod där kände jag direkt att jag behövde space. Det kom att handla om mig, bebisen och min andning. Ingen fick varken prata eller röra mig. Så kort och gott var det så det blev. Förutom de absolut sista minuterna med lustgas hade jag ingen smärtlindring utan istället mina yogiska andetag och en komplett närvaro som hjälpte mig att riktigt dyka in i värkarna. På 40 minuter öppnade jag mig från 5 cm till 10 cm och under den tiden föddes också vår lilla tjej. En otroligt intensiv och smärtsam förlossning, men som ändå blev så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Ta tillvara på tiden
En tid efter kontaktade barnmorskan mig som förlöste vår lilla tjej och undrade hur jag upplevt förlossningen. Jag berättade för henne att jag tog till min yoga varpå hon svarar att hon förstod att det var ”nåt” som hon uttryckte det. Hon menade på att hon sällan under sina 30 år på förlossningen sett en kvinna med ett sådant mentalt fokus.
Jag är idag tacksam för min resa genom en graviditet men stora doser känslor och en förlossning lika så. Men mest av allt är jag tacksam för det perfekta lilla flickebarn som föddes. Att bli mamma, igen, efter 10 år har helt klart sina fördelar. Jag har ju trots allt gjort det förut, och nu kan också jag känna att jag vet vad det handlar om. Det handlar om att ta tillvara på tiden, att vara här och nu. Rätt som det är så står barnen där som tonåringar och har fått sina första betyg i skolan. Och du, du står frågande och undrar vad tusan som hände.
Så njut!
Lästips
- Att se rädslan i vitögat inför förlossningen, av Therese Nanos.
- Tacksamhet & kärlek – våra vänner genom livet, av Carolina Molse.
- Det blir bättre – eller? av Malin Magnusson.
Vill du som gravid eller mamma få mer inspiration?
Vår Facebookcommunity YOGAMOM365 riktar sig till gravida och mammor med visionen att inspirera till hållbar hälsa genom yoga, meditation, kosttips och träning. Här kan alla i gruppen ohämmat prata, ställa frågor, byta tankar och tips. Inte minst med många experter i Team Yogobe. Löpande genom året tar vi upp teman och inspiration till glad och prestationslös träning för kropp, sinne och själ med aktiviteter för dig som är gravid eller mamma. Inspirera och inspireras med oss! Läs mer om YOGAMOM by Yogobe här.
